PuL bygger på EU:s dataskyddsdirektiv som antogs 1995, men då hade förslag efter förslag dragits i långbänk i närmare tio år. Pul är alltså i allt väsentligt en 80-talsprodukt. På den tiden var en datoriserad personuppgift något som man skrev in i ett register, inte något som uppstod så fort man gjorde en betalning, öppnade en dörr (med elektronisk nyckel), tog bilen till Stockholms city eller åkte spårvagn i Göteborg. Och, ännu viktigare, då låg internet i sin linda; det var långt innan i stort sett all korrespondens och alla dokument och var digitala.
Jag ska här ta upp några problem som vi på Datainspektionen har med pul och Internet, nämligen:
• Journalistiska ändamål
• Enskilda som kränker andra enskilda
• Webbplatser med utgivningsbevis
Pul gäller inte för uppgifter som publiceras för journalistiska ändamål. 2001 frikände Högsta domstolen (HD) en person som på internet hade publicerat grova anklagelser mot namngivna bankdirektörer som han ansåg hade lurat honom. ”Skampålen” hette sajten. Det stod i domen att även privatpersoner kan ha journalistiska ändamål om de vill ”informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av större betydelse för allmänheten”. HD hänvisade till att yttrandefriheten innefattar ”rätten att framföra sådan information och sådana tankar som kränker, chockerar eller stör”.
Jag påstår egentligen inte att vi måste ändra på den vidsträckta tolkningen av begreppet journalistisk verksamhet, men det får onekligen konsekvenser för våra möjligheter att angripa kränkningar som många gånger är mycket grova. Nu senast gällde det obduktionsbilderna i Arboga-målet som gjordes tillgängliga på webben; det journalistiska syftet var att förmedla en annan bild av målet.
Ytterligare några exempel där journalistiska ändamål har gett fribrev:
• På en omfattande sajt beskyller en kvinna namngivna personer för att ha vållat dotterns död. Fallet är polisanmält men ingenting händer och webbsidorna ligger kvar.
• En idrottsklubb publicerade att en namngiven spelare hade testats positivt för kokain vid en dopningskontroll. Senare publicerade Sveriges Riksidrottsförbund beslutet och spelarens namn på sin webbplats. Även Svenska Styrkelyftförbundet har publicerat namnen på dopningsavstängda personer.
• En pappa efterlyste sin dotter på nätet, mamman beskylldes för grov egenmäktighet mot barn.
• Husdjur är en vanlig källa för smutskastning. En sajt varnar för namngivna hunduppfödare som man anser sig ha blivit lurade av. En annan anklagar en fodervärd för att ha misskött en häst.
När en sajt publicerade uppgifter om dömda sexualbrottslingar: namn, bild, adress och karta (!) tyckte vi att gränsen var nådd, vi satte ner foten och polisanmälde (enligt pul får bara myndigheter behandla brottsuppgifter). Tyvärr kommer nog inte gränsen mot HD-domen att testas i domstol. Sajten togs ner och det lär bli svårt att spåra upphovsmännen.
HD påpekade i sin dom att undantaget inte ska omfatta rent personliga påhopp, bankdirektörerna anklagades ju i sina yrkesroller. Dessutom skrev domstolen att även om syftet är journalistik, så får man inte skriva vad som helst. Men man menar att pul inte behövs för att reglera sådant, det finns andra lagar om förtal, förolämpning osv. Det finns dock ett problem: det fungerar inte i praktiken.
Det finns mycket små möjligheter att med hjälp av pul förhindra övergrepp mellan enskilda på Internet. Många skriver de mest förfärliga saker. Ett färskt exempel är en skvallerblogg som hängde ut hundratals ungdomar i Karlstad. Sex, fylla och slagsmål dokumenterades i text och bild med namn och ofta med adress. Bloggen låg på en brittisk server och togs ner när den polisanmäldes. Men då var skadan redan skedd. Det finns fler exempel på skvallerbloggar.
Det är inte alltid straffbart enligt pul att skriva förolämpningar på webben. Det som är straffbart är att kränka någon genom att publicera känsliga uppgifter (religion, facklig tillhörighet, hälsa, etniskt ursprung, politisk åskådning osv). Det är alltså något av en sinkadus om en kränkning är straffbar eller ej.
Enligt pul kan den som blir kränkt få skadestånd, men det fungerar inte i praktiken. I ett brottmål kan en åklagare yrka på skadestånd enligt pul, men det är mycket ovanligt. Det som annars återstår för den som är kränkt är att själv driva en process, men den som förlorar ett sådant mål riskerar att få betala stora rättegångskostnader. Dessutom tar det tid att processa, och om man gör det exponeras kränkningarna på nytt. Det känns meningslöst för enskilda att kräva skadestånd enligt pul i sådana situationer; jag känner bara till ett par sådana mål.
Det här problemet beror nog inte i första hand på brister i pul, utan snarare på rättssystemet i sin helhet. Kränkta medborgare har inte fått tillräckligt stöd. Detta har i sin tur påverkat den allmänna ”samtalsnivån” på nätet. Jag tycker att flera av oss som leder de rättsvårdande myndigheterna bör ställa oss frågan om vi verkligen har gjort tillräckligt.
En webbplats kan numera jämställas med tryckt skrift. Om man utser en ansvarig utgivare och registrerar ett utgivningsbevis hos Radio och tv-verket, så grundlagsskyddas allt innehåll på sajten på samma sätt som innehållet i en dagstidning, vilket betyder att pul sätts ur spel. Datainspektionen kan alltså inte ingripa när till exempel:
• Vissa kreditupplysningsbolag helt öppet marknadsför sig mot privatpersoner. ”Kolla vad grannen tjänar för bara 5 kr utan att någon får reda på det”! Man säljer också uppgifter om inkomster, kreditvärdighet, betalningsanmärkningar, skulder hos kronofogden och mycket annat.
• Telefonnummer och foton på huset där abonnenten bor publiceras på webben.
• Man kan söka fram födelsedatum och adress för en namngiven person.
• Man kan få en lista med namn och födelsedatum för alla vuxna som är skrivna på en viss adress.
• Vi får klagomål på Doktorslistan som ligger på en grundlagsskyddad sajt. Där kan anonyma personer betygsätta läkare, vilket öppnar för den som vill smutskasta en konkurrent eller hylla sin egen verksamhet.
Innehållet i sådana här sajter baseras ofta på offentlig information, men problemet är att den blir så lätt åtkomlig på webben. Förr måste man kontakta en myndighet och begära ut uppgifter om grannen, och det drog man sig för. Nu kan man sitta anonymt bakom sin gardin och snoka i andras privatliv.
Offentlighetsprincipen kom ju till för att medborgarna skulle kunna kontrollera myndigheterna, inte varandra. Många ser det här som ett integritetsintrång, men Datainspektionen kan inte göra något åt det, och ingen annan heller.
Var det verkligen lagstiftarens avsikt att vem som helst skulle kunna sätta pul helt och hållet ur spel genom att betala 2 000 kronor? Det har gått så långt att vi till och med får frågor från kommunala och statliga förvaltningar, om de kan slippa tillämpa pul genom att skaffa ett utgivningsbevis.
Den sammantagna slutsatsen av den här genomgången är att pul inte duger för att tygla internet.
Ett sätt att angripa problemet med kränkningar på internet, utan att röra i pul och utan att inskränka offentlighetsprincip och yttrandefrihet vore att införa en generell straffsanktionerad bestämmelse som skydd mot grova kränkningar av den personliga integriteten. Då hindras inte utlämnandet, men kränkande publicering kan bestraffas.
Den lösningen har visserligen både föreslagits och avfärdats tidigare, men det var före internet. Integritetsskyddskommittén såg i och för sig behovet, men avstod från att lägga något förslag.
Det måste kosta att kränka, annars fortsätter kränkningarna, och de blir bara värre.
Göran Gräslund