I veckan inleds årets avtalsrörelse inom svensk industri då parternas bud överlämnas. Nästan femhundra avtal och tre miljoner löntagare på den svenska arbetsmarknaden berörs. Det är på många sätt nu det avgörs om svensk industri skall kunna möta den nya tidens krav och kunna stå sig i en både expanderande och allt mer konkurrensutsatt världsekonomi.
Konkurrenskraft är nyckelordet för ekonomisk tillväxt och välstånd och borde därför också prägla avtalsrörelsen. Eftersom industrins konkurrenskraft är avgörande för Sverige och landets ekonomi måste avtalsrörelsens parter, men även övriga delar av samhället ta sin utgångspunkt i detta.
Huvuddelen av industriproduktionen säljs utomlands och är drivkraften bakom mer än 90 procent av landets exportintäkter. Vi ger direkt jobb åt cirka 700 000 personer - ofta i glesbygder där möjligheterna till alternativ sysselsättning i större omfattning många gånger är små eller nästan obefintliga.
Men fler än så är beroende av industrins framtid. Runt arbetsplatserna finns nätverk av mindre företag för transporter, varor och servicetjänster. Industrierna skapar även underlag för service som post, bank, sjukvård, skolor och detaljhandel. Hela orter, kommuner och regioner är därmed starkt beroende av industrins överlevnad. Den indirekta sysselsättningen omfattar så många som 1,4 miljoner personer.
Företagen inom svensk industri tävlar på världsmarknaden med industriföretag över hela jorden. Supertillväxten i Asien och Östeuropa har skapat en ny situation i världsekonomin och konkurrensen är stenhård. På bara något årtionde har både arbetskraft och konsumenter ökad med nästan två miljarder människor. Enligt många bedömare kommer Kina att vara världens största ekonomi 2025.
För Sverige, som är mer internationellt och handelsberoende än de flesta länder, får denna utveckling påtagliga konsekvenser. Företag i Sverige får både nya konkurrenter och nya kunder i en omfattning som aldrig förr. Om vi på längre sikt kommer att tillhöra vinnarna eller förlorarna avgörs bland annat av hur vi som nation väljer att möta utmaningarna.
Detta ställer nya och ökade krav på industrins konkurrenskraft.
I detta sammanhang har priset en avgörande betydelse. Den som kan erbjuda ett lägre pris har en konkurrensfördel i kampen om kunderna och störst förmåga till långsiktig uthållighet. Alla kostnader har betydelse, inte minst löner och andra arbetskraftskostnader. Detta är dessutom kostnader som avgörs nationellt och där avtalsrörelsens resultat blir avgörande för framtiden.
För oss arbetsgivarrepresentanter är därför följande parametrar av fundamental betydelse i årets avtalsrörelse.
Globalisering och ökad konkurrens ställer hela tiden nya krav på företagen att öka förmågan till snabba omställningar i produktion och ha en rimlig kostnadsbild. Den tid är förbi då svenska företag var svenska och i dag är många "nationalklenoder" uppköpta eller till stor del ägda från utlandet.
Därför behöver avtalen utvecklas i riktning mot en mer decentraliserad eller lokal lönebildning där löner och arbetsvillkor i ökad utsträckning bestäms där arbetet utförs och utifrån det lokala företagets möjligheter.
Endast så kan avtalen spegla företagens olika förutsättningar och göra det möjligt för fler att komma ut som vinnare på den marknad de konkurrerar. Alternativet, centrala avtal på höga nivåer, kommer garanterat att slå hårt mot många företag och dess anställda.
Vi måste ta ett gemensamt ansvar för att öka sysselsättningen på en stabil arbetsmarknad. Kraven på höjda lägstalöner riskerar att få motsatt effekt. Höga ingångslöner gör det svårare för utsatta grupper som ungdomar, lågutbildade och invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Detsamma gäller för höjningar av lägstalönerna eller höga krav på generella löneökningar. Sådana krav motverkar företagens vilja att nyanställa och utgör ett svek mot alla dem som står utanför arbetsmarknaden. Därför måste avtalen bidra till att fler kan komma i arbete.
Sveriges framgångar som en modern industrination hänger även samman med den svenska modellen av samförstånd. Detta samförstånd löper som en röd tråd från Saltsjöbadsavtalet, via Industriavtalet in i framtiden.
Samförståndet bygger på respekt för varandra och avtal som träffas på lika villkor. Genom att parterna inom industrin gemensamt tagit ansvar, har vi kunnat hålla arbetsmarknadskonflikterna på en internationellt låg nivå. Samtidigt har den trygghet som en stabil arbetsmarknad medför gjort oss mer benägna att klara nödvändiga omställningar på arbetsmarknaden.
En trygg arbetstagare ser inte omställningen som ett hot. Han eller hon vet att den svenska modellen bygger broar från de gamla förutsättningarna till de nya villkoren. En trygg arbetsgivare som verkar på en stabil arbetsmarknad vågar å sin sida satsa framåt, investera och nyanställa.
Det måste rimligtvis gynna alla aktörer på arbetsmarknaden att kostnaderna kan hållas på en konkurrenskraftig nivå över en längre tid som ökar sysselsättningen och ger en stabil men förändringsbenägen arbetsmarknad.
Om industrins parter har ambitionen att träffa avtal som kan bidra till att det finns konkurrenskraftiga företag som kan erbjuda utveckling, välstånd och jobb i Sverige måste våra motparter tänka nytt. De krav som de har framställt går på tvärs mot det som krävs.
CHRISTER ÅGREN,
ordförande, Skogsindustrierna
HANS-OLOV OLSSON,
ordförande, Teknikföretagen
TORBJÖRN WISTRAND,
ordförande, Industri- och Kemigruppen
PETER GOSSAS,
ordförande, Metallgruppen
MARIE S ARWIDSON,
vd, Skogsindustrierna
ANDERS NARVINGER,
vd, Teknikföretagen
KERSTIN BRODOWSKY,
vd, Industri- och Kemigruppen
BENGT HULDT,
vd, Metallgruppen