Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Vi vill att staten återtar ansvaret för skolväsendet”

Folkpartiets partistyrelse: Vi tar – som första parti – tydlig ställning för ett återförstatligande av skolan. Två årtionden efter den svenska skolans kommunalisering vet vi att resultaten inte blev bättre – de blev sämre. Det är därför hög tid att inför nästa mandatperiod föra en öppen och konstruktiv debatt om hur skolan ska styras i framtiden. Inför landsmötet i höst föreslår parti­styrelsen att Folkpartiet ska verka för en övergång till ett statligt huvudmannaskap. Ett skäl för ökat statligt ansvarstagande är alla barns rätt till likvärdig utbildning. Ett annat är lärar­yrkets status och attraktionskraft, som drabbats hårt av det kommunala huvudmanna­skapet, skriver ledamöterna i partistyrelsen Jan Björklund, Helene Odenjung och Torkild Strandberg.

I början av 90-talet övergick den svenska skolan från statligt till kommunalt huvudmannaskap. Dåvarande skolministern Göran Persson ansåg att detta skulle lösa många problem. Resurserna skulle fördelas bättre, lokal kännedom om skilda förhållanden förväntades höja resultaten.

Nu, två årtionden senare, kan man konstatera att resultaten blev inte bättre – de blev sämre. Skolverket skriver i en studie att kunskapsresultaten har sjunkit sedan början av 90-talet i många viktiga ämnen. Så sent som i förra månaden slog Skolverket dessutom i en rapport fast att kommunaliseringen mycket väl kan vara en av orsakerna till detta.

Före valet 2006 kom partierna i Allians för Sverige överens om att inga förändringar i skolans huvudmannaskap ska ske under innevarande mandatperiod. Men nu är hög tid att föra en öppen och konstruktiv debatt inför nästa mandatperiod om hur skolan ska styras i framtiden.

Under åren 2006–2010 fattas omfattande beslut om omläggningar av den svenska utbildningspolitiken. Ny skollag, ny gymnasieskola, nya läroplaner, nytt betygssystem och ny lärarutbildning för att ta några exempel. Detta är nödvändiga reformer för att skapa förutsättningar för höjda resultat i skolan.

Men en kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Modern målstyrning ställer höga krav på tydliga lednings- och ansvarsförhållanden. Därför måste också styrningen av skolväsendet diskuteras.

Folkpartiet röstade emot kommunaliseringen 1990/91. Vid Folkpartiets landsmöte 2001 fattades beslut att staten borde ta över finansieringen genom en så kallad nationell skolpeng, medan huvudmannaskapet skulle kvarstå hos kommunerna. Men en sådan lösning är inte heller den invändningsfri, oklarheten skulle bli stor om vem som är ansvarig för att målen nås.

Inför landsmötet i höst föreslår partistyrelsen att Folkpartiet ska verka för en övergång till ett statligt huvudmannaskap. Det innebär att vi, som första parti, tar tydlig ställning för ett återförstatligande av skolan. Partistyrelsen är helt enig, även den grupp av kommunala politiker som ingår i styrelsen. Skälen för ett förstatligande är flera.

För det första har Sverige sedan 90-talets början fått ett statligt-kommunalt dubbelt ledarskap och ansvar för skolans kunskapsuppdrag, vilket skapar stora problem. Frågan ”Vem är ansvarig?” bör ju kunna ställas och besvaras i vilken verksamhet som helst. Men när det gäller skolan kan staten enkelt skylla på kommunerna, medan kommunerna kan hävda att det beror på felaktig statlig styrning. När ventilationen i skolan är bristfällig kan ansvar alltid utkrävas, men när resultaten sjunker i två årtionden i skolväsendet är det omöjligt att reda ut och skapa någon bredare enighet var ansvaret ligger.

Även Sveriges Kommuner och landsting (SKL) är starkt kritisk i sitt yttrande i skollagskommittén över dagens otydliga styrmodell, och beskriver den som ett ”dubbelkommando”. Deras slutsats är dock den motsatta mot Folkpartiets, de tycker att staten skall lämna över mycket mer styrning till kommunerna.

Vi vill understryka att den absoluta huvuddelen av de kommunala politiker och tjänstemän som sedan två årtionden hanterar skolan ofta har höga ambitioner. Vår kritik mot kommunaliseringen är inte huvudsakligen en kritik mot de personer som leder skolväsendet ute i kommunerna, utan mot ett rörigt styrsystem.

Även under den tid skolväsendet var statligt fram till 1990, hade kommunerna ett medinflytande. Framför allt över frågor om skolans infrastruktur; till exempel skolenheternas storlek, lokalisering och geografiska upptagningsområden. Det är helt rimligt att kommunerna har stort inflytande också i framtiden över denna typ denna typ av frågor. I sådana beslut är behovet av nationell samordning mindre, medan det lokala engagemanget i regel är stort.

Frågan om statlig eller kommunal huvudman rör ansvaret för skolans kärnuppgifter – undervisningen och skolans kunskapsuppdrag. Huvudmannen är ansvarig för att målen i läroplanen nås. Med ett statligt huvudmannaskap följer att staten blir arbetsgivare och uppdragsgivare till de lokala skolledningarna. Staten övertar därmed också ansvaret för finansieringen av skolan.

Ett annat skäl för ett ökat statligt ansvarstagande är alla barns rätt till likvärdig utbildning. Skollagens portalparagraf lämnar inget utrymme för tolkningar på denna punkt: ”Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.”

Ändå har utbildningen inte likvärdiga förutsättningar över hela landet. Det kan skilja 50 000 kronor per elev mellan de kommuner som satsar mest på sin grundskola och de som satsar minst. Mängden satsade pengar säger inte allt, men det är tydligt att ambitionerna varierar mellan olika svenska kommuner.

I vissa kommuner klarar nästan alla elever kraven till gymnasieskolan, medan en stor andel ungdomar misslyckas i andra. Ingen ska få sämre förutsättningar i livet för att de råkar födas i en kommun som inte prioriterar utbildningsväsendet.

Ytterligare ett skäl handlar om läraryrkets status och attraktionskraft. Just läraryrket har drabbats extra hårt av kommunaliseringen. Bland annat visar forskarna vid IFAU i en rapport att nyblivna lärares egna studieresultat har sjunkit sedan början av nittiotalet. Studien visar att skolan har haft allt svårare att rekrytera ungdomar som själva har goda studieresultat till läraryrket.

Göran Persson beskriver i sin bok ”Min väg, mina val” att detta var en utveckling som han delvis förutsåg: ”Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt.”

Samtidigt som skolan kommunaliserades för två decennier sedan genomfördes också en övergång från en gammaldags detaljstyrning till målstyrning. Även om målstyrningen har fungerat halvbra, främst som en följd av otydliga mål och bristfällig utvärdering, så är ändå idén om målstyrning rätt tänkt. Att målstyrningen skall vara kvar är en given utgångspunkt för ett modernt statligt huvudmannaskap.

Det är hög tid att nu börja samtalet om att åter förstatliga skolan. Folkpartiets landsmöte blir startpunkten.

Jan Björklund
partiledare (FP)

Helene Odenjung
2:a vice partiordf, kommunalråd i Göteborg (FP)

Torkild Strandberg
ledamot (FP) i SKL:s beredning för utbildningsfrågor

Elever presterar sämre

Svenska elever presterar sämre i skolan i dag jämfört med tidigt 90-tal. Den slutsatsen drar Skolverket i rapporten ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?”. Att kommunerna tog över ansvaret för skolan i början av 90-talet är en faktor bakom den negativa utvecklingen, enligt verket. I och med kommunaliseringen gick det svenska skolsystemet från att ha varit ett av västvärldens mest centraliserade till att bli ett av de mest avreglerade.

Källa: Skolverket