Brudparets önskemål är att kronprinsessan Victoria den 19 juni ska ledas in i Storkyrkan av sin pappa, kungen. Han ska sedan överlämna henne till Daniel. Om det blir så till slut, bryter kungahuset mot svensk tradition och Svenska kyrkans ordning som säger att brudparet ska gå uppför altargången tillsammans.
Denna gamla tradition visar att kvinnan är myndig att fatta egna beslut och står bredvid sin man av fri vilja. Frågan är central för kyrkan och djupt symbolisk. Vi lever förvisso i en tid med individuella vigslar och trender och yta. Dessa inslag behöver inte kungahuset bidra till att förstärka, skriver Annika Borg.
Sommarens vigsel mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har skapat en bröllopsyra i landet. En del rynkar på näsan, och menar att medierna är för hovsamma eller att de trissar upp stämningen till orimliga höjder. Men faktum är att bussarna från städer och samhällen runt om i Sverige sedan länge är chartrade för att ta människor, som hoppas på en glimt av begivenheten, till huvudstaden. Och att ingen ort med självaktning saknar bröllopsbutiker med glänsande klänningar och tyll. Intresset är stort, inte bara på grund av mediernas bevakning.
Men när vigseln äger rum i Storkyrkan i Stockholm den 19 juni kommer antagligen inte brudparet att följa vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.
Brudparets önskemål är nämligen att kronprinsessan Victoria ska ledas in av sin pappa, kungen. Alltså: det kungahus som förknippas med ord som tradition, etikett och ordningar kommer denna dag att bryta mot alltihop.
Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen.
Ovetandes om svensk tradition, och aningslösa angående vad brudöverlämningar egentligen symboliserar, har svenska kvinnor börjat tycka att det är fint när pappan leder in dem.
Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet.
Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.
Att en sådan symbolik gnisslar särskilt mycket vid en vigsel mellan en kronprinssessa och en man av folket är uppenbart.
Hur är det möjligt att man i kungahuset inte har djupare kunskap om den svenska tradition man säger sig förvalta?
Man kan också tycka att kungahuset borde ha respekt för Svenska kyrkans ordning.
Kyrkan vill att ritualet ska uttrycka jämbördighet mellan man och kvinna, det är därför det är utformat på det vis det är.
Särskilt brännande blir det också vid denna händelse, då den kommer att bli en förebild vad gäller vigslar.
Det här är en fråga som berör många, eftersom tiotusentals människor gifter sig i kyrkan varje år. Och oklarheterna vad gäller symboler och ritualer är många. Det visar den ökning av förfrågningar om brudöverlämningar som präster möter.
Men varför vill moderna kvinnor med utbildning och frihet leka med den typ av symbolik som brudöverlämning uttrycker?
En del säger att de vill att den blivande maken verkligen ska se dem, se hur vackra de är. Och visst vill man vara vacker denna stora dag. Det gäller väl för såväl kvinnor som män.
Men vigseln handlar inte om att kvinnan ska bli betittad, utan om två människor som på ett djupt och allvarligt sätt visar sin kärlek.
Många brudpar tror att det är den gamla traditionen att bli överlämnad av pappa. Men den gamla är i stället den ”moderna”, som ju, trots att den är gammal, uttrycker en modern och jämställd syn på män och kvinnor.
Andra har sett vänner eller släktingar gifta sig på det viset, och tyckt att det varit vackert.
När brudparen sedan möter en kyrka som faktiskt står för något, och får innebörden i vigseln förklarad för sig, brukar de allra flesta tycka att den ordning Svenska kyrkan har rimmar bättre med deras egen livsinställning och överge tanken på att bruden ska ledas in.
Om kronprinsessan Victoria och Daniel Westling framhärdar i sitt önskemål om att kronprinsessan ska överlämnas av sin pappa kungen bidrar de därmed aktivt och med kraft till att erodera denna ordning, och skjuta i sank det många präster i Svenska kyrkan arbetar med: att bevara vigseln som ett uttryck för jämbördighet mellan könen.
Men får man då inte välja vad man vill, och är den här frågan verkligen så central?
Ja, frågan är central. De symboler vi använder i kyrkan är starkt betydelsebärande, uttrycker människosyn och bär upp ett helt bygge av tankar.
Vigseln är visserligen en händelse där brudparets önskemål får avgöra i en rad hänseenden. Men vigseln är inte ett sammanhang där kyrkan enbart upplåter ett rum som kan fyllas med precis vad som helst.
Oavsett om nu enskilda kan tycka att det är fint eller högtidligt att lämnas över till sin blivande man, så är symboliken i handlingen inget man kan välja. Den finns där ändå.
För mig är önskemålen om brudöverlämning ett uttryck för den negativa sidan av sekulariseringen: allt vi företar oss plockas som från ett smörgåsbord och får betydelse enbart i det individuella sammanhanget. Att det kan ha en djupare innebörd, eller att ritual är delar i något större, kollektivt, det struntar vi i.
Men vi behöver faktiskt inte välja allt, en del kan vi bara få vila i. Det är en av poängerna med ritual.
Vi går förvisso mot mer individuella vigslar och andra ritual, som exempelvis begravningar, och ofta är det av godo. Men även i denna den extrema individualismens tidevarv finns fortfarande några gränser. Allt är inte föränderligt. Kyrkan befinner sig ständigt i dialog med sin samtid, men den står också för värden som är mer stabila.
Det vi gör i kyrkan har vi tänkt igenom, vi vill att det avspeglar exempelvis värden som jämbördighet och alla människors myndighet.
Teologin kring vigslar sätter paret i fokus. Det är människors vilja till kärlek och beständiga löften, och att kunna vila i trygghet med och hos en annan människa, som lyfts fram. Det är två människor det handlar om, inte om deras familjer eller andra band, utan just de band som knyts mellan de två i den stund de tillsammans går fram till altaret för att avge löften och ta emot välsignelse.
Säkert har kronprinsessan Victoria och Daniel Westling närvarat vid vigslar där pappan lett in bruden, kanske har man också trott att det är så det ska vara. Fast om kronprinsessan vill vara hela folkets prinsessa behöver hon och Daniel Westling nu tänka om, och göra sig medvetna om vilka signaler de sänder till människor, och särskilt till kvinnor.
Förtroendet för kungahuset sjunker, enligt en mätning som nyligen publicerades. Man har därför ytterligare anledning att fundera över vad man vill stå för.
När vår nuvarande kung gifte sig med Silvia Sommerlath 1976 gick de in tillsammans. Det är mer än trettio år sedan, och mycket har uppenbarligen hänt sedan dess.
Vi lever i en tid av trender och yta. Dessa inslag i tiden behöver inte kungahuset bidra till att förstärka.