Sveriges Television har levt upp till de krav och villkor som ställs på programinnehållet i deras sändningstillstånd. SVT utgör ett tydligt alternativ till de kommersiella tv-kanalerna och erbjuder ett programutbud som ”marknaden” inte förmår ge tv-publiken. SVT har ett omfattande utbud som aldrig förekommer i andra tv-kanaler, och ett stort utbud av program som sällan förekommer i reklamkanalerna.
Det är huvudslutsatsen i rapporten ”Mångfald och kvalitet i Sveriges Television – en utvärdering av tillståndsperioden 2007-2009”, som gjorts på uppdrag av Granskningsnämnden för radio och tv, och som publiceras i dag. Den oberoende utvärderingen utgör ett led i det vidgade uppdrag som riksdagen 2006 tilldelade Granskningsnämnden, och som innebar att nämnden i fortsättningen skall göra en helhetsbedömning om SVT uppfyller sitt public serviceuppdrag. Den nu aktuella utvärderingen är följaktligen den första som görs enligt de nya riktlinjerna.
”SVT skall erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet i alla programgenrer”. Så står det i sändningstillståndets portalparagraf. Grundläggande värden för en television i allmänhetens tjänst kan därför sägas vara mångfald och kvalitet.
Granskningen visar att SVT 1 och SVT 2 under tillståndsperioden uppfyller de krav som kan ställas på ett mångsidigt programutbud. Det gäller balansen mellan ett informationsinriktat och ett underhållningsinriktat programutbud, det gäller den inhemska tv-produktionens ställning, och det gäller bredd och variation i utbudet. Granskningen visar också att de kvalitetskrav som ställs inom public service kärnområden uppfylls. SVT:s huvudkanaler har ett omfattande och brett kulturutbud, och det svenska språket har en stark ställning inom alla programgenrer. Detsamma gäller för det samhällsorienterande utbudet och nyhetsverksamheten.
Men granskningen visar också att en del public servicekrav under tillståndsperioden uppfylls i mindre grad än tidigare. Bredden och variationen i huvudkanalernas programutbud minskar över tid, de svenska programmens ställning har långsiktigt försvagats, och utbudet riktat till ungdomar och minoritetsgrupper minskar trendmässigt. Och när det gäller det centrala public servicevärdet, att spegla förhållanden i hela landet, är det enligt Granskningsnämndens bedömning med utgångspunkt från SVT:s public serviceräkenskaper, tveksamt om SVT uppfyller sitt uppdrag.
Det som i sändningstillståndet kallas programtjänster har under tillståndsperioden 2007–2009 blivit ”riktiga” public servicekanaler, eftersom de efter digitaliseringen blivit tillgängliga för hela befolkningen. SVT 24 och Barnkanalen/Kunskapskanalen har inte enbart i sändningstid mer än fördubblat SVT:s programutbud, utan de har också på egna meriter tillfört nya programgenrer, som direktsända konferenser och seminarier som kraftigt utökat det informationsinriktade utbudet, gett barnen en egen tv-kanal, och allmänt sett breddat SVT:s utbud.
Utvärderingen är som sagt ett led i Granskningsnämndens vidgade uppdrag att göra en helhetsbedömning om programföretagen uppfyller sitt public serviceuppdrag. Det nya, i debatten inte särskilt uppmärksammade, uppdraget var ett resultat av en blocköverskridande uppgörelse (V, S, MP, C och KD). Den nytillträdda kulturministern, Cecilia Stegö Chiló, rev upp uppgörelsen och halverade den sexåriga tillståndsperioden till tre år, och meddelade att public service på nytt skulle utredas. Efter tio dagar avgick Stegö Chiló efter massiv kritik, i första hand för att hon under 16 år inte betalat sin tv-licens.
Den stora dramatik som utspelades under regeringen Reinfeldts första två veckor kring public service och mediepolitiken står i stark kontrast till det som faktiskt har hänt under alliansregeringens fyra år vid makten. Stegö Chilós avsteg från tidigare uppgörelser och önskan om förändring har ironiskt nog lett till större stabilitet och att public service aldrig tidigare haft ett så brett politiskt stöd som i dag. Av Stegö Chilós initierade utredning blev det i stort sett ingenting. Och Moderaterna har, som den nuvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth uttryckt det, ”bytt fot”, även om man alltjämt på sikt vill avskaffa tv-licensen (SvD 29/6).
Frånvaron av förändring och förnyelse märks också i den praktiska politiken. Den S-proposition (grundad på den parlamentariskt tillsatta public serviceutredningen) som togs i juni 2006 är fortfarande vägledande, och i public serviceföretagens viktigaste styrdokument har det inte skett några större förändringar. Sändningstillståndet för 2007–2009, speglar uppgörelsen i den parlamentariska utredningen, och skiljer sig främst från tidigare tillstånd under 2000-talet genom förtydliganden och språkliga formuleringar. Innevarande tillstånd för 2010–2013 skiljer sig endast marginellt från föregående tillstånd.
Slutsatsen av alliansregeringens fyra år är att SVT och public service har en större politisk uppbackning än någonsin tidigare och försvunnit som en partiskiljande fråga. Möjligen också som ett resultat av att SVT numera så att säga har papper på att de i det stora hela sköter sitt public serviceuppdrag. De ”politiska” förutsättningarna är i dag därför gynnsamma för public service-tv. Men ”yttre” förhållanden kan åren framöver fresta på den politiska uppslutningen.
SVT:s förankring hos tv-tittarna är en. År 1998 hade SVT 1+2 enligt MMS 48 procent av tittartiden, fem år senare 40 procent och 2009 var den nere på 29 procent (inräknat SVT 24, SVTB och Kunskapskanalen var andelen 34 procent). Hur liten kan SVT:s publik bli? Finns det en nedre gräns för public service-tv? Skall SVT i framtiden tillåtas bli mer publikfriande, kommersiell för att inte marginaliseras som amerikansk public service? Eller skall SVT ”hålla på sig”, med risk att marginaliseras?
Finansieringen är en annan. Det finns starka skäl för licensfinansiering. Den är viktig för oberoendet från staten, men visar också på en direkt koppling mellan programföretaget och dess publik. Skattefinansiering utgör en större risk för statligt beroende, och den viktiga ”kundrelationen” mellan företag och publik försvinner, men är rättvist eftersom licensfusk elimineras.
En lösning kan vara det förslag som förts fram i debatten om en särskild public serviceavgift som, i likhet med den obligatoriska begravningsavgiften, skulle finnas förtryckt på deklarationsblanketten. En sådan avgift skulle förena licensfinansieringens fördelar med skattefinansieringens.
En sak kan vi vara säkra på. I länder där public service har en stark ställning blir också de kommersiella konkurrenterna bättre. Public service blir ett slags riktkarl och påverkar kvaliteten i tv-systemet i sin helhet. Det visar resultat när man jämför olika länder. Och det är en slutsats som gäller oavsett vad man har för inställning till public service.
Kent Asp
professor JMG, Göteborgs universitet