Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Viktigare att gå i skolan än att resa till Thailand”

Mattelektion på Trädgårdsstadsskolan i Tullinge. Närvaro på lektionerna är grunden för att kunna tillgodogöra sig undervisningen, skriver debattören.
Mattelektion på Trädgårdsstadsskolan i Tullinge. Närvaro på lektionerna är grunden för att kunna tillgodogöra sig undervisningen, skriver debattören. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Eroderad respekt för skolan. Är familjehögtider, Thailandsresor och ungdomsidrott viktigare än lektioner? Svaret på frågan varierar stort mellan olika skolor. Det är dags att förtydliga och strama upp skollagens skrivningar om ledighet, så att den svenska skolan får möjlighet att fullgöra sitt uppdrag, skriver rektorn Viktoria Björklund.

Svårigheten att bedöma elevers ledighetsansökningar utifrån skollagen är något som berör varje elev, förälder och skola i Sverige. Trots att skollagen skärptes gällande ledigheter år 2010 är resultatet på landets skolor i dag en väldigt varierad praxis. På somliga skolor får man lätt ledigt för det mesta, på andra är det svårare. Detta faktum används av olika aktörer för att spela ut skolor mot varandra.

Skollagens formuleringar är så oklara och öppna för tolkningar att det leder till godtyckliga bedömningar och ansvarsproblematik samt till bristande respekt för skolans verksamhet. Frågan belyser problematiken kring ökande lärarbrist och sjunkande status - både vad gäller läraryrket och skolans verksamhet. Hur ser vi på ledigheter och skolplikt egentligen, och ser vi på skolans roll i samhället i dag?

Svensk grundskola är obligatorisk. Skolans uppdrag är att utveckla varje elev så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Skolverket sänder tydliga signaler om att garanterad undervisningstid måste bevakas. Samhället blir allt mer komplext. Uppdraget att verka för varje elevs godkända betyg samt goda förutsättningar för ett liv i samhället blir mer och mer omfattande. Fler nationella prov och betyg trissar upp betydelsen av varje minut. Mot bakgrund av rapporter om fallande kunskapsresultat är strävan mot ökad måluppfyllelse för varje elev mer prioriterad än någonsin.

Arbete med allt detta bygger på elevers närvaro i skolan.

Skollagen säger att elever får beviljas kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas. Beslutet om ledighet ska grundas på en samlad bedömning av elevens belägenhet som inkluderar frånvarons längd, studiesituation, möjligheterna att på olika sätt kompensera den förlorade undervisningen samt hur angelägen ledigheten är för eleven.

Vad är en enskild angelägenhet? Vad är synnerliga skäl? Detta är tolkningsbara begrepp och de hanteras olika på varje skola. Här uppstår ett flertal problem där skolan får en omöjlig roll.

Skolan blir domare och ska värdera ledigheter som mer eller mindre angelägna för enskilda individer och deras familjer. Är familjehögtider viktigare än idrott eller semester? Är en familjs fjällresa med efterlängtad samvaro mindre viktig än en sällsynt idrottsuttagning? Är det viktigare att få åka på musikturné, dansläger eller få en ledig tisdag med en avlägsen släkting? Alla ledigheter är lika angelägna för den som önskar ledigt. Ska skolan och rektor fälla dom över detta? Utifrån lagens formulering om angelägenhet bör alla elever få ledigt.

Bedömning av elevers studiesituation skapar ett annat problem. Var går gränsen för hur ”duktig” du ska vara för att få ledigt? Är lagens intention att endast elever med höga kunskapsresultat och studiemotivation bör få ledigt? Elever med lägre motivation, som skulle må bra och få motivation av ledighet för nya perspektiv, kan då aldrig beviljas ledighet. Är ledighet en belöning för ”gott” skolarbete, och avslagen ledighet ett straff för låga resultat? Skolans uppdrag är att utveckla varje elev så långt som möjligt. Här uppstår en kollision mellan beviljande av ledigheter och ansvar för måluppfyllelse. Utifrån lagens formulering om strävan mot målen bör ingen elev vara ledig.

Gällande frånvarons längd är det mer olyckligt att tappa många dagar än få, men varje moment i skolan är förberett utifrån ett syfte. Allt vi gör under skoldagen strävar mot mål. En elevs frånvaro påverkar inte endast de egna studierna utan hela gruppens. Tidigare syn på lärande som memorering av fakta och ensamstudier inför prov är i stort övergiven till förmån för lärande i ett socialt sammanhang där närvaro, samtal och samarbete i gruppen och med pedagogen, är av största vikt. Varje elev är en röst, en åsikt, en del i ett gemensamt lärande. Möjligheten att kompensera förlorad skoltid är mycket begränsad.

Olika samhällsaktörers agerande visar på en eroderad syn gällande vikten av närvaro i skolan vilket skapar oklara gränser för skolans ansvar.

Är skolans ansvar att kompensera för resebyråers framdrivning av klasskillnader genom högre prisnivåer under loven och lägre nivåer under pågående termin? Ska skolan utgå från det socioekonomiska perspektivet vid bedömning av ledighet för semesterresor? Föräldrar vädjar om detta. Ingår sådan hänsyn i skolans kompensatoriska ansvar? Vittnar detta om ett samhällsproblem eller om ett skolproblem?

Är skolans ansvar att anpassa verksamheten efter idrottsträningar och arrangemang vilka ibland förläggs till obligatorisk skoltid? Sådana situationer ställer barn och föräldrar inför mycket svåra prioriteringar. Ska skolnärvaro eller laglojalitet gå först? Läger, tävlingar och resor bokas in under vardagar. Här förutsätts skolan ge ledigt och därefter anpassa stöd till elever utifrån utebliven undervisning. Ledigheterna är så klart angelägna för elever och föräldrar, idrott och rörelse är viktigt, men skolans uppdrag försvåras. Är det ett samhällsproblem eller ett skolproblem när fritiden inkräktar på obligatorisk skoltid?

Ibland hör jag sägas att elever lär sig mer om samhället genom deltagande i andra aktiviteter utanför skolan, än de gör i skolan. Jag instämmer i att skolan har mycket att utveckla när det gäller lärande i och för samhället och inte i en verksamhet parallellt med samhället. Värderingsglidningen i synen på skolnärvaro är ett tecken på detta utvecklingsbehov. Något vi inte säger lika ofta är dock att skolans verksamhet faktiskt handlar om något som inte kan ersättas av människors individuella deltagande i olika aktiviteter: En gemensam kunskaps- och värdegrund som bygger vårt fortsatta demokratiska samhälle. Ett sådant uppdrag är enormt och det kräver tid, respekt och närvaro.

Ibland hör jag också sägas – både från allmänheten och från oss själva som jobbar i skola - att en veckas ledighet eller två inte spelar så stor roll – det ”arbetar man snart ikapp”. Tycker vi verkligen att skolans uppdrag är så så lätt att både ifrågasätta och avvara? En veckas ledighet per termin ger en hel termins frånvaro under nio års grundskola. Det är mycket tid för utveckling av kunskaper och värden.

En kraftsamling från flera håll behövs för att stärka skolan. En del är vunnet om skollagens formuleringar gällande ledigheter kan förtydligas och ambivalensen minskas. Det är omöjligt för skolan att samtidigt ansvara för måluppfyllelse så långt som möjligt OCH sanktionera frånvaro grundat på godtyckliga värderingar av människors angelägenheter. Ett lagförtydligande kan underlätta gränsdragningen i skolan och bli ett steg på vägen mot ökad respekt och status gällande skolans verksamhet och mot fler människor som vill arbeta i vårt viktiga samhällsbygge.