Från åskådarplats betraktar vi i Sverige hur många länder i Sydeuropa försöker få sina offentliga finanser i balans. Belåtenheten över att våra offentliga finanser är starka och att vårt pensionssystem är långsiktigt hållbart får dock inte förleda oss att tro att vi är vaccinerade mot framtida kriser. En underfinansierad vård- och omsorgssektor är ett allvarligt hot mot den svenska finanspolitiken. Medan den offentliga debatten handlar om hur sjukvården och äldreomsorgen ska bli bättre tyder de ekonomiska bedömningarna på att förbättringar är omöjliga, åtminstone om de medför högre kostnader. Finansdepartementet har beräknat konsekvenserna av en årlig standardökning om 0,25 procent för de skattefinansierade välfärdstjänsterna. Trots denna mycket blygsamma ökning blir följden en ”kraftig försämring” av finanspolitiken. Den blir ”tydligt ohållbar” enligt en redovisning till riksdagen. Däremot kommer vi att kunna köpa nya bilar och möbler av senaste design, skaffa bättre hemelektronik samt hänga med i modets växlingar. Den privata konsumtionen beräknas nämligen växa med mer än 3 procent per år. Detta är självfallet en ohållbar avvägning mellan privat och offentlig konsumtion.

Under våren har vi inom Arena Idés och Timbros gemensamma kommission för välfärdens långsiktiga finansiering behandlat dessa frågor. Rapporten, som vi alla står bakom, kommer att överlämnas till alla partier i riksdagen och presenteras i dag i Almedalen. Vi kan nu redovisa delar av den. Alla genomarbetade utredningar och forskarrapporter som behandlat frågan om välfärdens finansiering räknar fram ett ansenligt finansieringsgap om ett eller ett par årtionden. Kravet på ökad standard och det stigande antalet äldre driver upp de offentliga utgifterna och dessa kan inte på samma sätt som tidigare mötas med höjda skatter.

Det finansieringsgap som uppstår är betydande och får inte underskattas. Dessvärre bygger den utredning som folkhälsominister Maria Larsson redovisade förra veckan mer på optimism än på realism. Det finns ingen enkel lösning på detta framtidsproblem, men det är självfallet inte olösligt. Möjligheterna att hantera det på ett godtagbart sätt ökar dramatiskt om åtgärder sätts in tidigt. Vi har inte funnit något acceptabelt argument för att skjuta denna fråga på framtiden. Ett tungt ansvar vilar därför på de politiska partierna. Den regering som har ansvar efter valet bör tillsätta en brett sammansatt parlamentarisk utredning med uppgift att politiskt bedöma det framtida finansieringsgapets omfattning och vilka åtgärder som krävs för att sluta det.

Det finns i princip fyra olika vägar. Vi har undersökt deras framkomlighet och hoppas att vårt underlag ska ge en sådan utredning en flygande start. Den första vägen innebär ökade skatteinkomster. Utgångspunkten kan naturligtvis inte vara att dagens skatteuttag för alltid är givet, men att döma av den aktuella politiska debatten måste i första hand andra vägar än höjda skattesatser sökas. En sådan är att arbeta mera. Det finns uppenbara möjligheter att tidigarelägga inträdet på arbetsmarknaden och senarelägga utträdet. Vi skissar en långsiktig politik när det gäller att få äldre att arbeta längre.

Den skattefinansierade vården och omsorgen bidrar till två slag av fördelning – mellan olika grupper och mellan livets olika skeden. Med begränsade möjligheter att ta ut skatt bör andra möjligheter övervägas för att skapa önskad fördelning. Mot bakgrund av bland annat utvecklingen inom äldreomsorgen (DN Debatt 14/6) känner vi särskild oro för möjligheterna att framdeles skattefinansiera en äldreomsorg med acceptabel standard. Vi förordar därför att finansieringen i framtiden inte enbart ses som en fråga om renodlad skatt eller strikt privat finansiering. Det finns många olika finansieringsformer däremellan.  Skattefinansieringens nackdelar kan delvis undvikas, men dess fördelningsmässiga effekter nås inte heller fullt ut.

• Höga obligatoriska avgifter accepteras kanske i större grad än hög skattenivå. Ett exempel på sådan finansiering skulle kunna vara en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring, som medför en garanterad äldreomsorg.

• Markant högre avgifter inom exempelvis äldreomsorgen skulle kunna inkomstprövas.

• Ett obligatoriskt sparande skulle göra det möjligt för den enskilde att betala önskad vård och omsorg, som inte finansieras skattevägen. Alla medborgare skulle kunna åläggas att spara en viss andel av inkomsten från exempelvis 50 års ålder. Ett sådant ålderdomssparande skulle ha likhet med en skatt på grund av obligatoriet. Men sparandet kan betraktas som enskild egendom med den enda inskränkningen att det inte får disponeras förrän vid exempelvis 75 års ålder eller när behov av äldreomsorg uppstår.
Dessa möjligheter bör diskuteras, men det kommer knappast att ske på allvar förrän en problembild är accepterad. Fram till dess kommer nackdelarna att få störst uppmärksamhet.

En andra väg att sluta finansieringsgapet är ökad effektivitet. Vi har funnit stora möjligheter och god kunskap om hur en sådan kan uppnås. Ett nationellt effektiviseringsprogram som stöder kommunernas och landstingens ansträngningar bör utarbetas. Olika åtgärder bör sättas in i ett långsiktigt perspektiv och incitamenten för ökad effektivitet stärkas. Vi anser att de offentliga utgifterna för vård och omsorg måste ges högre prioritet än de offentliga utgifterna för socialförsäkringar. Den prioriteringen stakar ut den tredje vägen mot framtidens finansiering. Bedömningen att finansieringen av vård och omsorg ska ges företräde bör vara en utgångspunkt när ett nytt socialförsäkringssystem utformas. Slutligen måste det offentliga åtagandet bli tydligt, förutsägbart och begripligt. Det gäller att prioritera vilka behov som är så angelägna att de ska finansieras offentligt och ingå i det offentliga åtagandet. Andra behov måste medborgarna själva ta ansvar för. Det ansvarstagandet ska underlättas och inte försvåras.

De sista åren är ett skede i livet som medborgarna själva inte kan planera för. Vi är utlämnade till hemkommunens ekonomi och de bedömningar av våra enskilda behov som görs av biståndshandläggare och vårdpersonal. Det är inte godtagbart att det offentliga åtagandet uppenbaras först när vi som äldre är i behov av omsorgen. Vi måste veta vilken offentligt finansierad äldreomsorg vi kan räkna med och kunna planera för en omsorg som stämmer med våra individuella behov. Det är särskilt väsentligt när den offentligt finansierade omsorgen inte förmår tillgodose de äldres alla krav. Därför krävs ett tydligt och förutsägbart offentligt åtagande för äldreomsorgen.

En utveckling mot ökat privat ansvar för välfärden har pågått i snart tjugo år – det gäller inte minst äldreomsorgen. Den förändringen har närmast smugits på medborgarna. Fortsatt utveckling i den riktningen utan öppen debatt kan inte godtas. Vi anser att medborgarna är fullt kapabla att delta i en diskussion om det offentliga åtagandets omfattning och det egna ansvaret.

Per Borg
Berit Rollén
Eva Fernvall
Jens Magnusson
Lars Tobisson
Monica Werenfels Röttorp
Niklas Nordström