Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Viktigt att vi i medierna lyssnar till besvikna kritiker”

35:00. Efter artikeln på DN Debatt möttes Jack Werner och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för att diskutera mediernas arbete under terrordådet i Stockholm.

De sociala medierna var i fredags en spegel av den fysiska verkligheten: orolig, osäker, och full av rykten. De som i stället vände sig till traditionella medier förväntade sig bekräftade uppgifter, men fick trots mediernas ansträngningar också obekräftade rykten. Vi journalister måste ta till oss kritiken. Vi kan alltid bli bättre, skriver Jack Werner.

Det är ännu för tidigt att framställa ett facit för hur fredagens attentat i Stockholms hjärta hanterades av medier och av medborgare på sociala medier. Många har fortfarande inte ens riktigt haft tid och ro att smälta själva dådets fruktansvärda omfattning, och än så länge märks det i mediekritiken.

Mediernas insats har av många framhållits som det stora misslyckandet som inträffade under fredagen, som ett oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn. Även om journalistiken, om någon samhällsinstitution, i regel ska kunna acceptera, ta till sig av och till och med uppmuntra även överilad kritik, finns det skäl att nyansera bilden av mediernas insats som ett stort misslyckande.

Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre. Sveriges Radios hastigt organiserade maratondirektsändningar var till exempel föredömliga, och på DN jagade reportern Emma Bouvin outtröttligt efter vittnesmål och information för läsarnas skull. Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns.

Det är dock aldrig för tidigt för att börja lära sig, och redan nu börjar vi skönja några av läxorna som går att lära av fredagen.

På sociala medier grep redan under fredagseftermiddagen vissa aktörer tillfället att färga de tidiga och osäkra uppgifterna med sina egna politiska talepunkter. Om man till exempel är av åsikten att svenska politiker avsiktligt låtit Sverige bli ett farligare och mer otryggt land de senaste decennierna känns det inte bara naturligt utan rent av som en plikt att framhålla fredagens attentat som det nya normala. Bara genom att peka på dessa konsekvenser av den landsförrådande politik man menar har bedrivits kan man ju få till stånd en förändring, tänker man. De som driver denna opinionsbildande linje gör det säkert i uppfattningen att det är för landets bästa, men resultatet under fredagseftermiddagen blev att felaktiga uppgifter fick större spridning och underbyggde oro, osäkerhet och panik.

Att publiceringar alltid innehåller ett etiskt moment är självklart för de flesta journalister, men trots det myckna samtalet om att alla nu i någon mening är journalister har inte riktigt medvetenheten om etiken hängt med.

Som medborgare bör man, under en kris, komma ihåg att sajter, Facebooksidor, twittrare och andra aktörer som driver en kompromisslös politisk linje knappast är de mest pålitliga källorna.

Djupast sjönk de som spred bilder av offer på Drottninggatan. Vissa gjorde det av chock, efter att ha snubblat över bilderna och oviljan att vara ensam om att ha sett dem, men andra gjorde det i en missriktad vilja att visa ”verkligheten”. Att sprida bilder på döda människor, i vissa fall tagna på så nära håll att de gått att identifiera, innebär att ta risken att man förvärrar den redan outhärdliga smärtan för en anhörig.

Spridningen av dessa bilder visar att det i vår tids mediemiljö inte bara är centralt att diskutera källkritik och mediekompetens, utan även etik. Att publiceringar alltid innehåller ett etiskt moment är självklart för de flesta journalister, men trots det myckna samtalet om att alla nu i någon mening är journalister har inte riktigt medvetenheten om etiken hängt med. Här finns ett viktigt ansvar för skola, medier och samhälle i stort: vi måste lyfta frågorna om hänsyn i våra publiceringar.

Samtidigt var de sociala medierna en spegel av den fysiska verkligheten: orolig, osäker, och full av rykten. Människor som rörde sig i Stockholms city hörde ljud och såg händelser som de tolkade som skott och explosioner, ofta i brist på verklig erfarenhet av hur sådant verkligen låter eller ser ut. De underrättade sina anhöriga, och utifrån det föddes rykten om skottlossning på olika offentliga platser. Med attentaten i bland annat Paris 2015 och Bryssel 2016 i färskt minne var det lätt att sätta ihop dessa rykten till en bild av välplanerade och koordinerade attacker på flera platser samtidigt, vilket också gav näring till ryktesspridningen. Dessa mekanismer är i grunden en psykologisk oundviklighet, som vi bara har att försöka förbereda och stålsätta oss inför var och en.

En tyngre ansvarsbörda vilar på de medier som rapporterade om skottlossningarna. I min telefon finns en pushnotis kvar från klockan 15.43 i fredags eftermiddag, signerad Dagens Nyheter: ”Skottlossning vid Fridhemsplan, enligt källor till DN.” Flera medier rapporterade vidare uppgifterna, som därigenom fick mångdubbelt större spridning än de redan hade på sociala medier och i människors sms och telefonsamtal. (Uppgiften rättades och förklarades av DN dagen efter.)

I en enkät i Resumé avfärdar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson frågan om det förekom några övertramp i nyhetsrapportering. ”Att det förekommer enskilda uppgifter som senare visar sig inte stämma hör nyhetsförmedlingen till, det viktiga är att medierna källhävisar och säger vad man vet eller bara fått sig sagt”, sade han, och det är en förståelig hållning: när det är kaos i samhället är det såklart även kaotiskt på redaktionerna.

Men i en tid då nyhetsredaktionerna får konkurrens från allt och alla är det centralt att de bevisar sitt existensberättigande. Under fredagseftermiddagen rådde i delar av Stockholm panik, och den fick näring av rykten om skottlossningar. Inga bortförklaringar om att man faktiskt haft brasklappat med ord som ”uppgifter”, ”obekräftat” eller ”enligt X” förändrar det faktum att en människa som vid fyratiden i fredags befann sig vid Fridhemsplan måste känt sig otryggare, räddare och mer osäker på grund av mediernas rapportering, och inte tvärtom.

Om uppgifterna dessutom tvingade polis och räddningstjänst att utan rimlig anledning omfördela dyrbara resurser är det än värre. Av de medier som rapporterade om skottlossningar bör vi nu förvänta oss en ärlig förklaring, och en genomgång av hur arbetet ska se ut framöver för att det inte ska hända igen.

Sist men inte minst får vi journalister absolut inte slå ifrån oss kritiken. Vi vet att vi tillhör en av de mest utskällda yrkeskårerna i samhället, och vi vet att det är så det måste vara. Med privilegiet att få undersöka, granska och berätta om vårt samhälle följer alltid kritiken om hur vi gör det, och vi måste kunna stå ut med att vårt arbete skärskådas – särskilt efter det ögonblick då det behövs som allra mest.

”I dag läste jag bara traditionell media, lystrade bara till bekräftade uppgifter. Fick ändå uppfattning om flertalet skottlossningar. Varför?” Så skrev juristen Viktor Banke på Twitter i fredags kväll, och han och alla andra som valde att ty sig till oss journalister i fredags förtjänar ett svar. De som faktiskt tror att vi journalister är vanliga, hederliga människor, att vi försöker göra vårt bästa men att det inte alltid räcker till, och att vi alltid kan bli bättre, det är ju de vi måste orka lyssna på.

DN Debatt. 10 april 2017

Debattartikel

Jack Werner, frilansjournalist:
”Viktigt att vi i medierna lyssnar till besvikna kritiker”

Repliker

Martin Ahlquist, politikchef på Expressen, ledamot av Pressens opinionsnämnd:
”Återhållsam publicering kan vara djupt oansvarig”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.