Den 17 februari kom beskedet att kammarrätten avslår mitt överklagande av Säkerhetspolisens beslut att vägra lämna ut Stasidokumenten över de cirka 50 svenska IM, inofficiella medarbetare, som spionerade för DDR i Sverige. Som skäl anges ”rikets säkerhet”, att det kan ”skada Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet” och dessutom ”skada den enskilda individen”.

Kammarrättens dom är märklig med tanke på att andra länder, som exempelvis Tyskland, öppnat arkiven för forskare. Andra länder vill göra upp med sin historia. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att inse att nazismen inte var enbart ett tyskt problem. I dag värjer sig många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. För att blottlägga totalitära idéer och strukturer behövs skriftlig dokumentation och kunskap.

Tack vare östtyska medborgarrättsaktivisters modiga handlande kunde Stasiarkiven öppnas och bli en symbol för den fredliga revolutionen. Det handlar inte om att döma aktörer i efterhand och skuldbelägga, inte heller om att döma om rätt eller fel, utan att visa fram vad som faktiskt står i dokumenten, vilken betydelse de kan ha haft på den tiden och kanske också vad vi kan lära av historien.

Jag begär inte ut Säpodokumenten som privatperson utan gör det i egenskap av professor och ledare för forskningsprojektet ”Kontakt och konflikt: Sverige – DDR. Retorik och politik kring Östersjön”. Projektet bedrivs vid Södertörns högskola och finansieras sedan 2005 av Östersjöstiftelsen. Jag har redan fått reaktioner från kolleger i Tyskland: Vilken skandal! Sverige är alltså DDR:s sista bastion! Vilka tidigare DDR-anhängare och toppar inom svenskt samhällsliv är det som skyddas?

De dokument som Säpo hemlighåller är ju inte – som Säpo försöker påskina – Stasirapporter där personer kan ha utpekats på lösa grunder. De dokument som Säpo vägrar att lämna ut är de synnerligen värdefulla Rosenholzakterna över kontrakterade Stasispioner. Detta så kallade Rosenholzkartotek kom CIA över i turbulensen i samband med DDR:s sammanbrott. Det överlämnades sedan till berörda länder med foton, egenhändigt underskrivna förpliktelser och kontrakt, rapporter, avlöningsbesked och belöningar. Följaktligen rör det sig inte om lösa angivanden utan om mångåriga, noggranna dokumentationer.

 Jag har i Berlin fått tillgång till de Rosenholzakter som rör de tyska Stasispioner som opererade i Sverige under kalla kriget. Plus några svenskar som också slank med. CIA trodde förmodligen att de var tyskar. Sekretessen är därför delvis redan hävd. Att kunna jämföra detta tyska material med de dokument som Säpo alltjämt hemlighåller har enligt min mening ett mycket stort allmänintresse. Antalet dokumenterade Stasirapporter från Sverige överstiger klart all rapportering från övriga nordiska länder. Sverige var för DDR ett tyngdpunktsland, Schwerpunktsland, en brygga och buffert mellan öst och väst.

Vårt forskningsprojekt belyser hur en diktatur kan infiltrera ett land som Sverige, som står för öppenhet och tolerans. Analyserna vidgar perspektivet till generella frågor kring svenska förhållningssätt till diktaturer. Det finns klara kopplingar till vår tid – en viktig erfarenhetsbank. Människor kan dras in i förvecklingar som stärker ett diktatoriskt system utan att ana makten och strategierna bakom kulisserna.

Det är ju först när DDR-arkiven öppnats som de politiska strategierna, infiltrationen och den hårda kontrollen avslöjats. Eftersom det är konkreta situationer och faktiska händelser som bäst kan belysa och klarlägga diktaturers mekanismer måste detaljerna lyftas fram. Dokument och intervjuer avslöjar det mångfasetterade och det ambivalenta, blir pusselbitar som fogas in i större sammanhang av kulturella mönster och värderingar i svenskt tankeklimat under kalla kriget.

Eftersom den östtyska säkerhetstjänsten upphörde för 20 år sedan och landet DDR inte länge existerar kan dokumenten knappast skada Sveriges rikes säkerhet.

I min bok ”Inte bara Stasi...Relationer Sverige–DDR 1949-1990” (2009, Carlssons) har jag följt den tyska lagstiftningen och inte avslöjat tyska privatpersoners identitet om denna inte varit känd tidigare. Endast i de fall som personerna agerat som myndighetspersoner, tjänstemän i kraft av sitt ämbete, har jag skrivit ut namnen.

I mitt överklagande till kammarrätten – som nu alltså avslagits – yrkade jag i andra hand på att få ta del av de svenska handlingarna med förbehåll. Jag ville kunna analysera Stasis metoder att infiltrera olika sektorer och värva svenska medarbetare utan att för den skull bryta sekretessen. Men inte heller detta accepterades. Jag förbereder därför nu ett överklagande till högsta instans, Regeringsrätten.

Detta handlar inte om att söka syndabockar, och det handlar inte heller bara om Sverige och DDR, utan forskningsprojektet har generell räckvidd: diktaturers metoder för att infiltrera i demokratiska, öppna länder. Frågeställningarna är lika aktuella i dag som under kalla kriget.

 Birgitta Almgren
professor i tyska, Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning vid Södertörns högskola