Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Vilken är nästa bransch Vänstern vill ge sig på?”

På DN Debatt den 18 augusti redovisade jag att Vänsterpartiet inte på en enda av de avgörande frågorna har något underlag för sitt tyckande om vinster i välfärden. Det finns inga breda undersökningar som visar att privata företag i snitt levererar en sämre kvalitet eller har fler fall av misskötsel än de offentliga verksamheterna, skriver entreprenören Dan Olofsson.

Ändå använder Vänsterpartiet den anekdotiska metoden att ta enskilda exempel på misskötsel i det privata som argument för att avveckla en hel bransch med 11.000 företag med i snitt 15 anställda. Jag anser detta sätt att argumentera är djupt ohederligt. Det som är fel ska åtgärdas både i det privata och i det offentliga, men det ska inte drabba den mycket stora majoritet som sköter sig väl såväl i det privata som i det offentliga.

Liksom sin partiledare har inte heller Ulla Andersson något underlag i de väsentliga frågorna. Ulla Andersson skriver: ”Många av de mindre företagen kommer med stor säkerhet att fortsätta i det nya systemet där vinstuttag inte är tillåtet”. Min rekommendation är att något oberoende institut frågar ett lämpligt antal slumpmässigt valda mindre företagare hur stor del av sin nuvarande omsättning gentemot det offentliga de tror de har kvar efter fem år om vinstförbud införs. Att Ulla Andersson med ”stor säkerhet” har en uppfattning får då mindre betydelse.

En annan intressant fråga man kan ställa till företagarna är hur deras intresse av att investera och utveckla företaget kommande decennium påverkas av ett vinstförbud? Det vore intressant om Sifo eller någon annan kunde ge oss dessa svar före valdagen.

Jag utgår i mitt resonemang från ett riktigt vinstförbud. Jag är samtidigt medveten om att det finns massor med sätt att kringgå detta genom att ägare kan ta ut högre löner eller styrelsearvoden, högre hyror för lokaler och utrustning, ersättning för varumärke eller koncerngemensamma kostnader, högre räntor, högre avgifter för olika tjänster eller varor med mera. Jag kan göra denna lista mycket längre. Jag tycker bara det är så trist om en bransch ska behöva arbeta under sådana betingelser i stället för att öppet konkurrera om kvaliteten med åtföljande uppföljning.

2012 delades 2,8 procent av omsättningen ut till ägarna som investerat i de privata välfärdsbolagen, och att investera är en högst samhällsnyttig insats. Att hitta andra utflöden som kompenserar detta är inga svårigheter. Och då är den eventuella poängen med vinstförbud borta om vi ser till verksamheten.

Dock anar jag att det egentligen är andra motiv som driver Vänsterpartiet. Med sin planekonomiska idétradition ser man nu en möjlighet att få bort privata företag från drygt 10 procent av de samlade inköp som det offentliga årligen gör på över 800 miljarder kronor. Min fråga är: Vilken är nästa bransch Jonas Sjöstedt vill ge sig på? Vinster är förskingring av skattebetalarnas pengar enligt Jonas Sjöstedt, medan jag ser det som medel för att utveckla verksamheten och attrahera kapital för investeringar. Och det är samma sort av skattekronor som används i de andra branscherna.

Sjöstedt har ju inga krav på sig själv att ha något underlag som visar att det blir bättre när han agerar, och därför är det bara fantasin som sätter begränsningar.

Jag antar att de större företagen i Vänsterpartiets lösning ska övertas av det offentliga eftersom personalen inte har kapacitet för detta. Tillsammans med en omsättningsminskning bland de mindre resulterar detta i att merparten får övertas av det offentliga.

Ulla Andersson avvisar mitt påstående om att det kommer att krävas ett antal tiotal miljarder kronor om det offentliga ska överta den verksamhet som i dag drivs av de privata företagen med argumentet att den redan är skattefinansierad. Alltså behövs inget kapital vid övertagande. Det Ulla Andersson möjligen inte tänkt på är att en verksamhet har något som kallas sysselsatt kapital. Det är det kapital man behöver för att driva verksamheten. Man köpt in utrustning, inventarier, byggnader med mera och man binder kapital genom att man ofta får betala löner med mera innan man får betalt av kunderna. Jag har tagit del av årsredovisningarna för ett antal bolag och min samlade bedömning är att sysselsatt kapital uppgår till ett antal tiotal miljarder kronor. Drivs verksamheten av en offentlig enhet uppstår i princip samma behov av sysselsatt kapital. Härtill finns ytterligare en fråga om värdet på aktierna som inte är enkel att lösa.

Jag hävdar att ett vinstförbud kommer att leda till att det offentliga får finansiera merparten av verksamheten, och det kräver ett engångskapital på ett antal tiotal miljarder kronor från skattebetalarna. Denna jättesatsning ska då ske utan att Vänsterpartiet kan visa upp något underlag som visar att det leder till en kvalitetsförbättring. Det är ett vårdslöst hanterande av skattemedel att först bestämma sig för vinstförbud för att senare utröna konsekvenserna.

Det är också just detta som Jonas Sjöstedt i ett nytt inlägg på DN Debatt den 22 augusti skriver. Ta beslut om vinstförbud först och utred sedan under 1,5 år, så slipper Vänsterpartiet svara på frågor nu. Den som läser DI Debatt den 31 juli ser samma sak. Jonas Sjöstedt svarar inte på en enda konkret fråga kring sitt eget förslag om hur verksamheten ska fungera vid vinstförbud. Han använder ”rök och speglar” i stället för konkreta svar. Det är därför jag åter vill understryka att Vänsterpartiets tyckande måste få sin granskning.

Vänsterpartiet tror att sättet att skapa ett överskott är att skära ner på personalen. Vi som arbetat med tjänsteföretag i många år vet att många faktorer är av betydelse för att få en bra verksamhet. Det gäller att på ett bra sätt kombinera engagerad personal och nöjda kunder med lönsamhet. Tillsammans utgör de grunden för uthållig privat tjänsteverksamhet. Vi talar om några procents skillnad i marginal mellan offentlig och privat verksamhet, vilket egentligen är ganska litet.

Låt mig avslutningsvis belysa endast en faktor som påverkar marginalen: Den enda signifikanta skillnad jag sett mellan privata och offentliga välfärdsverksamheter är att personalen trivs bättre i de privata företagen. Man ser också att sjukfrånvaron i vård- och omsorgsverksamhet är högre i det offentliga, vilket resulterar i 2–3 procent färre arbetade timmar med åtföljande merkostnader och sänkt marginal i samma storleksordning. Detta är en förklaring till att skattebetalarna kan få samma kvalitet till samma kostnad, trots att de privata på egna meriter kan skapa ett överskott som utvecklar verksamheten. 

Att enbart den faktor jag här tar upp har en effekt som är i samma storleksordning i procent som det som delas ut till aktieägarna är en tillfällighet men ändå intressant. Genom att den offentliga välfärdsverksamheten är fyra fem gånger större än den privata skulle politikerna få en mycket större effekt om de tog hand om personalen på ett lika bra sätt som det privata så sjukskrivningarna gick ner. Utdelningarna som blivit en så stor fråga är ju bara en bråkdel räknat i miljoner kronor jämfört kostnaderna för högre sjukfrånvaro. Men utdelningar gör att välfärdssektorn attraherar kapital för utveckling medan de högre sjukskrivningarna bara är pengar i sjön.

Jag trodde vi för några decennier sedan hade lagt illusionen bakom oss om att offentliga monopol är den optimala driftsformen. Såväl offentlig som privat verksamhet har viktiga roller att spela och de kompletter och stimulerar varann. Låt oss bygga vidare på alla goda exempel både i det privata och offentliga istället för att helt avveckla det ena eller andra.

Min slutsats är att det inte är rimligt i vårt fina land att någon ska kunna avveckla en hel bransch utan att visa upp något underlag som visar att det blir bättre. Den som lyssnade på intervjun med Jonas Sjöstedt i radions P1 den 18 augusti får sig endast anekdoter till livs, och på sådana kan vi inte ta generella branschbeslut. Dessutom har Vänsterpartiet ett förslag till lösning vid vinstförbud som inte håller på några punkter. Anvisad finansiering från den statliga banken SBAB om en miljard kronor täcker endast en marginell del av det samlade finansieringsbehov från det offentliga som behövs om Jonas Sjöstedt blir minister och genomför sitt generella vinstförbud som han bygger hela sin valrörelse på.