Vår artikel om vindkraftens negativa sidor för landskapsbilden och den enskilda människans oro (DN Debatt 30/12) har skapat reaktioner från vindkraftens intressenter (DN.se/debatt 3/1 och 4/1).

Vårt syfte har varit att ge en röst åt de människor som mycket starkt har reagerat mot den övermakt som tvingat fram vindkraft i deras närområde. Regeringen, Energimyndigheten, en mångmiljardindustri och centralt Svenska Naturskyddsföreningen talar med en och samma röst. Vår poäng är att den enskilda människan inte får fråntas sina demokratiska möjligheter att påverka beslut som påverkar deras närmiljö, därför välkomnar vi att landskapskonventionen numera ratificerats.

De flesta människor i Sverige är generellt positiva till vindkraft, cirka 74 procent (SOM 2009). Antalet har dock minskat sedan 2008 (då siffran var 80 procent). Den senaste undersökningen som gjort regionala jämförelser (SOM 2005) pekar på att människor som är bosatta i områden med mycket vindkraft är mindre positiva till ny vindkraft; 54 procent i Halland, 52 procent i Skåne och 47 procent på Gotland. Stödet är också något mindre på landsbygden än i städer, det omvända gällde för 10 år sedan.

De siffror angående opinionen inom EU som Annika Helker Lundström/Svensk Vindenergi skriver om i sin replik (DN.se/debatt 3/1) saknar relevans för de människor som ser sin utsikt förstöras och sina fastighetsvärden minska. Svensk vindenergi är en branschorganisation för vindkraftsindustrin och omsorgen riktas därför av naturliga skäl främst mot sina medlemmars ekonomiska intressen.

Svensk Vindenergi ser som en av sina huvuduppgifter under 2010 att ”verka för att kommunernas vetorätt i tillståndsärenden tas bort” samt att ”verka för att Sverige har ett långsiktigt, väl fungerande stödsystem för utbyggnaden av vindkraft”, allt enligt sin egen hemsida. Respekten avser uppenbarligen inte kommunernas rätt att själva bestämma eller de folkvalda politiker som försöker avväga olika medborgares intressen.

Lundström skriver vidare att ”vindkraftverken bör placeras där de gör mest nytta och har minst påverkan på omgivning och närboende”. Vindkraftens inneboende dubbla dilemma är dock att den ger mest energinytta där den har mest påverkan på omgivningen, i öppna landskap, på höjdryggar eller nära kusterna samt att dessa områden när de inte inverkar på närboende ofta är orörda områden med stora naturvärden. Hänsyn har tyvärr inte varit ledordet för flera av svensk Vindenergis medlemmar när ”vindkraften kommer till byn”, samråden är ofta spel för gallerierna. Lundström framför en rad skäl som är kopplade till klimatet varför vindkraften bör byggas ut. Hon tar här på sig i en grön dräkt som närmast ser ut som en förklädnad när den lokala naturvården försöker hävda sina intressen gentemot vindkraftens. Ingen sann naturvän kan motivera att stora natur- och landskapsvärden skall offras i klimatets namn.

Sverige har minst utsläpp per capita i EU (undantaget några få länder i det forna östblocket) och flera länder med mycket vindkraft, såsom Danmark, Tyskland och Spanien, tillhör dem som har mest utsläpp. Sambandet mellan vindkraft och koldioxidutsläpp är snarare det omvända. Vår elproduktion är till 97 procent fri från koldioxid och målet om 50 procent förnyelsebar energi kan nås med bioenergi och värmepumpar.

I ett inlägg från Kjell Grip och Kerstin Jansbo (DN.se/debatt 4/1) bedyras att Vindval inte styrs av politiska direktiv. Hur skall man då tolka följande uttalande på Naturvårdverkets hemsida: ”Energimyndigheten finansierar Vindval som en del i myndighetens arbete med att främja vindkraften. Naturvårdsverket driver programmet.” Och på Energimyndighetens hemsida står att läsa att “Energimyndigheten är expertmyndighet för vindkraft. Vi stödjer och underlättar en kraftig expansion av vindkraften i Sverige”. Mot denna bakgrund är det svårt att se hur en objektiv forskning kan få några anslag.

Vindkraftens expansion i Sverige sker med hjälp av ett mycket stort politiskt tryck från delar av regeringen och bakom står en miljardindustri med ett stort antal betalda konsulter och advokater. Alla medborgare får betala utbyggnaden via sin elräkning och kanske är opinionen lokalt 50/50 för eller emot vindkraften på orten. Mot den bakgrunden måste kommunernas planläggning och överväganden få ta tid, kanske mycket lång tid, och den enskilda människans rätt till landskapet vara vägledande.

Det som mest skrämde William av Baskerville, munken i Ecos roman ”Rosens namn” var att de rättrogna har så bråttom. Varför så bråttom med utbyggnaden, måste vi skynda oss på innan opinionen svänger?

Lars Jonsson och Jan Troell