Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Vinsterna av effektivisering äts upp av ökad konsumtion”

Miljövinsterna från till exempel energieffektivisering med led-lampor måste tas till vara på rätt sätt, skriver debattörerna.
Miljövinsterna från till exempel energieffektivisering med led-lampor måste tas till vara på rätt sätt, skriver debattörerna. Foto: Alamy

Grön tillväxt inte hela svaret. Energieffektivisering frigör stora resurser. Risken är att dessa resurser omsätts i ännu mer konsumtion – och miljövinsterna går om intet. ­Resurserna måste investeras i något annat än traditionell tillväxt, som till exempel ­offentliga tjänster eller mer fritid, skriver Simon Grenholm och Anton Grenholm.

Vi är bra på grön tillväxt i Sverige, bra på att hitta lösningar som samtidigt ger både miljövinster och ekonomisk lönsamhet. Vi tilläggsisolerar, installerar led-lampor, kör bränslesnålt och materialåtervinner, och från solpaneler och vindkraftverk kommer mer och mer förnybar energi. Vi har också fått goda vitsord, bland annat från OECD, för att vi sedan 1990 lyckats minska utsläppen av växthusgaser från svenskt landområde samtidigt som BNP har ökat. Men vi vill syna den här utvecklingsmodellen – effektivisering och mer förnybart – och visa varför dessa åtgärder inte räcker. Det finns i dag en obalans som gör att grön tillväxt inte ens leder oss närmare hållbarhet.

Effektiviseringar, som ofta är tänkta att minska förbrukningen av kritiska resurser, kan paradoxalt nog sluta i en ökning av den totala resursförbrukningen. Detta iakttogs redan i 1800-talets England där ekonomen William Stanley Jevons beskrev hur varje förbättring av den koleldade ångmaskinen resulterade i en totalt sett ökad förbrukning av kol. Med effektiva ångmaskiner blev mekaniskt arbete en attraktiv produkt som på allvar kunde konkurrera med muskelkraft. Ångmaskinerna blev fler och förbrukade sammantaget allt mer kol, trots att de per enhet räknat blev allt effektivare.

Jevons beskrev en så kallad rekyleffekt, där sekundära effekter ger ny resursförbrukning. Samma paradoxala fenomen ser vi i dagens ekonomi. De bakomliggande orsakerna är de resurser som frigörs vid en effektivisering. När vi skiftar från glödlampor till led sparas energi som i teorin skulle kunna minska belastningen på naturen. Men vi får också något över, ett frigjort utrymme. Det kan gälla pengar i fickan hos konsumenten eller frigjord produktionskapacitet hos producenten. Detta utrymme kommer, i en växande ekonomi, att omsättas i ny produktion och ny konsumtion.

Rekyleffekter är kända och delvis väl studerade. Men tyvärr slutar analyserna enligt vår mening i alldeles för snäva perspektiv. Ett exempel är när internationella klimatpanelens analyser av rekyleffekter (IPCC WG3 AR5 kapitel 3.9.5 och 5.6.2) bara kretsar kring frågan om hur energieffektiviseringar ger effekter på just energianvändningen och klimatpåverkan. I ett så smalt perspektiv kan en effektivisering framstå som en god miljöaffär. Men det frigjorda utrymmet kanaliseras inte bara till energi och klimat. Det letar sig vidare till allt vad marknaden har att erbjuda, med påverkan på många olika miljö- och resursaspekter.

I industrialismens barndom var det lätt att se totaleffekten av genomförda effektiviseringar: en ökad resursförbrukning, som gick att studera lokalt och för samma råvara som effektiviseringen gällde. I dag är det svårare att följa utvecklingen då det frigjorda utrymmet växlas in i fler olika varor och branscher, i fler regioner och världsdelar. De pengar som blir över efter en ”klimatekonomisk” LED-installation kan vandra vidare till något helt annat – kläder, elektronik, nya matvaror eller aktier i palmoljeindustrin – som inte alltid handlar om energi och klimat, men som kanske kräver mer metaller, mer odlingsmark, nya kemikalier eller ger ökad påverkan på den biologiska mångfalden. Sammantaget riskerar effektiviseringar, nu liksom då, att leda till ett ökat tryck på naturen.

Även strategin att satsa på mer förnybart rymmer fallgropar. När Columbus med efterföljare började förflytta användbara växter och djur mellan världsdelarna gav det mänskligheten en enorm tillväxt av förnybar produktion av mat och fiber. De processer som i och med detta kom i rörelse – förutom spridning av djur och växter även ökad rörlighet för information, teknik, kapital, arbetskraft och produkter – gav förutsättningar för introduktionen av fossila bränslen. Grön tillväxt kom att förstärka fossilbaserad tillväxt och vice versa, och denna ömsesidiga förstärkning mellan hållbara och ohållbara processer har pågått fram till i dag. Vi skulle kunna låta det nya gröna ersätta något gammalt smutsigt, men i praktiken adderas ofta det nya rena till det gamla smutsiga.

Världsnaturfondens beräkningar av ekologiska fotavtryck är en bred måttstock som väger in mer än bara koldioxid. Måttet ger en uppskattning av hur stor ekologisk yta som krävs för att framställa allt som konsumeras och att absorbera allt avfall. Här får Sverige och vår tillväxtpolitik bottenbetyg. Enligt den senaste sammanställningen hade vi svenskar per person räknat det tionde största fotavtrycket av alla världens länder. Om alla följde i våra fotspår skulle det krävas 3,7 jordklot.

Vi har i Sverige successivt tagit på oss en tjänstemannaroll i den globala produktionskedjan. Tillverkningsindustrin och skorstenarna har förlagts till Asien, framför allt till Kina. Men tillverkningsländerna är långt ifrån självförsörjande med råvaror. Inte minst Kina har en mycket omfattande kolonial verksamhet i Afrika, där man säkrat mark för försörjning av livsmedel, mineraler och olja. Ett exempel bland många är Darfurprovinsen i Sudan från vilken Kina köper stora mänger olja och där betalningen för oljan till stor del omsätts i köp av kinesiska vapen. Cirkeln sluts när folk från de afrikanska oroshärdarna, i brist på egna odlingsmarker och försörjningsmöjligheter, tvingas i rörelse och kommer som båtflyktingar över Medelhavet till oss i Europa. Vår svenska modell – som förlägger smutsgörat till annan ort – håller inte att granskas i ett helhetsperspektiv.

Det som i praktiken krävs för att nå verkliga miljö­vinster, och inte bli fångar under Jevons paradox, är att effektivisering och mer förnybart balanseras med två typer av motåtgärder. Dels krävs ett skydd för naturen och naturkapitalet som kontinuerligt stärks i takt med den ökande ekonomiska aktiviteten. Dels behövs att de resurser som frigörs i och med effektiviseringar växlas in i något som ger ökad välfärd men inte alltid höjer produktiviteten och BNP, exempelvis tätare bemanning i vård och omsorg eller mer fritid. En sådan utvecklingsmodell är dock politiskt omöjlig i dag. Något står i vägen.

Det något, menar vi, är att vårt samhälle prioriterar kortsiktig tillväxt oerhört högt relativt andra mål och värden. Inte bara när det gäller frågor om miljö och en långsiktigt livskraftig ekonomi, utan även gällande sociala frågor, fördelningspolitik och livskvalitet. Först när vi lämnar idén om tillväxt som alltings lösning kan samhället ta nästa kliv i utvecklingen. Då blir det både möjligt och rimligt att stärka naturskyddet till de nivåer som är nödvändiga, att lägga ner tysk kolkraft, att låta bli nästa Svartträskgruva och att börja hämta hem både miljönytta och välfärd ur satsningar på effektivisering och förnybart.

 

Simon Grenholm, civilingenjör inom samhällsbyggnad, energi och miljö

Anton Grenholm, universitetsadjunkt i medicinsk vetenskap.

Båda är författare till Naturskyddsföreningens rapport "Grön tillväxt" (2014).

Läs mer. DN Debatt

Läs fler debattartiklar. Till DN:s debattsida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.