Sverige måste tillhöra världstoppen i fråga om forskning. Vår vetenskapliga skicklighet är en avgörande faktor bakom vår levnadsstandard. Blickar man bakåt är sanningen att åtskilliga andra brister i vår konkurrensförmåga kompenserats av vår position som ledande forskningsnation.
Men den positionen är hotad. Antalet forskare i världen ökar snabbt och allt fler länder inser betydelsen av att ligga i topp i fråga om kunskap. De svenska satsningarna har planat ut och kvaliteten har, jämfört med andra länder, sjunkit på flera forskningsfält. En stigande andel av de svenska företagens forskningsinvesteringar läggs utomlands.
Därför satte alliansregeringen från början upp målet att bryta den neråtgående trenden för svensk forskning. Det kräver ekonomiska resurser och att vi löser ett antal systemproblem.
Höstens forskningsproposition, som omfattar perioden 2009 - 2012, är vad gäller resurstillskott den i särklass största någonsin. Med sina fem miljarder är den mer än dubbelt så stor som någon av sina föregångare.
I den siffran inkluderas borttagandet av den så kallade forskningsmomsen, som sannolikt kommer att generera större bidrag från externa finansiärer. Inget annat verksamhetsområde i staten får ett så stort permanent nivålyft den här mandatperioden. Vi gör alltså den största enskilda satsning på forskning som någonsin skett i vårt land.
Till det kommer att vi genomför den största förändringen av systemet för forskningsfinansiering av grundforskning på över 60 år.
Sedan andra världskriget har svensk statlig grundforskning i princip finansierats på två sätt: genom anslag direkt till universiteten (fakultetsmedel) och genom anslag via forskningsråd (rådsanslag). Ett viktigt inslag i vår reformering av anslagssystemet är att vi nu introducerar en tredje, stor finansieringsform: strategiska satsningar. 1,8 miljarder av de fem miljarderna avsätts i forskningspropositionen i vad som är tänkt som en permanent, årlig anslagsökning till forskning inom ett antal strategiskt viktiga områden.
Bakgrunden till den nya finansieringsvägen är att ingen av de gamla tillgodoser ett behov som växt sig allt starkare de senaste åren: behovet av kraftsamling på ett antal forskningsområden av stor nationell betydelse. Internationellt har den blivit vanlig. I flera länder talar man om "Grand challenges" och kanaliserar stora resurser till de områdena. Forskningen behöver allt oftare dyr utrustning: välutrustade laboratorier, renrumsanläggningar, partikelacceleratorer, synkrotronljuskällor och kraftfullt datastöd. Det är ett skäl till behovet av nationell kraftsamling. I Sverige har företrädare för både forskarsamhället och industrin efterlyst insikt från politiskt håll att en nationell samordning av vissa forskningssatsningar är nödvändig.
Den kris fordonsbranschen nu är inne i illustrerar behovet. Om svenska företag ligger i täten med innovativa lösningar till exempel i fråga om miljö och säkerhet ökar chansen kraftigt att de kommer ur krisen som vinnare. Numera förutsätter positionen som tekniskt ledande i en bransch allt oftare ett samspel med akademisk forskning av högsta internationella kvalitet.
Vi genomför reformen i ett läge där anslagen till de båda traditionella finansieringsvägarna också ökar. "Nyfikenhetsforskningen" - där alltså forskaren själv formulerar det problem som ska beforskas - expanderar samtidigt. De gamla formerna (fakultetsmedel och rådsanslag) kommer även framöver att svara för huvuddelen av grundforskningsfinansieringen. Men jag har under åren som forskningsminister mött åtskilliga forskare i Sverige som efterlyst former för kraftsamling och sett det som ett sätt att stärka den fria forskningen. Jag är glad att kunna anvisa ett sätt att möjliggöra en sådan mobilisering av resurser på ett antal - för Sverige och ibland för hela mänskligheten - ytterst angelägna forskningsfält.
Tre kriterier har styrt urvalet av det tjugotal strategiska områden som regeringen, efter en process där både vetenskapssamhället och industrin varit engagerade, kommer att presentera i den forsknings- och innovationspolitiska propositionen:
*Forskningen ska avse viktiga samhällsproblem, globalt eller nationellt.
* Sverige ska redan ha - eller i varje fall ha goda förutsättningar att få - forskningsmiljöer av världsklass på området.
* Det ska finnas användare i Sverige som kan dra nytta av att denna toppforskning finns här, inte minst svensk industri.
De allra flesta av de forskningsfält som valts ut ligger inom områdena medicin, teknik och klimat. Några finns också inom humaniora och samhällsvetenskap. Låt mig här nämna tre exempel.
Forskningen kring människans, djurens och växters arvsmassa (så kallad genomik) har resulterat i spektakulära framsteg. Svenska forskare tillhör världseliten. Under senare år har en serie teknologiska genombrott gjort det möjligt att till exempel studera samtliga geners aktivitet i frisk och sjuk vävnad. I allt större utsträckning används nu unika modellorganismer för forskning kring sjukdomsmekanismer. De tekniska landvinningarna inom genomiken har också en enorm potential inom grundläggande biologisk forskning och bioteknik.
Sverige är ett av de länder i världen som kommit längst, både när det gäller forskning kring olika typer av stamceller och behandling av vissa patientgrupper med cellterapi. En viktig del av den svenska forskningen är att etablera humana stamcellslinjer. Sverige är bland de länder som har flest sådana cellinjer i världen. Den här forskningen bidrar till att förstå hur celler utvecklas. Forskningen på stamceller ger gott hopp för området regenerativ medicin, då stamceller förväntas kunna användas för att ersätta celler eller för att reparera skadad vävnad i kroppen. Det kan handla om att hjälpa hjärtat att reparera sig själv efter en infarkt eller huden att "transplantera sig själv" efter en svår brännskada.
Nanovetenskapen är ett område med snabb utveckling internationellt. Den är ett bra exempel på hur samverkan mellan olika discipliner inom medicin-, natur- och teknikvetenskaperna leder till att ny mark bryts för innovationer inom så skilda fält som elektronik, materialvetenskap och medicin. Svenska forskare och industri har varit banbrytare inom området lång tid innan nanovetenskap blev ett begrepp.
Det ska sägas att den förra regeringen gjorde några ansatser till förnyelse: Branschprogrammen samt det som kallades Linnéstöd och Berzeliusstöd. Men gemensamt för de tre var att de var av betydligt mindre omfattning än det vi nu gör och att de var tidsbegränsade.
Forskningspropositionen innehåller mycket pengar men det räcker naturligtvis inte om allvarliga systemfel lämnas olösta. Min ambition har varit att parallellt med mobiliseringen av resurser också ta itu med ett antal av de problem som svensk forskning i dag brottas med. Fragmentisering, för korta projektperioder och brist på modern utrustning är några av de problemen. De strategiska satsningarna syftar till att vid svenska universitet och högskolor bygga upp forskningsmiljöer av absolut världsklass där åtminstone de problemen inte ska hämma verksamheten.
Lars Leijonborg