Replik.
Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waidelich efterlyser på DN Debatt samarbete kring farorna med uppskruvade bostadspriser och de effekter som fallande priser kan medföra. Jag välkomnar flera av de förslag som Waidelich presenterar. De stämmer väl med regeringens politik, skriver bostadsminister Stefan Attefall i en replik.
Det finns en kortsiktig fråga och två långsiktiga huvudfrågor.
Den kortsiktiga frågan är: Har vi en bostadsbubbla och vad består i så fall det statliga åtagandet av? Det kan ju inte vara så att prisuppgångar tillfaller den boende medan prisnedgångar tas om hand av skattebetalarna. Att priserna går ner när räntorna går upp är inte heller så märkligt att det bör vara en politisk fråga. Däremot vet vi från tidigare erfarenheter och andra länder att markanta prisnedgångar som leder till fallande bygginvesteringar och stigande sparkvot med därpå följande nedgång i konsumtionen kan skada samhällsekonomin på ett oacceptabelt sätt. Effekterna av stigande räntor, bolånetaket och en ökad medvetenhet om att stigande bostadspriser inte är en naturlag kan bidra till att stabilisera marknaden. Jag delar Tommy Waidelichs åsikt, uttryckt i hans artikel (DN Debatt 23/7), att staten noga bör följa denna fråga.
De långsiktiga frågorna är: Hur får vi en rimligare tillväxt av bostadsbeståndet och hur utnyttjar vi beståndet effektivare?
Vi kan nu se hur bostadsbyggandet tar fart. Men det gäller att byggandet både ökar ytterligare och ligger kvar på en hög nivå under en längre tid. Sverige har nämligen i cirka 20 år avvikit markant från andra i-länder när det gäller bostadsbyggande. Vi har investerat ungefär hälften av vad andra länder gjort (i relation till befolkning och BNP). Initialt kunde detta ses som en rimlig reaktion på den prischock som boendet utsattes för av lågkonjunkturen och skattereformen i början på 1990-talet, men när åren gått utan en normalisering måste vi alla inse att det finns andra bakomliggande faktorer. Det finns säkerligen flera förklaringar - dålig konkurrens, utslagen kompetens och kapacitet efter den kraftiga nedgången i början 1990-talet, ryckiga politiska beslut, med mera.
Men alltmer pekar på ytterligare en faktor, nämligen att planprocessen och kommunernas agerande är ett centralt inslag i problembilden. Spretiga tekniska egenskapskrav för bostäder på kommunal nivå försvårar produktivitetshöjande åtgärder av den typ vi till exempel sett i fordonsindustrin och minskar värdet av forsknings- och utvecklingssatsningar. I fordonsindustrin är stora serier och internationellt harmoniserade tekniska egenskapskrav en grundbult.
I kommuner där priserna är höga och befolkningsökningen kraftig och där all tillgänglig planlagd mark är lönsam att bebygga byggs på många håll alltför få bostäder. Den enda förklaringen är planprocessen och kommunernas misslyckande att planlägga för bostäder. Jag tror att den nya plan- och bygglagen som trädde i kraft 2 maj kommer att underlätta, men förändringarna är av allt att döma inte tillräckliga.
En viktig fråga som Tommy Waidelich tar upp gäller hur vi kan förbättra utnyttjandet av det befintliga beståndet genom att förbättra möjligheterna att hyra ut sin egen bostad i andra hand. Flera bedömningar gör gällande att detta snabbt skulle kunna få fram stora mängder bostäder till i första hand ungdomar. Här har alliansregeringen redan i två steg höjt den skattefria gränsen för uthyrning av del av privatbostaden till 18.000 kronor per år. Det är viktigt med åtgärder för att förbättra utnyttjandet av beståndet eftersom det ger snabbt resultat till låga samhällsekonomiska kostnader. Det årliga byggandet motsvarar mindre än en procent av beståndet. Att bygga bort bostadsbristen i till exempel Stockholmsområdet är därför ett mycket långsiktigt projekt, och under tiden är det viktigt att vi hittar vägar för människor att vilja hyra ut sin bostad i andra hand. Jag välkomnar därför Tommy Waidelichs och socialdemokraternas konstruktiva hållning i dessa frågor.
Stefan Attefall, KD
bostadsminister