Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Ytterligare fem svåra år är att vänta för Europa”

Foto: TT och Yorgos Karahalis/AP

Alla parter förlorare. All energi som läggs på Greklands skuldproblem gör EU till världsekonomins sjuke man med dalande globalt inflytande i stället för att unionen tar sig an brännande frågor som Ukrainakriget och flyktingarna. Det senaste stödpaketet löser inte heller krisen. I stället väntar år av fortsatt europeisk oreda, skriver Leif Pagrotsky.

Den Europapolitiska sportjournalistiken har haft några högtidsveckor. Det grekiska dramat har skildrats som en match mellan Tyskland och Grekland, mellan premiärministrarna Tsipras och Merkel, mellan finansministrarna Varoufakis och Schäuble. Som i varje duell har dramaturgin krävt ett avgörande, en segrare och en förlorare.

Efter uppgörelsen nyligen har Tyskland och Merkel dömts som entydig segrare och Grekland och Tsipras som solklara, förnedrade förlorare. Men är det en riktig bild?

Att premiärminister Tsipras är en förlorare av alldeles unika proportioner är alldeles klart. Det konstiga är att han trots detta totala sammanbrott för hela sitt politiska projekt har blivit hjälte i hemlandet. Nu överväger han att gå till nyval för att bygga vidare på sin kanske tillfälliga popularitet.

Men inte heller den centrala motparten Tyskland kom ur uppgörelsen med ett entydigt resultat. Visst lyckades de få fram ett paket som tvingar Grekland till ännu mer åtstramning trots att den vägen hittills blivit ett stort misslyckande, och visst lyckades de demonstrera att det straffar sig att bryta mot tidigare uppgörelser. Men Tyskland fick inte allt de ville. Tyskland ville att Grekland skulle köras ut ur eurosamarbetet, men det lyckades de inte med. I gengäld blev åtstramningspaketet helt enligt tyskt diktat.

Det finns ett pris för Tyskland i det som nu utspelats. Själva idén med valutaunionen handlar om Tysklands plats i Europa. Historien har lärt både tyskar och särskilt fransmän att ett starkt Tyskland i Europas mitt riskerar rädsla i omgivningen och kanske övermod i Tyskland.

Därför har det varit en hörnsten i tysk politik under hela efterkrigstiden, liksom i fransk, att inlemma Tyskland i olika strukturer som begränsar tyskt inflytande och minskar grannarnas oro för att bli dominerade. Det var grunden för EU. Det var också grunden för att Frankrike ställde som villkor för att acceptera Tysklands återförening att ett ännu större och mäktigare återförenat Tyskland inte ensamt skulle få styra över den tyska centralbanken, som i så hög grad hade dikterat villkoren i 1980-talets europeiska ekonomi.

Det blev den utlösande faktorn bakom beslutet att skapa den europeiska valutaunionen. Tysklands makt och inflytande skulle begränsas genom att delas med andra, de skulle inte fritt kunna använda sin ekonomiska styrka efter eget gottfinnande och övriga europeiska länder skulle få ett starkt inflytande över tysk ekonomisk politik. Det var visserligen ett absolut krav från Frankrike, men baserades på en samsyn med den tyska efterkrigsgenerationen av politiker.

Utvecklingen har blivit tvärtom. I stället för att binda fast Tyskland vid grannarna för att dämpa dess makt har grannarna surrats fast vid det mäktiga Tyskland som nu bestämmer allt mer och behöver ta hänsyn allt mindre. Det är detta eurokrisen demonstrerar. Tyskland bestämmer mer över fler i Europa än på mycket länge. Det är Schäuble som citeras efter finansministrarnas möte, vad den franske finansministern ens heter är det få som känner till. Det är Schäuble som Varoufakis förhandlat med. När han säger ja är det mesta klart, innan han säger ja är inget klart.

Detta kan låta som en seger för Tyskland, men jag tror inte rollen som Europas självklare dominant är något de önskat sig, det är tvärtom en roll som de har oroat sig för. Ett Europa där varje lands budget måste godkännas i Berlin innan den kan beslutas av hemlandets parlament är inget drömscenario utan en mardröm, men som eurosamarbetet nu utvecklas mot mer samordning och mer överstatlighet är frågan redan på dagordningen.

Varken tyskar eller greker är således entydiga vinnare eller förlorare. Men i ett avseende är alla parter förlorare. Det paket som nu överenskommits kommer inte att leda till att krisen löses. Det är inte präglat av vad som behövs för att lösa problemen utan för att utdela dom över en försumlig medlem. Det må vara begripligt men inte ursäktligt.

Problemen med svag tillväxt i euroområdet fortsätter, det innebär att den höga arbetslösheten och medföljande svåra sociala problem i flera länder biter sig fast ytterligare. Problemen med obalanser mellan skuldsatta medlemsländer och deras fordringsägare liksom mellan de med svag konkurrenskraft och underskott och de med urstark konkurrenskraft och överskott befästs. Maktfördelningen inom eurogruppen blir fortsatt konfliktfylld och i många länder fortsätter nationalistiska och populistiska rörelser att vinna inflytande.

Detta är inte bekymmer som stannar i euroområdet. Europa fortsätter att vara världsekonomins sjuke man och tappar respekt och inflytande på den globala arenan, samtidigt som vi saknar förmåga att angripa viktiga gemensamma uppgifter i vårt närområde: Ukraina, flyktingkatastrofen i Syrienkrigets spår, arabiska vårens haveri i Nordafrika och massdrunkningarna i Medelhavet.

Valutaunionen har visat sig leda till ett försvagat och konfliktfyllt EU i stället för den starka, balanserade och tydliga maktspelare som var avsikten. I längden är det därför Europeiska unionen, dess inflytande och förmåga att göra skillnad både på hemmaplan och i världen, som är den största förloraren på eurokrisen.

Många inser att unionen inte kan fortsätta som hittills. Flera tunga förslag cirkulerar med den gemensamma nämnaren mer makt åt gemensamma institutioner och mindre manöverutrymme för enskilda länder och deras väljare. Men därefter går förslagen i rakt motsatta riktningar. Tyskland har lagt förslag om mer tuffa regler, övervakning och disciplin, medan Frankrike och Italien också föreslår mer överstatlig makt men som i stället skall präglas av tolerans för de som inte lever upp till kraven och generösare syn på skuldsättning och fördelning av bördor.

Mitt grundtips är att oredan fortsätter och att även de kommande fem åren blir förlorade år för Europa. Tyvärr.

Dagens artikelförfattare

Leif Pagrotsky, tidigare bland annat svensk handelsminister och näringsminister (S). Han var informell rådgivare åt den grekiska socialdemokratiska regeringen under 2010 när landets budgetkris briserade.

Läs mer. Fler debattartiklar på DN Debatt

”Utred misstankarna om massomhändertagande” Socialtjänsten förefaller ha mycket bristfälliga kunskaper om romsk identitet och kultur. Socialstyrelsen måste utreda misstankarna, skrev Henrik Sundström, advokat och M-ordförande i Bohuslän den 10 augusti. 

• ”Fakta visar att privat välfärd är effektivare än offentlig” Regeringen utreder nu hur företagande i välfärden kan bromsas. Men en studie visar att verksamhetens kvalitet, personalens trivsel och lönerna är desamma eller högre i välfärdsföretag jämfört med i offentlig sektor, skrev Svenskt näringslivs Mikael Witterblad den 9 augusti. 

• ”Inför avdragsrätt för den som skrotar utsläppsrätter” Om man inför en avdragsrätt för personer och företag som köper outnyttjade utsläppsrätter och skrotar dem skulle EU:s utsläppsbubbla kunna krympa med mer än de samlade utsläppen från svenska personbilar,skrev Magnus Nilsson den 8 augusti.  

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.