Det är i dag, den 2 december, exakt 245 år sedan den första svenska tryckfrihetsförordningen antogs. Det var något för den tiden helt unikt och i ett historiskt perspektiv närmast obegripligt. Här stadgade man, i det samhälle som då rådde, en tryckfrihet och en offentlighetsprincip som till exempel gav varje medborgare en rätt att läsa myndigheternas handlingar.
Anta att vi i dag, 2011, inte hade haft någon offentlighetsprincip och en person hade kommit och föreslagit att medborgarna ska ha rätt att läsa de papper som finns hos myndigheterna – är det någon som tror att makten då hade nappat på det förslaget?
1766 års tryckfrihetsförordning fick ta mycket stryk de närmaste decennierna och någon egentlig tryckfrihet fanns från tid till annan inte, men genom modiga män som Lars Johan Hierta med tidningen Aftonbladet stod den till sist segrande.
Det är utifrån detta som den i dag, i ett internationellt perspektiv, mycket starka tryck- och yttrandefriheten för såväl tryckta medier som radio, tv och digitala medier i Sverige vuxit fram. Det är något som vi har skäl att vara, och brukar vara, stolta över.
Så vi borde leva i den bästa av världar. Men det gör vi inte. Det talas ibland – rätt eller fel och ibland kanske för ofta – om att tryck- och yttrandefriheten är hotad. Nu är det allvar.
Vi som företräder svenska medieorganisationer, public service-företagen och ledande kommersiell tv – med andra ord en dominerande del av svenska medier – är djupt oroade över den utveckling vi ser.
Vi lever och verkar i övertygelsen om att vi har en viktig uppgift för vår demokrati. Vi tror att den öppenhet, tryckfrihet och yttrandefrihet vi representerar, att den granskning vi utför i alla vårt samhälles skiktningar, har en avgörande betydelse för upplysningen och det demokratiska samtalet.
Från den politiska makten – oavsett sammansättning – har vi länge känt att detta varit en ömsesidig uppfattning, manifesterad genom vår långtgående tryck- och yttrandefrihet.
Men om här fanns en samsyn, så saknar vi den i dag.
I dagarna avgörs i regeringskansliet en synnerligen viktig yttrandefrihetsfråga. Justitiedepartementet arbetar just nu för fullt med en lag om olovlig fotografering, som ska göra det brottsligt att fotografera i vissa situationer, om det inte är ”försvarligt”. Lagen träffar alldeles för brett och kommer därför att även omfatta en av de mest grundläggande journalistiska arbetsmetoderna, det vill säga att fotografera. Den slår in en principiellt främmande kil i anskaffarledet, den urholkar utgivaransvaret och den strider mot hela andan i grundlagarna.
Detta riktar blicken mot vad som över huvud taget håller på att ske med regleringen av den svenska yttrandefriheten. Sedan 2008 arbetar den statliga Yttrandefrihetskommittén med förslag som på flera punkter innebär begränsningar av tryck- och yttrandefriheten.
Kommittén har som uppdrag att överväga en gemensam grundlag som ska ersätta Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) med en teknikoberoende reglering. Detta kommer att allvarligt försämra grundläggande principer som till exempel meddelarfriheten. Parallellt med detta görs nu därför en översyn av de nuvarande lagarna. Men idén om att skrota dem är långtifrån skrinlagd.
Kommittén funderar vidare på om integritetsskyddet behöver stärkas – och om det i så fall ska ske på bekostnad av tryck- och yttrandefriheten. Det handlar bland annat om att införa ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott om integritetskränkning. Här finns, det är vi de första att medge, stora problem i dag, men de problemen äger rum utanför det grundlagsskyddade område där massmedierna verkar, till exempel smygfotografering i omklädningsrum och provhytter.
Och parallellt med lagstiftarnas iver införs just nu, på landsting efter landsting, under en påstådd omsorg om anställdas och vårdtagares integritet, generella fotoförbud, som riskerar att omöjliggöra massmediernas verksamhet som till exempel att granska vården.
Vi som verkar inom publicistiskt drivna medieföretag och medieorganisationer är oroade över den utveckling vi bevittnar. Vi är medvetna om våra massmediers makt och vi intar därför en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften, men ser hur den likafullt successivt beskärs.
Vi är i många avseenden konkurrenter, men vi har också ett mycket starkt gemensamt publicistiskt kitt. Vi gör nu därför gemensam sak och kommer att överväga ett närmare samarbete för att försvara tryck- och yttrandefriheten och publicistiken mot de angrepp den utsätts för.
Erik Fichtelius, vd UR
Jeanette Gustafsdotter, vd Tidningsutgivarna
Eva Hamilton, vd SVT
Kerstin Neld, vd Sveriges Tidskrifter
Jan Scherman, vd TV4-gruppen
Mats Svegfors, vd Sveriges Radio