Augusti 2004, halvvägs till Odense på ett litet lokaltåg med en mycket sträng konduktör. Biljetten! ryter han och nervöst börjar vi rafsa, alla utom tjejen mitt emot, som försjunken bak en tjock pocket är borta för denna världen. Sadisten böjer sig över henne och väser b-i-l-j-e-t-t-e-n. Långsamt återvänder hon, stapplar på bruten engelska att hon inte hann köpa, sorry, sorry. Hon hukar men han sträcker sig efter boken, blir nästan rosig; hur långt har du kommit, jaså, du har mycket kvar, det är "skidegodt".
Jag behöver inte se efter för att förstå vad de talar om. Det verkar bara vara en bok som blev läst i sommar: "Da Vinci-koden". Överallt har jag sett jag Mona Lisas ansikte på omslaget; utanför bageriet i Korpo, ombord på Finlandsbåten, på kaféer i Köpenhamn och Uddevalla; jag har fått rapporter från Italien, Grekland, Belgien och en absurd bild från Rivieran. Rader av njutare i solstolar och alla läste de om symbolikexperten Robert Langdon och krypteringsd:on Sophie Neveu.
Kritiker skakade på huvudet - det var ju ingen bra bok - och recensenten i Guardian hade svårt att återge handlingen: "Det som händer i ´Da Vinci-koden´ är - som ni märker har jag svårt att komma fram till resumén, men det tar tid att få anletsdragen i ordning. Nåväl, mina läppar är nu i jämvikt, so let´s go."
Intrigen är verkligen komplicerad, men i korthet går den ut på att en man, som hittas mördad på Louvren, har täckt sin kropp med mystiska symboler. Tecken som pekar mot ett hemligt sällskap, på gåtor i Leonardo da Vincis målningar och en omtolkning av kristendomens historia. Robert Langdon och Sophie Neveu, som får till uppgift att lösa mysteriet, får därför mäktiga fiender på halsen. Något enklare är kanske att göra en stilistisk analys, men recensionen utmynnade ändå i ett stort frågetecken. Varför var boken så populär?
"Da Vinci-koden" har för länge sedan lämnat den strikt litterära arenan - där det är relevant att syna stil- och karaktärsskildring - och förvandlats till fenomen. Plötsligt kan man läsa en lång artikel om Maria Magdalena i Newsweek, ett stort uppslag i Expressen på nyhetsplats och till kyrkan i Rosslyn, strax utanför Edinburgh går nya pilgrimståg. (43 000 besökare hittills i år.) Där förvaras den heliga Graalen, det står så i boken, och i New York Times resebilaga vädjar man till Europaresenärer: Ska ni lösa biljett till rätt ställe så läs epilogen!
På nätet pågår en animerad diskussion mellan de entusiastiska och dem som är kritiska. Klockan är 00.35. Jag kan inte minnas när jag sist tillbringade flera nätter med att chatta om en bok. Luiza loggar in. "Äntligen någon som hyllar Maria Magdalena och den feminina principen som har tryckts ned av kyrkans patriarker." När jag frågar om hon inte tycker det är komiskt hur stelbent Dan Brown skildrar romanens kvinnliga huvudperson, förstår hon inte vad jag talar om. Luiza är 21. Jag blir för en kort stund deprimerad. Flera är upprörda av religiösa skäl och tycker att den borde förses med bannstämpel. Axel i Brügge manar till besinning: "Detta är en väckarklocka. Intresset för boken visar bara hur förfärligt dåliga pedagoger kyrkan har varit. Folk kan ingenting om religionshistoria."
Ingen läser skit frivilligt. Det må så vara att Browns roman har stilistiska brister, men thrillerkonceptet behärskar han till fullo. Kroka i, håll linan spänd och hala in i överraskande små ryck, 105 stycken kapitel för att var exakt och lika många "cliff-hangers". Det måste vara rekord, men räcker inte för att förklara den effekt boken haft på läsarna.
Tiden är ytterst viktig. Det finns många författare som "hamnat" rätt därför att de fyllt ett behov vid rätt tidpunkt. Halvunga kvinnliga singlar tog Helen Fielding hand om; det var en stor social grupp utan egen litteratur. Alison Pearson noterade samma sak om dubbelarbetande mammor. John Grisham är mycket gladare nu när han går till banken, därför att han upptäckte att välutbildade män kring 35 inte hade någonting att läsa. Henning Mankell förstod att det var dags att någon skrev om ett Sverige som hade förändrats.
I runda slängar två år, skriver kritikern jag citerade här ovan, Mark Lawson, brukar det ta innan stora kulturella skiften blir litterärt gestaltade. När boken kom ut 2003 hade det gått nästan två år sedan tvillingtornen rasade på Manhattan och upp på försäljningslistorna steg "Da Vinci-koden" som inför ängsliga, arga, och förbittrade amerikaner påstod att det under förvirringen i världen fanns ett dolt mönster. Otaliga thrillers har den stora konspirationen som tema - det finns inte några slumpartade händelser, allt har en förklaring och en mening, en plats och en funktion. Det finns en sanning men den har undanhållits.
Idén om en sammansvärjning brukar gå hand i hand med ett skeptiskt förhållande till alla styrelseformer, de må vara politiska eller religiösa eller bara kallas myndighet. Peter i Mason City, Iowa, är övertygad om att "bokens framgång beror på att det finns en kultur som svängt och ersatt den underdåniga respekten med fullfjädrad misstänksamhet. Lita aldrig på dem som har makt." Browns insisterande på att misstro dem som befinner sig i toppen låter precis som Michael Moore, eller varför inte, Arkiv X. Han behöver inte säga något om moderna händelser som Vietnamn eller Watergate, inte nämna vare sig Irak eller den nuvarande presidenten. Skepsis och motstånd mot den världsliga makten har en lång och djup tradition i USA.
Du har glömt det viktigaste, skriver Mariana som tar till orda 03.02. "Koden träffar oss på vår ömmaste punkt, i vår längtan efter under." Nej, jag har inte glömt det, men jag tycker det är ett behov som är svårt att formulera i kollektiva termer och att sära ut från begreppet magi. Någonting är det i alla fall som driver vuxna människor till "Sagan om ringen" och Harry Potter. En längtan efter något bortom. Eller kanske snarare att det oförklarliga ska uppenbaras här och nu. Det behovet tror jag också att Dan Brown har haft god näsa för.