Dala-Demokratens chefredaktör Göran
Greider och DN:s Barbro Hedvall brukar debattera med varandra på ledarsidor och i morgonsoffor. Nu ger de tillsammans ut en bok om mode och politik. Kurt Mälarstedt tog en lunch med två skribenter med känsla för stil.
De kommer taggade till vår lunch. Inte så konstigt. Barbro Hedvall och Göran Greider är alltid uppkopplade mot samtiden. Hon på ledarsidan i denna tidning. Han i Dala-Demokraten. De hörs ibland i "God morgon, världen" på söndagarna i P 1. De är bitska, underhållande och alltid välformulerade. Nu har de skrivit en bok tillsammans.
Nu ska vi äta lunch på Rydbergs på Drottninggatan och tala om stil och politik, ty de har tillsammans skrivit en bok med just titeln "Stil och politik", som kommer ut inom kort på Bokförlaget Atlas.
Men vi kan ju börja med stilen. Hur är de klädda? Jag kommer att tänka på "Lady och Lufsen", trots att det varken blir spagetti eller köttbullar till lunch.
Barbro är alltid välklädd, för dagen i en vit tröja, eller kofta kanske, "i bomull blandat med något konstgjort", med stående krage och dragkedja. Därunder en topp. Halssmycke med malakitstenar och pärlor. Gröna långbyxor, röda mockaskor.
Göran bär som vanligt en rutig flanellskjorta, för dagen blå och vit, över en svart t-tröja "som jag fick av min morsa i julklapp". Svarta byxor i något mycket mjukt material. Sandaler som ser avundsvärt ingångna och bekväma ut. Inga strumpor.
Barbro säger att hon varje morgon tänker igenom vad hon ska göra under dagen innan hon klär på sig.
- Så är det inte för mig. Jag tar det som är rent, säger Göran. Kavaj bär jag bara om jag ska ta emot ett pris. Slips har jag bara burit en gång, när jag ställdes inför rätta. Jag blev frikänd.
Han får en komplimang av Barbro för flanellskjortan.
De har skrivit varannan av de ganska korta texterna i boken, som de i förordet beskriver som "en byrålåda eller en garderob där läsaren fritt kan stöka omkring". Barbro analyserar beundrande Göran Perssons röda halsduk medan Göran lika beundrande reflekterar över Marit Paulsens resväska. Barbros miniessä om Coco Chanel, som hon utnämner till en av 1900-talets viktigaste kvinnor, följs av en miniessä av Göran om den allt blodigare undertröja som Bruce Willis bär i den första "Die Hard"-filmen, "ett av de mest ideologiska budskap som existerat".
De har och väljer alltså vitt skilda utgångspunkter. En enkel fråga om hur de kom på själva idén att skriva en bok tillsammans om stil, mode och politik leder till några glödande kommentarer. I all vänskaplighet.
Göran: Det var Barbro som kom på idén.
Barbro: Jag har alltid varit road av det yttre. Göran har förmågan att intressera sig starkt för nya ämnen. Och så är han född i Vingåker, en klassisk ort vad gäller svensk konfektion.
Göran: Vi har ju helt olika synvinklar. Om jag får framföra en utopi så är det att mode inte borde utgöra någon makt över huvud taget. Jag retar ihjäl mig på modebranschen. En samling dårar, helt enkelt.
Barbro: Utopier har ingen verklighetsanknytning.
Göran: Jo, absolut. Som måttstockar på hur det ser ut. Däremot kommer de aldrig att realiseras.
Barbro: OK, vi har helt olika utgångspunkter. Min är att det yttre, och yttre tecken, betyder mycket mer än vi är medvetna om. Det här är ett litet försök att medvetandegöra publiken. Ibland stämmer inte det som en offentlig person säger eller står för med de tecken som han eller hon sänder ut och som man kan avläsa. Det är inte fråga om att kora den mest välklädda politikern. Men jag har naturligtvis en bestämd värdeskala. Självklart. Om vad som är rätt och fel.
Göran: Jag är nihilist på det området. Jag tror inte att det finns en objektiv smak vare sig det gäller litteratur eller mode.
Barbro: Den är inte objektiv men den är välgrundad.
Göran: Ja, men då är du också nihilist, egentligen. Utom för din personliga del.
Barbro: Ja, det kan jag lugnt säga. Men eftersom den är så välgrundad bör den få en allmängiltighet.
Men efter en stund enas de ändå om att t-tröjan är ett plagg som alla kan bära. Samtidigt kan tröjan ange "en modeposition", som Barbro uttrycker saken. Göran konstaterar snabbt och ivrigt att det är "en jävla skillnad mellan Lars Noréns t-tröjor och mina".
Några ganska alldagliga män går förbi på gatan utanför restaurangen. Propra kavajer, propra byxor, blått och grått. Men de bär inte slips. Dagen är varm.
- Typiska ombudsmän, säger Barbro. De har just varit och ätit. De är väldigt anonyma, modemässigt alltså. Men ändå, när man ser dem i grupp ser man att de är ombudsmän.
Göran håller med, men inte helt.
- De är anonyma. Men jag har pratat med en del fackliga representanter och de säger att man kan se skillnad på fackligt aktiva inom till exempel Seco och fackligt aktiva inom till exempel Kommunal. Det finns skillnader. De är anonyma utifrån ett Drottninggatsperspektiv, men på Norra bantorget kan man se skillnaderna. Utsiktspunkten är avgörande.
Barbro påpekar att alla människor numera kan se prydliga och välklädda ut med ganska små medel. Klasskillnaderna är inte omedelbart synliga om man tittar på dem som går Drottninggatan fram.
- Om vi hade suttit här på 1800-talet hade vi omedelbart kunnat se vem som hade arbetaryrken, vem som hade ett enkelt skrivaryrke och vem som verkligen hade råd med kläder. Nu ser man inte genast vem som tillhör den bestämmande klassen.
Göran säger att det just därför är så viktigt att verkligen veta något om stil och mode.
- Ty den mer jämlika klädstilen döljer grundläggande klasskillnader. Om man då kan nysta upp de skillnader som finns i stilen så kan man avtäcka klassamhället.
Sedan puffar han verbalt Barbro i sidan och säger att hennes arbete går i klasskampens tecken. Hon turnerar snabbt. "Frågan är bara vilken klass jag kämpar för."
Klär sig moderater på ett speciellt sätt och socialdemokrater på ett annat?
Göran tar finansministern Anders Borgs hästsvans som utgångspunkt för sitt svar.
- Ett litet hippietecken, men samtidigt är han djupt nyliberal. Mode och stil bidrar till att dölja politiken. Detta märker man mest bland moderaterna. De har medvetet gått in för att försöka dölja något. De nya moderaterna handlar mycket om fasad och mode.
Barbro håller med, i varje fall om att de nya moderaterna ser annorlunda ut än de gamla, "som gick i marinblått och hade ganska snygga västar och kappor".
Men är inte socialdemokraterna också ganska duktiga på att dölja vad de står för?
Göran har sin uppfattning klar:
- Jovisst. De som kan göra karriär bland socialdemokraterna är en Thomas Bodström, en Jens Orback. Lite smidiga så där, med en medelklasstil. De som har lite mer landsortsstil och inte lika moderiktiga kavajer har svårare att göra karriär. De medialt gångbara lyckas. Stockholms innerstad är det politiska rekryteringsfältet.
Ibland kan man bli så intresserad och fascinerad av en politikers utseende att man inte hör vad vederbörande har att säga. Göran nämner Leif Pagrotskys helskägg under valrörelsen - "han fick en helt annan framtoning, han fördjupades på något sätt" - och Lars Ohlys skinnpaj när proteststormen mot honom var som starkast under åren kring millennieskiftet.
- Den fick effekter över hela linjen. Till och med i Dalarnas landstingsfullmäktige uppträdde folk i skinnjackor.
Barbro talar om Maud Olofsson.
- Hon är enligt min uppfattning en sådan där shopoman som så fort hon ser en butik av ett visst slag rusar in och köper något oavsett vad det är. Hon är väldigt road av kläder och då blir det en väldigt splittrad bild. Man undrar ofta hur hon kommer att se ut nu då. Intrycket är ständiga överraskningar, lite som centerns nya politiska kurs.
Sedan talar vi en stund om paret Reinfeldts klädsel när de anlände till Kina. Barbro betecknar detta som det värsta exemplet på felaktig klädsel.
- Det var väl den där vanliga Täbyidén. Man vet hur det är och tar inte reda på någonting, till exempel vad "informell klädsel" står för i ett sådant här sammanhang. Det såg väldigt lantligt och förödmjukande ut för vår nation...
Här rycker Göran in till försvar för Fredrik Reinfeldt.
- Jag tycker ändå att det var ganska bra med en sån där liten projektil in i det där kollektiva ledarskapet i Kina. Allt som ger den kinesiska ledningen något att tänka på är bra. Men Reinfeldt var säkert omedveten när han kom klädd så där …
Så vad uppskattar Barbro och Göran vad politikers sätt att klä sig beträffar?
- Jag gillar när människor är genomförda och uttänkta. Josefin Brink (v), till exempel. Hon är en väldigt tydlig person. Det yttre svarar mot hennes inre. Temperamentsfull, tydlig makeup. Sånt gillar jag, även om jag kanske inte tycker att stilen är vacker, säger Barbro.
- Jag gillar när människor är spontana, alltså inte genomarbetade. Där man ser att någonting kan uppstå för att personen är så oerhört omedveten, säger Göran.
Sedan går Barbro till sin bank och Göran till Clas Ohlson.