Det svarta hålet i Pentagon finns inte längre. Där människor för ett år sedan brändes till döds av jetbränsle sitter i dag kontorister och byråkrater, militärer och civilanställda, och administrerar världens starkaste militärmakt.
Om bara ett enda plan hade kapats och kraschats den 11 september och träffat Pentagon, så skulle det ändå ha varit ett av de mest spektakulära terrordåden någonsin, inte minst på grund av byggnadens stora politiska betydelse. Nu har den tragedin hamnat i skuggan av den större i New York.
Men för de drabbade är minnena lika plågsamma, känslan i magen lika påtaglig när ett brev kommer till en dödad arbetskamrat.
Stephanie Brown minns att hon pratade med en kollega om planen i World Trade Center och att hon kläckte fram ett inte särskilt roligt skämt: "Hoppas inget plan kör in i Pentagon också."
Hon hade just hört om det som hänt i New York men visste inte att så många dött, och hon visste snart inte mycket mer över huvud taget. Nästa gång hon tänkte en tanke låg hon i blodiga kläder på gräsmattan utanför Pentagon.
Hon hade just fyllt 19 år och jobbade två dagar varje vecka på Pentagon, det femhörniga försvarshögkvarteret på andra sidan floden från Washington, symbolen för USA:s militärmakt. Hennes dagar var tisdagar och torsdagar, annars pluggade hon på college.
Den 11 september förra året var en tisdag med klarblå himmel och varm sensommarsol. Flight 77 nådde fram till 15 meter från Stephanie Brown.
- Jag vet inte ens vem som räddade mig, säger hon i dag, nästan ett år senare.
Stephanie är en av många - ingen vet antalet - som skadades när det kapade planet kraschades i Pentagon, och därmed är hon en lycklig ung kvinna. 125 personer i byggnaden dödades, plus 59 på planet.
Med 184 dödsoffer har kraschen i Pentagon blivit något av det glömda terrordådet för världen, men för människorna som var med är katastrofen här lika stor: arbetskamrater som dödades, brändes inne i sina rum, kvävdes, pulvriserades i hettan.
Vem räddade Stephanie Brown?
Det kunde ha varit Joseph Fengler. Efter smällen ägnade han fem timmar åt att rädda människor ur byggnaden, men Stephanie var inte en av dem, säger han nu när vi samtalar på Pentagons lummiga innergård.
- Jag var på andra sidan. Men det var många som stannade och hjälpte folk.
Joseph Fengler satt vid sitt skrivbord på arméns budgetkontor den där dagen och kände en stöt. Pennorna på bordet flyttade sig någon centimeter, det var allt.
När hans kontor evakuerades var han och en överstelöjtnant de sista och låste dörren. Men när de skulle rusa ut hörde de rop på hjälp.
- Vi slöt en pakt, säger han nu. Så länge den ene var kvar skulle den andre följa. Vi sprang in i ett rum och fick ut en människa, in igen och hittade en annan. En del var brända, många hade svårt att andas.
Fler anslöt sig; en trestjärnig general, några överstar, en handfull civila, men nu betydde gradbeteckningarna intet. De var till slut en grupp på kanske tolv, de slet av sig skjortorna och använde dem som skydd för ansiktet.
De kom allt närmare olycksplatsen, men till den delen av byggnaden gick låsta ståldörrar.
- Vi hörde knackningar. Människor därinne försökte komma ut, men vi fick inte upp dörren. Vi sprang och letade efter yxor, bräckjärn, brandsläckare, vad som helst, men allt var redan taget av andra. När vi försökte ta oss tillbaka gick det inte. Röken hade blivit för tjock och hettan för stark.
Vad som hände med dem som knackade vet han inte, men ändå är han säker. Han tystnar, ser ner i bordet, sedan upp på mig igen där han sitter i solen med den strikta klädsel som gäller för civilanställda i försvarshögkvarteret: kostym och slips.
- Det fanns ingen på andra sidan som kunde hjälpa.
När inget mer fanns att göra, och de inte kunde stanna inne, samlades de utanför. Någon ur räddningsmanskapet kom och sa att de kunde hjälpa till med att bära ut döda om de orkade.
Först då, när han kom på framsidan av Pentagon, såg han vad som hade hänt.
- Det var som om någon hade skurit ut en tårtbit, som ett rent snitt tagits ur byggnaden.
Det finns konspirationsteoretiker som hävdar att inget plan alls träffade Pentagon, att det var en bomb, möjligen placerad av militären själv. Jag frågar vad de tänker om det, och de skakar klentroget på huvudet: bitar av planet låg ju i omgivningen, en del av flygkroppen träffade en bil på motorvägen intill.
Stephanie Brown fördes till sjukhus i ambulans. Hon hade hjärnskakning och ett djupt sår bakom ena örat. Efter fyra dagar fick hon åka hem, efter en månad var hon fysiskt frisk. Efter tre månader bestämde hon sig för att börja jobba i Pentagon igen, på samma avdelning, för att bearbeta, träffa andra som varit med om samma sak.
Joseph Fengler minns hur han tittade ner mot sina fötter mot slutet av den där dagen av många timmar i rök och hetta. Där stod hans väska, och på den låg kavaj och slips. På något sätt hade han fått med dem hela tiden.
Han var tillbaka på jobbet en vecka senare. Nu kan det gå dagar, ibland veckor, utan att han tänker på det, men ett ord eller en bild i tidningen eller flygplan lågt över byggnaden räcker för att det ska kännas som den 11 september igen.
Den förstörda delen av Pentagon är nu återställd. Målet, att helt renovera den inom ett år, uppfylldes med flera veckors marginal. En del småarbeten är kvar, ett stängsel avskärmar flygeln, men det går inte att se att en Boeing 757 för knappt ett år sedan plöjde in i sidan, exploderade och lämnade ett gigantiskt hål. Pentagon sägs vara världens största kontorsbyggnad. Här jobbar omkring 25.000 människor på 138.000 kvadratmeter, 5.000 i var och en av de fem flyglarna. Att ändå såpass få, i sammanhanget, som 125 av dem dog beror delvis på försenade skrivbord. Just den del som träffades hade renoverats och de flesta rum stod tomma i väntan på borden som skulle ha kommit den 1 september.
Nu har de kommit. Rummen fylls av anställda. Stephanie Brown jobbar fortfarande tisdagar och torsdagar, pluggar de andra dagarna på samma college. Hon vill bli informatör och hoppas få jobb på Pentagons informationsavdelning när hon är färdig.
Joseph Fengler tänker jobba som vanligt den 11 september. Men dessförinnan ska han ta emot en utmärkelse för sitt räddningsarbete.
Det är inget han ser fram emot. Han skulle lätt byta bort den mot att ha haft en yxa den där gången.