I sin mat- och kaffeservering som inretts i före detta väntsalen möter Ingrid varje dag ortsbor, och hon är bekant med de flesta. "Estonia" är inte längre första samtalsämnet, det tas sällan upp, men när hon bland kunderna ser någon av de tolv ungdomarna som förlorade sina mammor höstnatten 1994, eller någon av de nio männen i Fellingsbro som miste sina hustrur så kommer ofrånkomligt tysta tankar om hur de har det.
Hon blir rörd när hon berättar, för hon kände alla dödsoffren från Fellingsbro: Inger, Katarina, Berit, Susanne, Gullan, Måna, Maud och de två med namnet Anita. De arbetade i sjukhemmets kök eller lagade maten på ålderdomshemmet Brogården. Kommunen bjöd dem på resan till Tallinn för att uppmuntra och informera om en omorganisation.
Ingen kom hem igen.
De nio kvinnornas arbetsplatser som första åren efteråt utgjorde en ständig påminnelse är nu borta. Brogården är riven och sjukhemmet har byggts om till kontor för Migrationsverket. Förläggningen för asylsökande befolkas av ett par hundra människor som kommit till Fellingsbro med sina egna katastrofminnen inom sig.
På Karlssons Cafe bär Ingrid ut två köttfärslimpa med sås till väntande matgäster.
- Vi måste vidare. Det hade varit lättare om inte politikerna så fult svikit löftet att "Estonia" skulle bärgas, säger hon.
Längs Bergsgatan i centrum står några butikslokaler tomma. De senaste åren har många arbetstillfällen försvunnit i Fellingsbro.
Vid den gula församlingsgården Olofsborg råder stillhet. För tio år sedan var Olofsborg förtvivlans hus fylld av människor. Här upprättade Stöttegruppen ett kriscentrum för anhöriga. Gruppen finns fortfarande kvar.
- Sorgen har yttrat sig så olika. Vi ställer upp för dem som fortfarande vill ha lite stöd. Den 28 september är alla inbjudna till minnesgudstjänst i kyrkan. Det man märker är att vänskapsband mellan ortsbor förstärkts, berättar Majlis Dahlgren som arbetat engagerat i Stöttegruppen sedan starten.
Som före detta skolsköterska känner hon de flesta pojkarna och flickorna vars mammor försvann obegripligt i havsdjupet.
- Dem jag har kontakt med har klarat att gå vidare och studerar eller arbetar i dag. Några har flyttat härifrån, berättar hon.
Vi far till ett avtalat möte med Göran Karlsson, bilarbetaren som DN skrev om i artiklar 1994 och 1995 . Han bor i det röda tvåvåningshus som han och hans 31 år gamla fru Susanne höll på att renovera när hon omkom som passagerare på "Estonia". Göran blev ensamstående med flickorna Jenny och Linnea.
"Vi kämpar vidare,och det går" löd förs-tasidesrubriken ett år efteråt.
- Samma gäller i dag, säger Göran lugnt vid köksbordet.
Gula rosor från trädgården står i en vas. Efter de första årens ensamhet och tomhet har Göran i dag en ny relation. Döttrarna har flyttat hemifrån men bor båda kvar i Lindesbergs kommun.
Linnea,17 år, är på besök. Hon går på gymnasiet , hotell- och restauranglinjen. Hon siktar på att bli bartender.
- När mamma försvann var jag så liten att det tog lång tid att fatta att hon var död. Kroppen kunde inte riktigt ta in det. När jag förstod kom paniken. Jag blev alldeles sönderstressad och fick en depression. I dag är jag igång bättre. Min pojk-vän Fredrik är ett stort stöd. Hans pappa dog när han var liten så han förstår bättre än någon annan hur jag kan känna det.
Linnea tappade ett skolår. Nu ser hon framåt med ny styrka. Hon har egen häst och rider varje helg och hon ska börja spela fotboll igen.
Men även hos denna charmiga ton-åring finns en ilska och bitterhet mot politikerna och myndigheterna.
- De gjorde fel när de inte bärgade båten. Jag blir förbannad varje gång jag tänker på det. Minnesstenen vid kyrkan är väl fin men jag känner inte för att gå dit.
Göran berättar att äldsta dottern Jenny är stark och klarar sig bra. Hon har fyllt 19 år och är undersköterska i Köping. Syst-rarna har nära kontakt.
Med i Karlssons kök är också Ulla Eriksson som var arbetskamrat med Görans fru Susanne.
Hon var inbokad på resan med "Estonia" men måste lämna återbud i sista stund på grund av sjukdom.
- Jag stod och bakade finska pinnar när jag hörde på radion att "Estonia" gått under. Händerna stannade i degen, jag blev som förlamad. Efteråt när människor lyckönskade mig till att jag levde kände jag ingen glädje.Jag förlorade tre fina arbetskamrater.
I Fellingsbro och i hela Lindesbergs kommun, och i flera andra kommuner, kommer skuggan av "Estonia" att finnas kvar så länge någon minns. Kyrkoherde Patrik Wallmark var ny i prästgården 1994 och stannade till förra året.
I dag är han kyrkoherde i Köping.
- "Estoniahaveriet" var 1900-talets största katastrof i Sverige. Vi fick en väldigt smärtsam påminnelse om hur skört livet är och att det tillhör människans villkor att drabbas av sorg och saknad. Ändå måste vi ta oss vidare, säger han.
Patrik Wallmark är kritisk mot politikerna. Han anser att det var ett misstag och ett svek att inte ta upp båten trots att det var tekniskt möjligt.
- Friden som vi alla önskat ska infinna sig har tyvärr störts av sin motsats. I stället för frid har vi tvingats uppleva spänningar, bitterhet, förlorad tilltro till regeringar och myndighetspersoner. Det har gjort åren efter förlisningen onödigt svåra, säger Patrik Wallmark efter tio år som församlingspräst i en av de hårdast drabbade orterna i Sverige.