Vid "Estonia"-katastrofen förlorade Lena Chreisti sin man Kenneth, journalist på tidningen Vi. Under de tio år som gått sedan dess har hennes liv tagit en ny vändning. Då jobbade hon som arbetsterapeut, i dag är hon handledare åt människor som hamnat i en allvarlig livskris.
- Så gott som dagligen har jag bruk för det jag gått igenom. Trots allt det onda som förlusten av Kenneth gjort mig, har det också givit mitt liv en fördjupning och en ödmjukhet som jag inte vill vara utan. Aldrig förr har jag känt mig så väl använd.
Vi träffas i Lenas lägenhet i Tanto på Södermalm i Stockholm. Så som vi gjort två gånger tidigare.
Första gången vi sågs var två dagar efter att "Estonia" sjunkit. Lena berättade då att hon på morgonen efter olyckan sökt upp krisgruppen på Södersjukhuset. Hon hade blivit sittande i väntrummet i flera timmar innan hon tvingats inse att det inte fanns någon hjälp att få. I stället hade hon tvingats sätta ihop sin egen "krisgrupp" med hjälp av släkt och vänner.
- Sedan dess har samhället blivit mycket bättre på att hantera sådana här situationer, konstaterar hon.
När vi nu ses igen är det samma tid på året, samma väder som då - det sneda solljuset, de kyliga vindarna och de tunga gråa molnen över Årstaviken.
- Jag hamnar i ett slags katastrofberedskap så här års. Det är som om kroppen minns. Lyckligtvis blir förnimmelserna svagare och svagare för varje år som går.
Men saknaden finns där. Även om den ändrat innehåll.
- Kenneth kommer fortfarande till mig i mina drömmar. Men på ett annat sätt än förr. Vi bråkar med varandra. Det är som att han är på väg någonstans, som om det blivit dags för en separation. Det är något som sorgen gör med en. Om man bara är beredd att lyssna inåt. Det är något jag brukar säga till mina patienter: Vad känner du, vad vill du, hur ska du komma vidare, vad kan du välja?
Hennes eget val har handlat om att inte bli ett offer, att inte bita sig fast i saknaden och sorgen.
- Jag har valt att försöka bli mer ödmjuk inför allt som lever och inse att jag inte kan förstå allt, att livet måste få fortsätta att vara ett mysterium. Det finns ett slags frihet i det.
Därför tycker hon att "Estonia" ska ligga kvar och accepteras som gravplats. Och hon tycker inte om tanken på att fartyget ska täckas över. Den uppblossande debatten om en ny haveriutredning gör henne mest bekymrad.
- Visst förstår jag de anhöriga som vill ha en ny utredning. Men om den blir av hoppas jag att den kan göras utan att man behöver gå ned och stöka med "Estonia". Att jag mår så bra som jag gör nu beror på att jag ganska snart efter olyckan gjorde mig en bild av hur det var där nere, var Kenneth befann sig, hur han hade dött och så vidare. Den bilden har hjälpt mig att sörja och komma vidare. Om den nu rivs upp vet jag inte vad som skulle hända med mig.
Andra gången vi träffades var två år efter olyckan. Lena berättade då om sitt sorgearbete, om hur hon sakta hade börjat försonas med havet, det vackra och det grymma. Om hur en stund vid strandkanten kunde ge både tröst och ett slags kontakt med Kenneth.
Under de år som gått sedan dess har denna starka relation till havet fördjupats. Bland annat har hon skaffat sig en kajak. I den tillbringar hon sommartid många långa och ensamma stunder i Stockholms skärgård.
- Där i den stora tystnaden upplever jag verklig frid och harmoni. När jag har slagit upp mitt kupoltält precis i vattenbrynet och ligger där och lyssnar på vågskvalpet vill jag inte vara någon annanstans. Jag känner en samhörighet - både med havet och med Kenneth. Och när jag ser sjöfåglarna flyga förbi kan jag i min barnsliga fantasi föreställa mig att de kommer med en hälsning från honom.
Den här säregna känslan kan uppstå var som helst. Under ett besök i Mombasa vid Indiska oceanen, eller under resor till Azorerna i Atlanten och Svalbard i Norra ishavet.
- Allt är ju samma vatten. Samma storslagna och otämjbara oändlighet. Inget kan stoppa det, inget stänga det inne. Det fyller mig med respekt och insikten om att det finns saker i livet man inte kan påverka eller bemästra. Det gör att jag aldrig känner mig främmande vid något vatten.
Men en gång brände det till. Det var när Lena och några vänner för två år sedan bestämt sig för att ta med sig kajakerna på Ålandsfärjan för att sedan göra en paddlingstur i Ålands östra skärgård. Det var första och hittills enda gången sedan "Estonia"-katastrofen som hon rest med en passagerarfärja på Östersjön.
- Jag bad då mina kompisar att få vara ensam en stund för att gå runt på båten. Jag försökte känna Kenneths ångest, jag gick i trapporna och föreställde mig hur det var när allt var upp och ned. Det var jätteläskigt, men det kändes som om det var nödvändigt. Det var ett viktigt steg att våga göra det. Sedan när vi paddlade tänkte jag att så här nära "Estonia" och Kenneth kommer jag aldrig mer.
Men närheten till Kenneth kan finnas även i hennes Stockholmsvardag. Det kan handla om små saker i lägenheten som minner om honom, om hans digra skivsamling, om hans saxofon, om hans rakvattenflaska som står på sin plats i badrummet. Ibland vidgas närheten även till det offentliga livet.
Kenneth Chreisti var en djupt engagerad människa, bland annat i kampen mot anabola steroider, i föreningen "Söndags-pappor" och i Manscentrum, ett kriscenter för män på Södermalm i Stockholm. Under de år som gått sedan hans bortgång har centret vuxit och utvecklats.
- I mitt nuvarande arbete händer det ofta att jag hänvisar patienter dit. Det känns väldigt gott att göra det, för jag vet att de får bra hjälp. Då händer det också att jag känner en sorts samhörighet med Kenneth. Att jag i mitt eget arbete kan se hur hans goda ansatser växer och verkar.
Ett annat projekt som engagerade Kenneth var Vi-skogen, ett trädplanteringsprogram i Kenya. Något år efter olyckan reste Lena dit i sällskap med tio andra efterlevande. Tidningen Vi:s läsare hade skänkt pengar till över två tusen träd till Kenneths minne.
Själv planterade hon en kapkastanj, en utrotningshotad trädart som ska användas som genbank i området.
- Jag har själv inte varit där sedan dess. Men jag pratade för några år sedan med en man som besökt Vi-skogen. Av den lilla meterhöga plantan som jag grävt ned i den röda jorden hade det blivit en sju meter hög kastanj som redan givit frukt till flera nya träd. Det kändes mycket meningsfullt.