Anna Politkovskaja, Rysslands modigaste journalist, är död, skjuten i sitt eget hus i Moskva av okända förövare.

Vem mördare henne? Hade detta inträffat i Sverige skulle vi säga att det var regeringen som var medskyldig till dådet. Häromåret skrev nämligen en grupp ryska officerare ett öppet brev där de förklarade att Politkovskaja var en landsförrädare, samt att de, ryska befäl, levde "efter krigets lagar", enligt vilka sådana som Politkovskaja måste likvideras. Ja, så stod det. Det var ett öppet mordhot, utfärdat av underlydande till president Vladimir Putin och det publicerades i en tidning som, liksom de flesta ryska tidningar, är beroende av president Vladimir Putin. Ingen åklagare, ingen domstol, inte heller presidenten hade några synpunkter på denna kungörelse. I går verkställdes den av någon, på den ryske presidentens födelsedag.

Anna Politkovskaja rapporterade i Novaja Gazeta om kriget i Tjetjenien. Det är ingen överdrift att påstå att utan henne hade vi inte vetat att det som pågår där inte är någon "terroristbekämpning" utan en barbarisk utrotningskampanj där våldtäkter, tortyr, handel med lik och med gisslan hör till vardagsbestyren.

Man kommer inte in Tjetjenien utan den ryska arméns tillstånd, och då blir man vallad av en propagandaansvarig. Anna Politkovskaja tog sig in på egen hand, vid fyrtio olika tillfällen. Nästan ensam gjorde den spädlemmade kvinnan hela det jobbet som ett helt koppel amerikanska journalister gjorde i Vietnam den gången. Hon tog sig till ställen där ingen människa med självbevarelsedrift vågat sätta sin fot, hon visade ett mod som ingen skottsäker CNN-reporter velat drömma om, och dessutom ägde hon något som de flesta reportrar bara kan drömma om: en medkänsla med besten.

Kanske måste man vara kvinna för att förstå vad som driver unga män till att begå de mest horribla övergrepp. Politkovskaja beskrev ryssarnas barbari i Tjetjenen i sexuellt-ekonomiska termer. Som en hunsad manlighet som söker revansch: "Jag är rädd för våra komplexfyllda män som krigar i Kaukasus de kommer alla från fattiga familjer, de har ingen lägenhet, armén betalar dem knappt men i ett krig kan dessa unga män äntligen känna sig som halvgudar. De avgör vem som skall leva och vem som 'förtjänat likvidering'."

Dessutom kan de äntligen tjäna litet pengar. Det är en tiggararmé som slåss mot tjetjenerna, berättar Politkovskaja, som inte nödvändigtvis torterar sina fångar av övertygelse eller lust utan för att övertyga deras anhöriga om att de verkligen bör betala litet mer för frigivningen. (År 2002 var den ryska arméns taxa för att inte våldta kvinnlig gisslan mellan 200 och 400 rubel.)

För att förstå Politkovskaja storhet bör man inse hur ensam hon var. "Varför älskar du tjetjener?" gormade folk i snabbköpet. "Jag älskar dem lika mycket som jag älskar etiopier eller polacker", brukade hon svara. Men de flesta ryssar lät sig förgiftas av den officiella propagandan. "Som om vi alla gått med i ett slags nytt Ku-Klux-Klan som menade att Kaukasus bebos av ett särskilt folkslag där även gamlingar och spädbarn var banditer och måste utrotas till sista individ."

Hon har berättat i en intervju (Gazeta Wyborcza 26/4 2002) att hennes egen son Ilja som hon beundrade ("han är en västerländsk man, klänger varken i sin mammas eller i sina kvinnors kjolar, sådana män gillar jag") hade svårt att förstå varför mamma retade upp läsarna och generalerna med Tjetjenien, när hon kunde leva gott på att skriva krönikor om ingenting. Tills han kom hem uppskakad en kväll, efter att ha tvingats lämna alla sina pengar till några trafikpoliser, för att de inte skulle våldta hans kvinnliga sällskap. Affärsidén från kolonialkriget hade kommit till Moskva. Poliserna var krigsveteraner från Groznyj.

Jag vågar inte skriva att Anna Politkovskaja var ett journalistiskt föredöme. "Efterföljansvärd exempel", betyder det, men i hennes fall visade det sig vara ett självmordsuppdrag. Inte därför att den ryska staten är så mäktig, utan för att det demokratiska Ryssland är så svagt. Anna Politkovskaja blev inte rädd när statstelevisionen utnämnde henne till landsförrädare eller när ryska officerare hotade med "likvidering", berättade hon. Rädd blev hon först när hennes vänner började antyda att hon "uttömt maktens tålamod" - och att de sänkte rösten när de sade detta.

Att det demokratiska Ryssland är så svagt är till en del vår egen skuld. Om den ryska oppositionen mot kriget i Tjetjenien ägnades bara en bråkdel av den skyddande internationella uppmärksamhet som bestås amerikaner som opponerar sig mot hamburgare, hade Politkovskaja kanske varit vid liv.