I dammet på golvet ligger bitar av dokument som flög in från de kontor som krossats av två stora passagerarplan som terrorister en klar och vacker morgon lyckades förvandla till missiler.
Monumentet i Chelsea Jeans är nu hotat. Butiken måste stänga, ett offer för ett hårdare ekonomiskt klimat på nedre Manhattan. Namninsamlingar har startats för att rädda de dammiga klädesplaggen i nuvarande skick men några andra initiativ har inte tagits.
Så har också nästan alla av de många minnesplatser som spontant byggdes upp efter den 11 september när sörjande människor ville hylla offren försvunnit. Det kommer knappast några nyfikna till platsen för terrordådet längre. Den åskådarläktare från vilken många tusen människor kunde bevittna förödelsen och uppröjningsarbetet har monterats ned.
Intill på staketet runt Saint Pauls Chapel, den historiska kyrkan som ofta besöktes av George Washington när New York var USA:s huvudstad en kort period på 1700-talet, hänger visserligen fortfarande plakat och tröjor med alla budskapen om God bless America. Men de börjar se väderbitna och slitna ut och få som passerar bryr sig om att stanna upp.
New York kan vara en osentimental stad som hellre ser framåt än bakåt, där det i motgången finns en stark vilja att resa sig och gå vidare, där gammalt rivs för att bygga nytt.
Men likafullt är känslorna starka ett år senare. Direkt efter den 11 september, när chocken och rädslan var som mest intensiv, var det många som inte ville gå in i höga hus, som skrämdes av ljudet av ett flygplan, som fruktade en nervgasattack i tunnelbanan eller använde plasthandskar för att hämta posten i brevlådan sedan ett dödligt antraxpulver spridits senare under hösten.
Även om sådana reaktioner är ovanliga i dag sitter ärren kvar. Panikattacker, depressioner och mindre synliga symptom som sömnsvårigheter, ätstörningar och ökad alkoholkonsumtion har inte försvunnit.
Terrorattacken mot World Trade Center krävde inte bara 2.819 liv och raderade ut två höga byggnader med obestridligt symbolvärde. Den ryckte också bort en allmän känsla av trygghet och framtidsoptimism som hade förstärkts under 90-talet med dess ekonomiska boom och borgmästare Rudolph Giulianis framgångsrika brottsbekämpning.
Det öppna såret är också tydligt i den uppslitande debatt som förs om vad som ska byggas på den plats där World Trade Center-skyskraporna stod. Ett år efter attacken finns ingen som helst enighet. De förslag som arkitekter lämnat har i praktiken förkastats efter hård kritik från många håll.
Det har visat sig att kommersiella intressen, omsorgen om att ge en värdig inramning för dödsoffren och viljan att skapa ett nytt stadsområde med bostäder och levande kulturliv inte låter sig förenas så lätt.
Nu har dörren öppnats för nya initiativ och lösningar vilket innebär att ingen riktigt vet när det kan bli dags att bygga nytt på de 65.000 kvadratmeter som i dag gapar tomma på södra Manhattan.
De sköra känslorna kommer även fram inför ettårsdagen den 11 september. Många befarar att all medieuppmärksamhet ska bli för mycket, väcka för många svåra minnen till liv. I en serie samtal återkommer med vissa variationer samma replik:
- Vi vet att det är oundvikligt. Men låt oss få det överstökat så att vi kan gå vidare.
För många barn, som oundvikligen kommer att se de upprepade tv-bilderna av hur planen kraschar in skyskraporna, kan det bli svårt att begripa att det inte är något som händer just nu.
Mot den bakgrunden är det förståeligt att borgmästare Michael Bloomberg vill hålla en lågmäld och sober ton för minnesdagen den 11 september. Trots att en rad dignitärer kommer att närvara får, för ovanlighetens skull, inga politiker hålla egna tal som kan användas för egna syften. I stället kommer Abraham Lincolns historiska Gettysburgtal (1863) från det amerikanska inbördeskriget och delar av USA:s självständighetsförklaring (1776) att läsas upp under minneshögtiden.
Efter den 11 september slog många bedömare både lokalt och internationellt, experter såväl som lekmän omväxlande fast att terrorattacken förändrat precis allting eller envist hävdade att New York var sig helt likt.
I dag är det givetvis en plattityd att säga att sanningen ligger någonstans däremellan. Livet i New York går vidare. Men många, inte bara anhöriga till dödsoffren, har på olika sätt påverkats av det ofattbara som hände. De brottas fortfarande med sina upplevelser och minnen.
Ett år efter den 11 september är New York sig likt och ändå inte.
För första gången i sitt liv kände sig Jeffrey Levitsky helt maktlös, och det var en känsla som det var mycket svårt att stå ut med.
- Som jude född i New York 1946 har jag alltid varit förvissad om att allt varit möjligt, av att vara privilegierad i den meningen att ödet ligger i mina egna händer och att jag själv kan ändra mitt liv, omdefiniera mig.
Även om han ifrågasatt mycket i det egna samhället har han, som han säger, ändå innerst inne fram till nu varit övertygad om att den amerikanska vägen leder mot solsken.
Så känns det inte längre.
På sitt sätt har han upplevt den amerikanska drömmen. Fadern flydde från pogromerna i Ryssland i början av 1900-talet. Moderns familj kom från Rumänien. De hade det fattigt och slet hårt, men när andra världskriget var över kunde de lägga upp 500 dollar till en handpenning på ett hus i Brooklyn. Det var där Jeffrey växte upp, i ett New York han aldrig lämnat. Han var yngst i en syskonskara på fem och den ende som gick på gymnasiet.
Nu sitter han i sin i lägenhet på Manhattans Upper West Side, där väggarna är fyllda av böcker och jazz strömmar från högtalarna, och berättar om de komplicerade känslor som utlöstes den 11 september.
Omedelbart kom ilskan och rädslan.
- Först kunde jag reagera när jag klev in i en taxi och såg att chauffören var arab. Jag var tvungen att lägga band på mig själv. Och jag måste medge att jag tyckte att det var bra att det var Bush och hans kryptofascister som styrde i Vita huset. De är trots allt män som kan slå med käppen, säger han.
Då ska man veta att Jeffrey den 2 maj 1964 gick i den första kända USA-demonstrationen mot Vietnamkriget, att han sedan var mycket aktiv i den radikala vänsterorganisationen SDS, Students for a Democratic Society, där några av hans nära vänner gick vidare och bildade den extrema våldsgruppen Weathermen.
Han stod också på barrikaderna i medborgarrättskampen, flyttade till East New York i Brooklyn och jobbade som lärare i ett nedgånget slumområde samtidigt som han agiterade politiskt och organiserade svarta väljare.
Även om han inte längre är politiskt aktiv har Jeffrey behållit sitt sociala engagemang. Han förklarar nu sina första reaktioner efter terrorattacken med att han gick in i ett chocktillstånd, ett ord det först tog emot att använda. Chock var något för andra människor. Själv var han säker på att han hade kontroll över sig själv. På morgonen den 11 september var han på den skola vid Lincoln Center där han tidigare undervisat. Han minns att han försökte hjälpa en vän vars man var på ett sjukhus nära World Trade Center och att han irrade omkring i Central Park, men inte så mycket mer.
Sent på dagen fann hans hustru honom hemma i lägenheten. Han satt i mörkret, insvept i en filt och svarade inte på tilltal.
Nästa dag gick han med några vänner ner till piren som går ut i Hudsonfloden från 68:e gatan, såg röken och kände den fräna lukten som kom söderifrån. Han föll i gråt.
- Insikten att det fanns atomiserade människor i ens andetag var svår.
Men efterhand kom nya reaktioner. Den beundran han först kände för den republikanske borgmästaren Rudy Giulianis ledarskap lade sig. Tilltron till president George W Bush och hans medarbetare försvann helt när åtgärder och lagar som "The Patriot Act" drevs igenom som inskränkte medborgerliga fri- och rättigheter.
I dag känner han en vanmakt över att det även i New York, där så mycket ifrågasätts, hörs så få protester över att misstänkta omhändertas utan förklaringar, att en del hålls fångna på obestämd tid på Guantanamobasen på Kuba och att amerikanska medborgare uppmanas att godtyckligt informera myndigheterna om enskilda individer.
Det förefaller, säger han, som om folk inte arbetar på alla intellektuella cylindrar.
För Jeffrey är det nu tydligt att president Bush med stöd av konservativa rådgivare som vicepresident Dick Cheney och justitieminister John Ashcroft utnyttjar den vita medelklassens rädsla för att kunna slå till mot Irak eller andra länder i Mellanöstern och för att ändra det politiska klimatet i USA.
- De har lyckats få den vita medelklassen att tro att det inte är deras utan andras privilegier som drabbas när medborgerliga fri- och rättigheter kringskärs. Det finns en rasism i detta, som att säga: "Skrapa på en arab och ni finner en terrorist".
Jeffrey kan heller inte låta bli att se det ironiska i att det är konservativa människor som han aldrig tog på allvar under universitetstiden - "udda högertyper som samlades i filosofiska klubbar och läste Ayn Rand" - som nu styr det offentliga USA.
Men samtidigt förbannar han den maktlöshet som nu känns i dubbel bemärkelse. Det går inte att göra något åt rädslan för nya terrordåd eller utvecklingen i USA som innebär att "Bush och hans medarbetare är lika skrämmande som al-Qaida".
Hans tidigare optimistiska syn på det amerikanska samhällets möjligheter har rubbats.
Efter terrorattacken kunde John och Meg Dwyer inte komma i kontakt med sina barn på Manhattan under mer än ett dygn. Rädslan för att det skulle hända igen blev outhärdlig och fick dem att flytta, trots att de tidigare varit helt inriktade på att familjen skulle bo inne i New York.
- Det var emotionellt mycket påfrestande. Det är bara att medge att vi blev traumatiserade, säger John.
Morgonen när planen kraschade in i tvillingtornen befann han sig i lärarrummet för att för att förbereda dagens lektioner vid den gymnasieskola där han undervisar. När han hörde ropen om att något hänt vid World Trade Center trodde han som så många andra att det var en olycka med en helikopter eller liknande.
Men från skolan, som ligger på andra sidan Hudsonfloden nära Jersey City, kunde han sedan se de väldiga rökmolnen och hur skyskraporna rasade samman. Lite senare kom en ström människor flyende med färjor över floden.
John hade inga problem att komma i kontakt med sin hustru Meg, som är reporter på tidningen Newark Star-Ledger. Men telefonförbindelserna in till New York var brutna, och det var omöjligt att nå barnen Lily och Seamus, då åtta och nio år gamla, och deras skola på Manhattan.
Eftersom infarter stängts och de allmänna kommunikationerna inte fungerade fanns ingen möjlighet att ta sig över från New Jersey till New York. Ett försök att gå över George Washington-bron stoppades. Till slut fick de igenom ett e-postmeddelande till en granne som sent på dagen kunde hämta upp barnen på skolan.
Först nästa dag kunde John som ensam passagerare vid sidan av brandmän och soldater ta tåget in till Manhattan.
Efter terrorattacken och den följande antraxhysterin talades det en hel del om en förestående flykt från New York ut till förorterna eller längre ut på landet. Folk var upprivna och rädda och ville inte vara kvar och invänta nästa terrordåd.
Någon flykt i större skala blev det dock inte. Bortsett från områdena närmast katastrofplatsen är det svårt att se att så mycket hänt. I den mån bostadspriserna påverkats det senaste året kan det lika gärna bero på börsraset och en svagare ekonomi.
Men för några blev den 11 september ändå den avgörande händelse som tvingade dem att ge upp en dröm om New York. Trots, eller kanske just därför, att de själva växt upp i förorter fattade John och Meg när de gifte sig 1989 ett mycket medvetet beslut att deras barn skulle gå i skola och växa upp inne i stan.
Efter den 11 september var dock en förändring oundviklig. Det visade sig svårt att snabbt byta jobb, så i oktober började de leta hus och i november var lägenheten utbjuden till försäljning.
Nu bor de i South Orange, ett i och för sig behagligt förortsområde. De har närmare till sina arbetsplatser. Barnen har fått egna rum och mer rörelsefrihet.
Han medger att det som heltidsarbetande föräldrar är svårt att hinna med att åka in till stan och ta del av kulturlivet, gå på operan eller på teatern, som de brukade göra.
- Men det är ändå något som kan gå att ordna. Vad vi framför allt saknar är energin, människorna, det intensiva gatulivet, den sociala och etniska mångfalden. Det var det vi ville erbjuda våra barn.
Nu när de övergett New York säger han att det känns som om de går igenom något av en sorgeprocess.
Michelle Alleyne hade framgångsrikt etablerat sin modebutik M-Shop i East Village när hon för ett och ett halvt år sedan ändå beslutade sig att ta en chans och flytta ner söder om Houston Street till Lower East Side, den tidigare förslummade stadsdelen på Manhattan, som ansågs stå näst i tur att rustas upp och blomstra.
Tecknen fanns där. Nya trendiga restauranger och barer hade öppnat. Konstnärer hade flyttat in. Gamla lägenheter renoverades. Turister hade börjat söka sig dit. Allt tydde på att det var början på samma process som i Soho för trettio år sedan och som senare upprepats i East Village och andra delar av södra Manhattan.
- Till att börja med kändes allt perfekt. Det fanns en vitalitet, en känsla av att området verkligen var på gång. Affärerna gick så bra att jag nästan började planera för tidig pension, berättar hon.
Den 11 september gick sådana framtidsdrömmar i kras. Effekten var omedelbar. Första tiden var området avstängt, men även sedan det öppnats var besökarna borta. Det förekom mycket liten gångtrafik utanför M-Shop på Orchard Street. Turister och andra besökare var borta och någon riktig återhämtning har inte kommit.
På Delancey Street har Ana Torres likartade erfarenheter i sin musikaffär Bates Records, som hon drivit i 34 år och som erbjuder ett stort latinamerikanskt sortiment.
- Den 11 september var förödande för affärerna. Nu försöker vi bara överleva. Vi hoppas och ber att vi kan överleva, säger hon.
Det har också visat sig att det varit svårt för drabbade affärsinnehavare och andra småföretagare på Lower East Side att få ekonomiskt stöd. Trots att det är mindre än två kilometer till World Trade Center befinner de sig precis norr om Canal Street, den geografiska gränsen för många av de förmånliga lån och hjälpprogram som erbjudits mindre företag som tappat intäkter.
Samtidigt är det knappast de företagare som gynnats av de senaste årens uppsving i området som är mest utsatta. Även om stora förändringar skett är Lower East Side fortfarande en stadsdel som drar till sig nyanlända, fattiga och lågt utbildade invandrare.
På samma sätt som området tidigare var en entrédörr till Amerika för många tusen judar från Central- och Östeuropa och för irländare och italienare är det nu en första anhalt i USA för emigranter från framför allt Kina och Latinamerika. Många av dem är i USA illegalt.
Liksom förr tränger merparten ihop sig i dåliga slumlägenheter och drar sig fram genom att arbeta i de många konfektionsfabriker som traditionellt funnits i området och levererat kläder till modeindustrin. Enligt Maggie Russell, som samordnar invandrarprojekt vid Lower East Side Tenement Museum, fanns tidigare mer än 500 sådana fabriker.
De flesta var "sweatshops" med bara ett tiotal anställda som betalade svältlöner långt under den lagstadgade miniminivån och som bröt mot alla möjliga arbetsmiljöregler. Ändå gav de nya invandrare utan språkkunskaper eller utbildning en chans att förtjäna ett uppehälle.
Efter den 11 september slog minst hälften igen. För de många invandrare som blev av med sina lågt betalda jobb finns inte några alternativ.
Det har också blivit svårare för både staden och delstaten New York att hålla fast vid det relativt goda sociala skyddsnätet. Terrorattacken har slagit hårt mot hela ekonomin.
De totala kostnaderna för staden beräknas nu till 80 miljarder dollar, inräknat såväl materiell förstörelse som uteblivna skatteintäkter. Närmare 100.000 arbetstillfällen har försvunnit, mer än en fjärdedel på Wall Street, som är New Yorks ekonomiska motor. Turismen har minskat och Broadwayteatrarna har svårare att sälja biljetter.
För staden New York kan budgetunderskottet nu stiga över fem miljarder dollar. Åtstramningar i de offentliga programmen väntas bli oundvikliga. Experter varnar för den värsta ekonomiska krisen sedan sjuttiotalet, då staden var bankruttmässig. Arbetslösheten är redan betydligt högre än i USA som helhet.
Det finns förstås ljusglimtar, även på Lower East Side. Mark Federman, innehavare av Russ & Daughters på East Houston Street, kan berätta att affärerna fick ett uppsving efter den 11 september. Butiken, som startades 1914 av hans farfar, är specialiserad på olika sorters rökt fisk och sill i en centraleuropeisk tradition.
- Efter terrorattacken mådde folk dåligt. De ville ha mat som fick dem att känna sig bättre, förklarar han.
Det innebar "comfort food", mat som påminde dem om gamla tider, när föräldrar eller farföräldrar kom till det nya landet.
Brandmannen Larry Mack säger att det kanske blir lättare att jobba som vanligt bara ettårsdagen den 11 september och den särskilda minneshögtid som New Yorks brandkår ska hålla i Madison Square Garden i oktober är över. De gamla rutinerna måste komma tillbaka.
När flygplanen kraschade in i World Trade Center rusade tusentals brandmän till terrorplatsen, 343 av dem dödades under räddningsarbetet. Det har satt djupa ärr inom kåren. När staden New York nu pressar ned deras lönekrav märks en viss bitterhet.
Brandmännen hyllades trots allt som de stora hjältarna efter terrorattacken. Men nyligen samlades tusentals till ett protestmöte vid Times Square. Högljudda rop om strejk hördes och hård kritik riktades både mot borgmästaren Michael Bloomberg och hans företrädare Rudy Giuliani.
- Vi var underbetalda och fick inget erkännande för vårt arbete före terrorattacken. Nu har vi fått respekt men vi har fortfarande dåligt betalt. Många tycker att vi kunde ha belönats bättre för vad vi gjort, säger Larry Mack, som själv övervägde tidig pension efter 23 år som brandman men som nu beslutat sig för att stanna.
Många av hans kolleger tar dock chansen att lämna sina jobb, vilket innebär att kunskap och erfarenhet försvinner.
Avgångarna har varit mycket högre än vanligt de senaste månaderna. Reglerna ger rätt till pension med halv lön efter 20 års tjänst. Eftersom pensionen baseras på sista årslönen lönar det sig att sluta nu. All övertid efter 11 september innebär att årslönen för 2001 blev betydligt högre än normalt.
Men det är också missnöje med i bilden. Vid sidan av de avvisade lönekraven finns en irritation i leden över att kraven ändras utan nödvändig utbildning. En brandman ska inte längre bara vara beredd att skydda liv och egendom vid bränder och andra katastrofer utan även kunna agera vid terrordåd och tänkbara anfall med kemiska och biologiska stridsmedel.
Utredningar har också visat att det finns ett akut investeringsbehov i ny teknik. Möjligen hade fler liv kunnat räddas den 11 september om brandmän och poliser inte hade haft olika radiosystem, vilket försvårade kommunikationen.
Dessutom är det förstås så att många brandmän är psykiskt eller fysiskt slutkörda och därför väljer att sluta.
Det har på många sätt varit ett tufft år. Larry Mack var själv nära döden när han var på väg mot en av de brinnande skyskraporna just när den kollapsade. Han kände många av de kolleger som fick sätta till sina liv och han har varit på ett fyrtiotal begravningar och minneshögtider för kamrater som omkom.
Samtidigt känner Larry Mack, vars historia berättats tidigare i DN, ett starkt ansvar för familjen till brandmannen Vinnie Halloran, hans bäste vän sedan tidiga barnår. Han försvann när skyskraporna rasade samman. Den 11 september tänker Larry Mack eskortera Vinnies hustru Marie, deras fem söner och dottern som föddes i maj och aldrig fick se sin pappa till minneshögtiden vid platsen för terrordådet.
Larry Mack hoppas att det därefter ska bli lugnare, att allt ska gå in i mer normala banor på jobbet, som han trots allt älskar och känner stolthet över. Fast han vet att det är oundvikligt att terrordådet ändå kommer att finnas i bakgrunden, något som alltid kommer att dyka upp i samtalen på arbetsplatsen.
- Det finns tiotusen brandmän i New York. Det betyder att det finns tiotusen berättelser om 11 september, säger han.
Psykiatrikern Melinda Lantz säger att det finns en särskild New York-mentalitet som innebär att det kan vara svårt för folk att stanna upp, tänka efter och erkänna att det kan vara lämpligt att ta det lugnt.
- Det är en stad som drivs av ett hårt tempo, förklarar hon.
Det betyder också att det kan ta tid innan alla mentala symptom som härrör från den 11 september blir synliga.
- Problemen finns kvar. Det är mycket vi inte sett än. Det kommer att finnas ett stort behov av vård som måste mötas med begränsade resurser, säger Craig Katz, psykiatriker vid sjukhuset Mount Sinai och ledare för Disaster Psychiatry Outreach, en organisation som samarbetar med Röda korset för att ge psykiatriskt stöd vid katastrofer.
Mot bakgrund av problemens långsiktighet beslutade också Röda korset att tillsammans med September 11th Fund, en välgörenhetsorganisation, betala kostnaderna för tiotusentals berörda som behöver psykiatrisk vård.
Direkt efter terrorattacken var behoven akuta. Melinda Lantz jobbade som frivillig vid The Armory, en regementsbyggnad på Lexington Avenue vid 25:e gatan dit desperata anhöriga kom för att få besked om de saknade och döda. Många som kom hade inte sovit på flera dygn, var helt utmattade och hade inte klart för sig vad som egentligen hänt.
- Vi fick hjälpa dem med praktiska saker, som att fylla i formulär över saknade personer, säger hon.
Mångas beteende var irrationellt. Mary Sciutto, expert på katastroftrauman och psykiatriker vid Columbiauniversitetets medicinska center, berättar om en man i 25-årsålden vars mor antogs ha dödats. Han grät inte, visade inga sorgkänslor utan bara skrek och gormade, var arg på regeringen och alla andra.
En annan man i samma ålder hade på nära håll blivit vittne till hur planen kraschade in i skyskraporna. Han flydde för sitt liv men återvände sedan för att delta i räddningsarbetet. Efter några dagar slutade han äta och sova. När han kom till The Armory och berättade att han längtade efter att dö lades han in på sjukhus.
Men när tiden gått kan problemen vara svårare att upptäcka. Studier visar dock att posttraumatiska symptom i dag är långt vanligare i New York än i USA som helhet. Washington däremot ligger i nivå med riksgenomsnittet, kanske beroende på att attacken mot Pentagon var mer begränsad och mindre uppmärksammad.
Dådet mot World Trade Center, däremot, uppfattades som en attack mot hela staden och underminerade en central trygghetskänsla. Oroskänslor över att något nytt kunde hända utlöstes. Även många som bara sett händelsen utspela sig på tv har löpt risken att drabbas av traumatiska symptom som depressioner, sömnsvårigheter, rastlöshet och koncentrationsproblem.
Det finns nu farhågor om att all uppståndelse kring ettårsdagen den 11 september kommer att förvärra existerande problem. I riskzonen finns inte minst barn och gamla och personer som bär på tidigare trauman, förträngda händelser som nu kan komma upp till ytan.
Melinda Lantz, som arbetar med äldre patienter på Jewish Home and Hospital på Manhattan, berättar om en äldre kvinna som efter den 11 september oavbrutet började tala om en dotter som omkommit i en trafikolycka. Hon hade tidigare aldrig nämnt olyckan som inträffade för ett femtiotal år sedan.
På Melinda Lantz institution finns också mer än 150 personer som lyckades överleva förintelseterrorn i koncentrationsläger under andra världskriget. För många återupplivade den 11 september känslor av ängslan och otrygghet. De kände sig inte längre säkra.
Men andra kunde använda de erfarenheter som tidigare lidanden gett dem för att bemästra nya hot och se händelsen i ett större perspektiv. En 73-årig kvinna som tillbringade sina tidiga tonår i tyska koncentrationsläger svarade så här när hon ombads ge sina reaktioner på terrorattacken:
"Jag tycker synd om den yngre generationen. Jag har varit med om kriget, lägren, den långa resan till USA. Jag vet att solen kommer att gå upp igen i morgon, och jag är tacksam för varje dag jag får leva. Idag har människor bilar, mobiltelefoner, ägodelar, många saker. De behöver lära sig glädjen av att leva enkelt varje dag."
Efter den 11 september fick eleverna vid en prestigefylld gymnasieskola i New York veta av sina lärare att det som hänt var den största nyhetshändelsen i världshistorien.
Ett sådant påstående kan lätt viftas undan som ett uttryck för egocentricitet eller till och med provinsialism. En bild av New York som världens huvudstad där befolkningen som i Saul Steinbergs kända teckning i tidskriften New Yorker uppfattar vad som händer utanför som oviktigt och perifert.
Men samtidigt finns en poäng. Även om både värre och viktigare saker inträffat går det sannolikt att slå fast att terrorattacken den 11 september under det år som gått blivit den mest väldokumenterade och mest utförligt rapporterade katastrofen i världshistorien.
Kanske är det också så som Ed Koch, New Yorks excentriske borgmästare på åttiotalet, en gång konstaterade att New York väcker fascination över hela världen. Det finns så många journalister på plats och så stort intresse för New York i andra länder att det som inträffar här uppfattas som viktigare än om samma sak skulle inträffa någon annanstans.
Bara minuter efter det att det första planet kraschade in i World Trade Center var händelsen känd över världen. Sedan kunde tv-tittare överallt följa New York-dramat i realtid, de desperata offren som valde att hoppa till sin död från de översta våningarna i World Trade Center, de heroiska brandmännen som trotsade alla odds och under stora risker förgäves sökte efter överlevande.
Informationen om attacken och dess följder har sedan varit överväldigande. Det är så mycket vi vet, som att en flygvärdinna vid namn Cee Cee Lyles på ett av de kapade planen ringde hem till sin man i Florida och talade om att hon älskade honom och deras pojkar mycket, och att Mark Bingham, kort före sin död, ringde från planet till sin mamma i San Francisco för att berätta att om de inte skulle ses igen så älskade han henne.
Även de sista mobilsamtalen från flygplanen har nämligen redovisats i medierna.
New York Times har i en lika massiv som beundrad satsning publicerat en serie miniporträtt av merparten av alla som fick sätta livet till i attacken mot New York. Portraits in grief blev ett gigantiskt projekt där mängder av reportrar ville medverka och som senare getts ut i bokform.
Trots att informationsflödet egentligen aldrig stannat av pågår nu en ny mobilisering inför ettårsdagen.
Bilderna som visar hur planen kraschar in i byggnaderna kommer att visas om och om igen. Tidningar och tidskrifter publicerar specialbilagor där händelserna rekonstrueras och vittnen och drabbade träder fram. Bokhandlarna har staplar med minnesböcker av alla slag som tagits fram i rasande takt. De stora tv-bolagen har sedan en tid varit inblandade i en hård och brutal kamp för att locka till sig de mest slagkraftiga intervjuobjekten.
För en del kan det bli lite väl mycket. Det kan kännas som om det mesta redan sagts, skrivits och visats. En bekant säger:
- Det enda jag har bestämt är jag inte ska se på någon tv den 11 september. Jag vill vara för mig själv eller med vänner. Jag vill definitivt inte ha någon som tolkar mina känslor åt mig.