Hon var ute och sprang och kom på att hon inte gjorde det för att må bra, utan för att bli smal, snygg och sexig. Blev hon det skulle hon få bättre självförtroende, trodde hon.
"Jag trodde väl att det skulle hjälpa mig till ett bättre självförtroende, men så enkelt är det inte. Självförtroendet sitter i hjärnan. Det är hur man tänker om sig själv och värderar sig själv som är viktigast. Vi tjejer måste få växa upp och utvecklas på vårt eget sätt."
Hon spelade in sina tankar också, skickade dem till radion.
Som om hon ville ropa: Hallå där ute i världen, varför är det så tufft att bli vuxen?
Det här är Amanda Sjöswärd i koncentrat:Hon fyllde 17 år i februari.
Mamma Camilla bor i Karlstad och pappa Per-Åke lever kvar i radhuset i Skoghall, sedan de skilde sig i början på året. Amanda och hennes bror Alexander bor varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa.
Amanda har spelat trummor i ett tjejband, men sångaren flyttade till Stockholm. Sedan dess har bandet legat nere.
Förra året fick hon praktisera ett par veckor på Film i Värmland och gjorde en film om sin kusin Eric, som är punkare. Den hette "Morsan klipper tuppkammen". I somras fick hon göra praktik där igen.
När Amanda sjunger, spelar och håller på med film är hon lycklig och upprymd. Ibland är hon deppig och dyster och känner att hon nästan kvävs av alla krav på hur man ska se ut, av pressen i skolan, av all konkurrens.
Under högstadiet gick Amanda i en musiksklass, där "alla var så duktiga". Hon tyckte inte att hon dög, mådde inte bra av den press hon kände.
- De andra i musikklassen hade suttit vid pianot sedan de var små, hade kul hela tiden, verkade inte ha några bekymmer.
- Man skulle både vara snygg och duktig och jag klarade inte det. Jag sjönk som en sten. Jag kunde inte känna mig nöjd med den jag var.
Vad ser hon i spegeln?
- Det beror på. Ibland kan jag känna mig risig och undra hur andra lyckas se så bra ut jämt. Ibland kan jag känna mig skitsnygg. Det är svårt att se den man verkligen är.
Förra året, när hon skulle börja gymnasiet, sökte hon sig till en friskola med inriktning på medier, kommunikation och kultur.
En iskall dag i januari träffade vi Amanda första gången. Och vi har fått läsa hennes dagbok.
Under året har vi sett hennes självkänsla svikta. Men vi har också sett henne glad och sprallig. Då har hon hittat den röda tråden i sitt liv, den som handlar om att skapa något. När hon sjunger, skriver, filmar tycker hon om sig själv och mår bra.
DAGBOKEN
Den 15 januari
Har just lagt ifrån mig en svensk tjejtidning. Jag kände verkligen att pressen växte ju mer jag läste. "De tio bästa kvinnorna 2005". Räknas man bara om man bestigit ett berg, räddat offer för tsunamin och startat eget skivbolag? I så fall är jag körd.
Den 23 februari
I dag startade bokrean. Jag hittade en jättefin bok med svartvita bilder från 70-talet. På de flesta bilder la jag märke till att, ta mig sjutton, folk umgås ju med varandra. I en värld i dag full med media gör man det besvärligt för sig själv att ens träffa nära och kära.
Att dra ihop ett gäng på picnic helt spontant har plötsligt blivit en sport då Lunarstorm konkurrerar med mänsklig gemenskap. Jättetrist!
Den 21 mars
Malin fick ringa samtal åt fega lilla mig. Det är lite knepigt det där att hitta skådespelare till filmer.
Den 17 maj
I dag på svenskan skulle vi hålla tal. Jag argumenterade mot mode, och ute- samt innelistor. Dessa listor om vad man ska äta, vad man ska ha på sig och vad man ska lyssna på för musik är helt befängda påhitt.
Den 20 maj
Var just inne på en helt vanlig ungdomscommunity på internet, och inte ens där kan man slappna av. Tjejer i min ålder, i min stad, viker ut sig på sådana där sidor i bara underkläderna.
Kanske borde mänskligheten börja ta textraden "Where is the love" på allvar snart.
Den 9 augusti
Jag kom och tänka på en skam. Låg och tänkte på det inatt och kom fram till att jag känner skam över att ha det så bra. Jag har två bra boenden. Jag har mat och pengar som räcker. Jag har världens bästa familj.
Vad ser jag och andra som träffar Amanda? En mörk, snygg flicka med världens vackraste leende.
Men det verkar Amanda ha svårt att se själv. Periodvis sviktar hennes självförtroende och värst var det i högstadiet, när hon gick i musikklassen.
- Jag var van att vara bäst. Men där blev jag sämst. Tyckte jag. Jag har så svårt att vara medelmåttig.
Och så tjejtidningarna. De är som ett slags drog i Amandas liv. Hon mår dåligt av dem, men kan inte heller vara utan dem.
- Ja, jag läser dem. Vet faktiskt inte varför. De är underhållande, men jag påverkas så negativt av dem.
- De visar hur man ska bli strandsnygg, hur man ska förbränna fett, hur man ska sminka sig. Man ska inte använda läppenna och inte för mycket rouge. Det finns listor på vad som är inne att äta. De skriver vilka kläder man ska slänga, vad man inte kan ha på sig längre.
- Folk är så rädda för att vara galna och konstiga och anpassar sig till det som står i de där. Och så tror de att de är sig själva.
Det här går inte ihop. Jag har sett Amanda i skolan, sett henne ta ordet, säga vad hon tycker. Sett henne på stan med en filmkamera, tillsammans med skådespelare som hon själv har engagerat och med ett manus hon själv har skrivit. Nu sitter hon i den röda soffan hemma hos pappa i Skoghall och beskriver en annan kraft inom sig. Hur svårt hon har att våga tro på sig själv, lita till att hon duger, göra det hon verkligen vill.
Den dåliga kraften: Hon jämför sig med andra. Tycker inte att hon duger. Tycker inte att hon är lyckad.
Den goda kraften: När den får råda, då gör hon saker för att det är roligt.
Hennes far bor i radhuset nu. Vid skilsmässan flyttade hennes mor in till Karlstad.
Amanda har det bra, säger hon, men skilsmässan har påverkat henne.
- Mitt självförtroende har försämrats av det, en otrygghet har kommit smygande, en större känslighet. Packa upp och packa ner, varje vecka. Tre väskor med grejer för att jag ska trivas.
Filmen hon håller på med nu under våren handlar om en skilsmässa. Hon lånade en kamera på skolan, lyckades engagera ett par skådespelare i Karlstad och frågade om lov på kaféet på torget. Jo, hon fick spela in en scen där.
Filmen ska heta "Johnny, Miss ex och jag" och Amanda har själv skrivit manus.
- Jag vill få in i filmen hur en skilsmässa kan kännas. Det är väl mitt sätt att komma över det.
Hon trivs här i Skoghall, i radhuset, med grannarna. Här finns hennes liv sedan hon var nio år. Lugnet. Ingen stress.
- Men det är inte så bra att avvika. I högstadiet klädde jag mig i svarta kläder och tuperade håret. Då frågade raggarna om jag var kommunist och hotade att slå ner mig. Jag visste inte ens vad kommunist var.
- Det är därför jag tycker så mycket om min kusin Eric. Han får mig att känna mig fri, att man kan se ut hur man vill.
Amanda säger att hon nog är extra känslig. Att hon har lätt för att känna sig nere.
Hon kan vara glad en lång tid och så, av någon anledning, åker hon ner. Om hon lyckas ha kontroll på vad hon gör, vad hon tänker, då kan hon undvika humörgroparna.
- Det handlar om att göra sådant som jag kan stå för, vara mig själv, göra kreativa saker.
Amanda har läst Dalai lama, om hur man kan tänka för att vara nöjd med det lilla.
- Det är nog omöjligt att bli buddhist i Sverige. Vi har för mycket prylar. Vi har glömt hur man kan roligt genom att umgås. Man får flytta till Tibet om man ska bli fri.
Men Amanda, hur ska du leva för att bli herre över dina känslor?
- Då gör jag bara det jag trivs med, är mig själv. Spelar gitarr, skriver, filmar. Inte för att göra intryck på andra och försöka passa in.
- Ibland, när jag klarat av några samtal, lyckats fixa saker till en filmning till exempel, då blir jag stark. Då känns det som om jag kunde ringa hundra samtal till.
I augusti, innan skolan började, tog Amanda en buss från Karlstad för att hälsa på Hilda, som har flyttat till Stockholm. De skulle gå till Kungsan och lyssna på några band.
Men det blev inte riktigt som Amanda hade hoppats.
DAGBOKEN
Den 13 augusti
Vill göra någonting om mina känslor för skilsmässan.
Den starkaste av alla känslor tror jag är att jag vill att alla ska må bra, mamma, pappa, Alexander. Det är nog alla skilsmässobarns önskningar.
Från en sak till en annan, jag har funderat på att slänga ut alla tjejtidningar. Jag behöver dem inte.
Den 30 augusti
I helgen var jag i Stockholm. Det finns så otroligt många människor som lägger ner enorm möda på sitt utseende. Vi skulle iväg på NRJ-galan, dessvärre missade vi både Snook och Petter av jäkligt fåfänga skäl. Syndsynd.
Jag och Linnea gick upp vid tio under lördagen och handlade frukost i pyjamas. Kom i väg till stan vid två och köpte hårförlängningar till tjejerna. Orkade inte sitta så pass länge och fixa i ordning mig innan utgång, så jag gick och la mig ett tag.
Vi åker hem till Amandas kusin Eric. Han är punkare med stor tuppkam. Den har haft alla möjliga färger, grön, blå, röd, orange, svart. Just nu är den rosa.
Hans kläder är fulla av nitar och han töjer hålen i sina örsnibbar för att de ska bli riktigt stora och för att han ska få plats med rejäla grejer i dem.
Amanda och han är som syskon. Innan Eric fick sin lägenhet bodde han ofta hemma hos Amanda. Då slapp han de långa resorna mellan skolan i Karlstad och föräldrarna i Säffle.
Amanda öppnar hans kylskåp. Där ligger bara chokladbollar. Eric äter bara onyttiga saker. Till frukost åt han några Tom & Jerry-kex.
Erics stora intresse är musik, Marilyn Manson, Black Sabbath och Iron Maiden. Det har han fått från sin far, som på sin tid var den ende i Värmlandsbro utanför Säffle som lyssnade på Black Sabbath.
Eric säger att i Värmlandsbro finns inget musiskintresse och man kan inte spela punkmusik, för då tycker folk att det blir oväsen.
Han vill ha ett jobb där han kan behålla sin tuppkam. Han vill ha ett jobb bara för att klara sig och kunna köpa skivor och kläder.
På somrarna har han jobbat på Gruvön, pappersbruket.
- Jag spolar gärna golv, bara jag får behålla min alternativa stil. Det ultimata för mig är att se så många konserter som möjligt, så många band som möjligt.
Det är här Amanda "klickar" med Eric. Det viktigaste i livet är att vara nöjd med det man gör. De gillar varandras sällskap, för de kan vara sig själva.
Ändå är de så olika. Inte bara till det yttre utan också i sina tankar om framtiden.
Amanda vill studera film på universitetet, flytta till en storstad.
- Jag skulle inte stå ut med mig själv om jag stannade i Karlstad. Jag vill vara med om så mycket som möjligt.
När Amanda förra sommaren fick praktisera på Film i Värmland, då gjorde hon en film om Eric, "Morsan klipper tuppkammen".
Eric satt i sitt svartmålade rum och berättade vad han tyckte om "Svenssons". Att de var som mygg. De fyllde väl någon funktion.
Amanda ville göra filmen om Eric för
att så många dömer ut människor som ser avvikande ut. Man ser inte deras personligheter.
Amanda har alltid sjungit, tyckt om att sjunga och spela. Det var därför hon på högstadiet sökte sig till musikklassen. Hon har spelat trummor i ett tjejband och känner sig mycket nöjd när hon står på en scen. Det spelar ingen roll om folk buar. Kraften kommer inifrån och hon känner sig bra. Hon växer, klarar mer, kan prata med vem som helst.
Nu är bandet nerlagt och det är svårt att starta ett nytt.
Hon vill hålla sången i gång, har sjungit i kör, och under våren tog hon sånglektioner hos en sångpedagog.
En kväll följde vi med henne dit och Amanda blev påmind om sina kvinnliga drag.
"Du får inte stoppa dig själv, det är typiskt kvinnligt!"
"För att komma dit där det låter bra måste du tillåta dig själv att låta dåligt!"
"Släpp ut magen! Kvinnor är så rädda att släppa ut magen."
Sångpedagogen Mari Lindbäck försöker ingjuta mod och kraft i Amanda.
Sommaren som gick hade Amanda än en gång blivit uttagen till Film i Värmlands fyra veckor långa kurs. Här fick unga människor, som drömmer om att göra film lära sig hantera en kamera, tänka i bilder, klippa. De fick titta på dokumentärfilmer, se och bli inspirerade, lära av andra. Och så fick de göra en egen film på 15 minuter. Filmerna visades senare under sommaren på Stora Torget i Karlstad.
"Hitta den röda tråden till den film ni vill göra och håll kvar den!" sa lärarna.
Den röda tråden i filmen, den röda tråden i livet.
Amanda försöker hålla fast vid den, den kreativa tråden som håller henne uppe.
En helg var hon med en kompis i Årjäng. Det råkade bli så att de åkte bil med några raggare. Raggarna sa: "Ni verkar inte som om ni vill vara tillsammans med oss. Det är för att ni är från Karlstad."
På natten var Amandas kompis rädd att de skulle bränna ner huset de bodde i. För att de var från Karlstad och hade varit märkvärdiga.
Amanda tappade sin tråd.
I september ses vi sista gången. Amanda mår bra. Hon har mycket att göra och en ny pojkvän, Jocke. Hon har köpt en videokamera för praktikantlönen hon fick under kursen.
- Det kändes som om jag blev vuxen under de där veckorna. Lärarna tog oss på allvar, avfärdade ingen idé. Och jag lärde mig en massa om hur man hanterar en filmkamera.
- Nu ska jag redigera min film om skilsmässan.
DAGBOKEN
Den 3 augusti
Jag och Amanda gjorde en film tillsammans, om en konstnär. Åkte upp till sunnetrakterna där han bor och fick mat och sovplats. Så snälla! Och så visades filmerna alla hade gjort i en container på Stora Torget i Karlstad i fredags och lördags. Vi blev intervjuade av lokalteve, och de ska visa våran film! Lokalt är alltid lite mossigt, men skitsamma, jag är jätteglad!
Och i natt sov jag hos Eric, lite spontant sådär. Linserna fick jag lägga i två snapsglas med dödskallar på.
Den 10 augusti
Nu har jag sett min film i sändning. Det kändes jättejättejättebra. För en gångs skull känner jag mig exalterat nöjd med något jag har gjort.
Den 6 september
Haha! Nu har jag fått höra ytterligare en gång att jag ser ut som Johnny Depp på vissa bilder och i vissa vinklar. Det är lika kul varje gång! Det måste vara typ den skönaste komplimangen man kan få!