Myggchefernas svärmeri finns överallt..
PÅ TISDAG släpps Maja Lundgrens bok "Myggor och tigrar", en uppgörelse med de manliga makthavare som författaren har stött på i kulturvärlden, bland annat under sina vikariat på Aftonbladets kulturredaktion.
Är hon knäpp? Hon verkar onekligen en aning överkänslig när hon analyserar de personliga meddelanden som hon tror att en kulturchef har vävt in i de osignerade notiserna på sidan. Det blir lite väl mycket paranoia, hon ser mönster överallt! Har hon inget bättre för sig? Varför väljer hon att skriva en sån här bok?
Maja Lundgren hänger ut både gamla chefer och nya napoletanska maffiabekantskaper i "Myggor och tigrar". Cheferna är myggorna, de som man springer på dagligen till skillnad från tigrarna, som man möter i Neapels gränder. Myggorna äter inte upp dig, de biter lite grann åt gången och lämnar dig med en klåda som driver dig till vansinne.
Och det är vansinnet som alla väljer att fokusera på. Visst verkar hon knäpp, Maja Lundgren? Att hänga ut sina gamla överordnade med riktigt namn och allt, och att göra det på så pass lösa grunder. Konstigt. Om man ska hänga ut överordnade män så får man inte lämna något utrymme till tvivlarna. Det som skrivs måste ha hänt, åtminstone om man är kvinna. Man måste ha kött på benen. Och sen ska man helst visa dem också.
Det blir alltid ett sånt jävla liv så fort en kvinna har självförtroende nog att hänga ut någon annan än sig själv. Strukturerna som Maja Lundgren försöker urskilja finns. Manliga chefer visar sin makt över sina kvinnliga underordnade på de mest uppfinningsrika och ambitiösa sätt. De sätter det i system. Det blir en struktur.
Är det någon som tror att den traditionella könsmaktsordningen inte existerar på fina kulturredaktioner med högt i tak? Att cheferna där skulle ha förmågan att tänka bort kön helt och hållet, och behandla sina anställda exakt lika?
Mina egna erfarenheter av efter-jobbet-öl-drickande chefer bekräftar strukturerna som man inte får prata om, om man inte först snällt ber om lov. Rumpnyp och tvetydiga mejl, och ibland värre saker än så. Jag har inte reagerat lika hårt som Maja Lundgren. Kanske för att jag inte orkade se strukturerna då. Kanske för att det jag mest ville, i hela världen, var att få jobba på fina morgontidningen. Jag bryr mig inte om ifall varenda ord Lundgren skriver är sant, efter såna efter-jobbet-öl hade det varit skönt att kunna få lite litterärt sällskap av henne innan jag somnade.