Peppar, peppar hur många fruktar inte att vi just på själva årsdagen nu på onsdag kommer att drabbas av en ny spektakulär ogärning, iscensatt av bin Ladin och hans globala terrornätverk al-Qaida?
Ett faktum kvarstår: den senaste hundraprocentigt säkerställda observationen av Usama bin Ladin var den 10 november, då han framträdde inför en grupp anhängare i östra Afghanistan. Sista gången USA hörde av honom var en månad senare då CIA påstår sig ha avlyssnat en kortvågssändning i Tora Bora-trakten med bin Ladins röst.
Därefter har enstaka afghanska stamkrigare, talibanhövdingar och lokala vägvisare sagt sig ha sett eller till och med eskorterat al-Qaida-ledaren och hans män. Vid flera tillfällen har en påfallande högrest bin Ladin är 197 cm lång ryttare i vita, arabiska kläder siktats i otillgängliga bergsområden vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Ingen av dessa uppgifter har dock kunnat bekräftas. För övrigt har ytterligare en al-Qaida-befälhavare, Zaifar Rahman (son till den ökände afghanske krigsherren Gulbuddin Hekmatyar), karaktäriserats som just "högrest, mager och långskäggig".
För någon månad sedan rapporterade den Londonbaserade saudiska dagstidningen Asharq al-Awsat att Saad bin Ladin, Usamas 22-årige son, hade tagit befäl över al-Qaida, vilket enligt tidningen kunde bekräfta teorin att bin Ladin "dödats eller skadats allvarligt av amerikanska bomber över Afghanistan".
Så finns förstås de berömda videorullarna med bin Ladin, sju stycken sedan satellitkanalen al-Jazira sände den första en knapp månad efter 11 september-katastrofen. Även här tycks de nyaste bilderna av al-Qaida-ledaren ha tagits i början av december, mitt under USA:s pågående Tora Bora-offensiv. I åtminstone något fall har äktheten starkt ifrågasatts, eftersom bin Ladin på ett videoband (3 november) är "normalt" magerlagd och gråhårig, på nästa (slutet av november) markant fylligare och med mörkare hår, för att på nästa igen (decembervideon) vara direkt utmärglad och därtill med vänstra armen till synes skadad.
Stor osäkerhet råder också kring de två senaste videobanden, som sändes på arabisk tv i mitten av april. De tycks vara ihopklippta uttalanden från olika tidpunkter före och efter den 11 september. Men arabexperter tror att sådana videor ändå kan fungera som "nyhetssändningar" i den muslimska världen när tv-tittare där ser rörliga bilder på bin Ladin drar många slutsatsen att han lever och kämpar vidare.
I slutet av juni hävdade al-Qaidas mest framträdande talesman, exil-kuwaitiern Sulaiman Abu Ghaith, i en al-Jazira-intervju att "98 procent av al-Qaida-ledarna undkom oskadda" Tora Bora-offensiven och att de i dag "sköter sina uppgifter på effektivaste tänkbara sätt". Abu Ghaith utlovade också att världen inom kort skulle få höra mer av Usama bin Ladin, bland annat genom ännu en tv-sänd videoinspelning.
Men det enda vi har fått se i videoväg sedan dess är ett antal CNN-snuttar från al-Qaidas militära instruktionsfilmer, som tv-bolagets reporter Nic Robertson köpt i Afghanistan och som sändes i slutet av augusti. Här finns föga nytt: anvisningar om hur man använder kemiska preparat och utkämpar strid i modern stadsmiljö, tillverkar bomber och skjuter luftvärnsmissiler samt diverse uttalanden av bin Ladin allt inspelat före den 11 september 2001.
Just det faktum att åtskilliga av instruktionsfilmerna är så gamla - de äldsta från slutet av 80-talet - avslöjar å andra sidan att al-Qaida bedrivit ganska kvalificerad militär utbildning under många års tid. Det förstärker intrycket av att terrornätverket numera borde förfoga över ett stort antal "gudskrigare" runt om i världen, även efter det senaste årets mansspillan i Afghanistan.
Hur som helst finns det inte mycket att ta på som bevis för att bin Ladin lever. Å andra sidan kan frånvaro av bevis aldrig utgöra bevis för bin Ladins frånfälle.
Det skulle nära nog kunna förhålla sig tvärtom. Till de mest pregnanta argumenten för att bin Ladin alltjämt är i stånd att gäcka omvärlden är att det varit så tyst om honom på kortvågsradiokanaler och Internet-hemsidor, genom vilka al-Qaidas ledare och celler normalt kommunicerar med varandra. Om bin Ladin hade mist livetskulle med största säkerhet ett vilt kacklande mellan hans anhängare utbryta i sådana kommunikationskanaler.
- USA vet inte var bin Ladin befinner sig. Vi har varken sett hår eller hud av honom sedan i december, medgav försvarsminister Donald Rumsfeld i ett tal nyligen.
- Han är antingen död, vilket ur amerikansk synvinkel vore att föredra, eller också lever han och har av något skäl bestämt sig för att inte visa upp sig för omvärlden på video.
Så okomplicerad är knappast saken. För Bushadministrationen är det politiskt livsviktigt att bringa klarhet om bin Ladins öde. Här har Vita huset hamnat i ett snöpligt dilemma: så länge bin Ladin inte har infångats eller bevisligen dödats är det omöjligt att förklara USA:s globala krig mot terrorismen som framgångsrikt. Så anser också enligt färska opinionsmätningar en klar majoritet av den amerikanska allmänheten.
Är det då inte motsvarande angeläget för bin Ladin och al-Qaida att synas och märkas mer än de gjort det senaste året, både i massmedier och via nya skakande terroraktioner?
Svaret vore otvetydigt ja om Usama bin Ladin hade lett en terrorgrupp av mer "ordinärt" snitt - av typ irländska IRA, libanesiska Hizbollah, palestinska Hamas, baskiska ETA, etc. Men såväl vad gäller mål som medel, liksom organisation och utpekade motståndare, har bin Ladin och hans gelikar åstadkommit något av en revolution inom modern terrorism som vält våldets gamla spelregler över ända.
Tidigare terroraktioner, som till exempel palestinska flygkapningar och självmordsattentat eller IRA:s bombdåd, har främst syftat till att fästa massmediernas och hela världens uppmärksamhet på förövarnas uttalade politiska krav. Sådana krav brukar vara av mycket konkret och lokalt slag: nationellt självstyre, slut på främmande ockupation eller helt enkelt frigivning av politiska fångar. Här kan man tala om försök till politisk utpressning, där förövarnas ekvation går ut på att man upphör med terrorhandlingarna när kraven väl blir tillgodosedda eller seriösa förhandlingar inleds.
al-Qaida och bin Ladin har däremot nästan aldrig ställt några konkreta politiska krav. bin Ladin-terrorismens redovisade målsättningar är synnerligen diffusa och sträcker sig över lokala eller nationella gränser runt halva jordklotet. Till exempel att kasta ut USA ur islams boning (dar al-Islam) - dvs att utplåna det amerikanska inflytandet i Mellanöstern och hela den islamiska världen från Mauritanien vid Atlanten till Indonesien vid Stilla havet!
Det innebär förstås också att sionismen måste förintas, eftersom Israel av bin Ladin beskrivs som USA:s främsta hantlangare i Mellanöstern och judarna som det folk som egentligen styr över USA. Det mest närliggande målet är att driva ut de amerikanska trupperna ur Saudiarabien, vilkas närvaro bin Ladin karaktäriserar som "ockupation av de två heliga platserna (Mecka och Medina)" och som han kallar "den största katastrofen för islam sedan profeten Muhammeds död".
Ett direkt anslutande krav är att arabregimer som åtnjuter (eller har åtnjutit) USA:s stöd måste störtas och ersättas av islamistiska styren av ungefär talibansk tappning. Framför allt det saudiska kungahuset, som under Kuwaitkriget 1990-91 öppnade landet för amerikanska trupper. Men bin Ladins bannbulla drabbar också Egypten och flertalet andra arabregimer i egenskap av avfällingar från, och förrädare av, islam.
Som yttersta mål har bin Ladin satt upp att återskapa kalifatet (avskaffat av Turkiets Kemal Atatürk 1924), rimligen med sig själv som kalif (Guds ställföreträdare), överhuvud över hela den globala muslimska gemenskapen på i dag över en miljard människor. Betecknande nog liknar sig bin Ladin gärna vid profeten Muhammed under dennes landsflykt till Medina innan han segrande återkom till Mecka år 630.
Hur så vittomfattande och samtidigt otydliga krav ska kunna användas för politisk utpressning är svårt att inse. bin Ladin och al-Qaida kan rimligen inte räkna med att deras motståndare någonsin kommer att tillmötesgå sådana krav oavsett vilka terroraktioner de drabbas av.
I synnerhet som det är minst sagt väldiga krafter som bin Ladin och al-Qaida har satt sig före att bekämpa. Medan traditionella terrorgrupper riktar sig mot någon eller på sin höjd ett par enskilda regeringar har bin Ladin-terrorismen utsett halva världen till fiende: supermakten USA, Israel-sionismen, flertalet arabregeringar samt Indien, Ryssland och Kina som också styr över förtryckta muslimer.
Likaså skiljer sig bin Ladins terrorapparat från tidigare organisationsmönster. Det är varken en liten, hårt sammanhållen grupp på nationell hemmaplan som exempelvis palestinska PFLP och algeriska GIA eller en renodlad exilgrupp som iranska Mujahedin. Det är inte heller ett verktyg för någon diktaturstat som libanesiska Hizbollah är för Syrien och diverse bokstavsgrupperingar har varit för Libyen och Irak.
I stället tycks det handla om ett mångnationellt nätverk av extremislamistiska aktionsgrupper med var för sig skilda politiska mål men ofta sammanfallande operativa intressen. Kärnan i detta nätverk är Basen (på arabiska "al-Qaida"), ursprungligen en elektronisk databas som bin Ladin skapade redan 1988 för att registrera, organisera och finansiera arabiska frivilligkämpar mot Sovjetockupationen av Afghanistan.
Inte minst har al-Qaida utmärkt sig för att vara ekonomiskt självförsörjande, dels via bidrag från bin Ladins stenrika släktingar i Saudiarabien och Jemen, dels genom egen affärsverksamhet inom allehanda branscher (byggnads, transport, jord- och skogsbruk,valutaväxling, kreditgivning, vapenhandel). På så sätt påminner bin Ladins terrorapparat snarast om ett privat internationellt holdingbolag eller maffia.
Allra tydligast avviker bin Ladin-terrorismen från traditionella terrorgrupper i fråga om synen på själva terroraktionerna.
För de senare är terror nästan undantagslöst ett medel, ett instrument för att få konkreta politiska krav uppfyllda. För att inte framkalla alltför mycket opinionsbacklash är det dessutom önskvärt att antalet skadade och dödade blir begränsat. Helst ska också terroristerna gå levande ur det hela. Och det brukar inte var någon som helst tvekan om vem som är förövaren grupper som Hizbollah, Hamas och IRA gör regelmässigt en poäng av att öppet ta på sig skulden för terrordådet.
De terrorhandlingar som tillskrivits bin-Ladin och al-Qaida har däremot utmärkt sig för lika gränslöst som urskillningslöst dödande, helt utan hänsyn till något slags världsopinion, och utan åtskillnad mellan civila och icke-civila offer. På den punkten är också bin Ladin mycket tydlig, såväl i intervjuer och videoframträdanden som i den fatwa som utfärdades av al-Qaidas religiösa sektion Internationella islamiska fronten för heligt krig (jihad) mot judar och korsfarare i februari 1998:
"Att döda amerikaner och deras allierade civila såväl som militära är en personlig plikt för varje muslim i syfte att befria Al-Aqsa-moskén i Jerusalem och för att deras arméer ska tvingas bort från alla islams länder.
I al-Qaidas terroroperationer tycks det inte heller vara fråga om att minimera egna personförluster. Tvärtom har det i flertalet fall handlat om rena självmordsaktioner där förövarna under lång planering - ofta månader eller år - i förväg är medvetna om att de också själva kommer attt mista livet och bli martyrer".
Kanske mest frapperande är att bin Ladin och al-Qaida hittills har avstått från att ta på sig skulden för enskilda terroraktioner. Som mest har bin Ladin uttryckt entusiastiskt gillande av 11 september-massakern, ambassadbombningarna i Östafrika 1998 och sprängattentatet mot den amerikanska jagaren USS Cole hösten 2000. Åtminstone på en video framgår det också att al-Qaida i förväg hade vetskap om, och stora förväntningar på, attentaten mot World Trade Center och Pentagon.
Men inte någon enda gång har Usama bin Ladin öppet erkänt sig skyldig, eller med traditionell terroristjargong: "tagit åt sig äran av en framgångsrik operation". Det är som om terrorn i sig själv är det mest angelägna målet för al-Qaida. I så fall spelar det kanske ingen större roll för våldets upphovsmän hur vi i den drabbade omvärlden tänker, tycker eller kalkylerar.