En tidig lördagsmorgon 2001 skickade den israeliska armén en av sina stridsvagnar till den palestinska byn Deir el Balah i Gazaremsan. En stor grupp barn och ungdomar hade samlats vid den närbelägna israeliska bosättningen Kfar Darom för att demonstrera. Det var den 29 september, precis ett år efter den andra intifadans utbrott.

- Vår order var att skjuta för att döda var och en som kom närmare stridsvagnen än femton meter, berättar Amos, som då var arton år och stridsvagnens kanonskytt.

Han hade nyligen kommit till Gaza på sitt första uppdrag efter utbildningen.

- När vi kom fram var det mellan femtio och hundra ungdomar där, de flesta mellan tolv och arton år, och kanske en handfull något äldre. De flesta befann sig närmare stridsvagnen än femton meter, så vi ringde vårt befäl och bad om ytterligare instruktioner. Den nya ordern blev: skjut mot benen på dem som har en molotovcocktail beredd att kasta, och dem som ser ut att vara ledare för demonstrationen.

Amos började skjuta med stridsvagnens maskingevär, först mot de fem sex ungdomar som hade brandbomber i händerna, och sedan mot några som han uppfattade som ledare. Han såg några som föll, och ambulanspersonal som kom för att evakuera de skadade. Demonstranterna fortsatte med sedvanligt dödsförakt att kasta sten mot stridsvagnen, och ryckte fram på nytt vid varje uppehåll i skjutandet.

- Allt var naturligtvis kaos och jag hade ingen riktig uppfattning om vad som hände. Nästa dag läste jag i tidningen att en artonåring från Deir el Balah hade dödats av en kula i huvudet, och trettiotvå personer, mest barn, hade skadats, säger Amos.

Artonårige Khalil Yousef Ibrahim Fayadh från Deir el Balah var en av de fem palestinier som dödades den dagen i Gazaremsan. Hans död rapporterades i dagstidningen Haaretz hebreiska upplaga, och uppgiften bekräftas av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem.

Amos, som i dag är tjugotvå år gammal, vill vara anonym för att undvika obehag och kanske åtal. Han är en av de cirka tre hundra israeliska soldater som efter avslutad värnplikt bestämt sig för att vittna om arméns vardag av uppenbart olagliga order, som att skjuta dödande skott mot obeväpnade personer.

- Då var jag så ung och så ivrig att göra ett bra jobb som soldat så jag reflekterade inte över om den första ordern, att skjuta dödande skott mot en grupp demonstranter, var laglig eller inte. Men nu har jag kommit fram till att det inte går att tiga om det som pågår i Gaza och på Västbanken.

Amos berättar om en annan natt i Gaza, då ett nytt befäl började sin tjänst i hans stridsvagn - en ung man, mycket entusiastisk och ambitiös i sin nya roll:

- Efter en granatattack mot Kfar Darom fick vi order att åka in i Deir el Balah - det var rutin att vi skulle visa vår närvaro och styrka efter varje palestinsk attack. Vår order var att skjuta mot varje person som befann sig ute på gatan vid denna tid på natten. På huvudgatan såg vi en man cirka sjuttio meter bort, befälet gav skjutorder, och när jag sköt började mannen springa tills han föll bland en massa buskar. Befälet fortsatte skjuta med sitt maskingevär mot området där mannen fallit - han gjorde av med en hel kartong med ammunition, omkring tvåhundratrettio kulor. Vi såg inte mannen igen, eller hans kropp. Vi fortsatte en bit och åkte sedan hem och sov. Vi pratade aldrig om detta efteråt - sånt här hände hela tiden.

Amos är ingen vänstervriden och debattlysten samhällskritiker - han kommer från en ortodox familj långt ut på högerkanten, och har behållit de värderingarna:

- För mig är frågan om arméns moral och det som händer i de ockuperade områdena inte en fråga om politik utan om grundläggande mänskliga värden. Mycket av det jag deltog i under min värnplikt kan jag stå för, men det fanns också mycket som inte borde få förekomma. Det största problemet är bristen på uppföljning och utredning av uppenbart olagliga handlingar och order. På något sätt har armén som organisation förlorat kontrollen över vad som händer på fältet.

Amos säger att han under sin tid som kanonskytt i Gaza sköt massor av skott i olika situationer, utan att ha en aning om ifall någon dödades:

- Jag var inblandad i dussintals händelser som borde ha utretts, men jag blev inte förhörd en enda gång.

Han berättar om det onödiga vardagsvåld som soldaterna utövar på ockuperat område:

- För att justera inställningen på våra vapen brukade vi skjuta mot vattentankarna på palestiniernas tak - alla gjorde det, det var ingen order men det fanns heller ingen order om att vi skulle låta bli. Och en dag när vi kom körande på en av huvudgatorna i Ramallah gav befälet order till föraren att hålla till höger och köra över tre parkerade Mercedestaxi. Jag tänkte att när de vaknar i morgon så har de inga bilar längre, och säkert ingen försäkring heller.

Det Amos berättar stämmer dåligt med den israe­liska arméns officiella självbild som "den mest moraliska armén i världen". På IDF:s, den israeliska försvarsmaktens, hemsida finns en etisk doktrin som bland annat fastslår att israeliska soldater "ska inte använda sina vapen och sin makt för att skada människor som inte är stridande eller krigsfångar, och de ska göra allt som står i deras förmåga för att undvika att skada människors liv, kropp, värdighet eller egendom".

Under den senaste intifadan som utbröt för precis fem år sedan har enligt B’Tselems statistik 3.274 palestinier dödats av Israels säkerhetsstyrkor. 657 av dem var under arton år och drygt hälften, omkring sjutton hundra personer, var enligt B’Tselems uppskattningar civila. Det palestinska våldet har under samma period krävt nästan tusen israelers liv - 667 civila israeler, varav 116 under arton år, och 305 soldater och poliser har dödats.

Under den första intifadan 1987-1993 utreddes varje civilt palestinskt dödsfall till föjd av israeliska militäraktioner, men under de senaste fem åren har bara 131 fall där soldater missbrukat sin vapenmakt utretts. Av de arton åtal som väckts har sju lett till fällande dom. Denna nya praxis har sin grund i att den nuvarande intifadan definieras som väpnad konflikt, och då gäller krigslagar som inte föreskriver polisutredning av varje civilt dödsfall.

Under den första intifadan fanns också skrivna regler för hur och när vapen fick användas och varje soldat försågs med ett häfte med dessa konfrontationsregler - det som på engelska kallas "rules of engagement". Men de regler som gäller under den nu pågående konflikten är hemliga och finns inte nedskrivna, försvarsmakten hävdar att de måste vara föränderliga och variera från plats till plats. De förmedlas muntligen från högsta militära nivå ner i hierarkin. Flera av Israels människorättsorganisationer har krävt att reglerna ska offentliggöras, men högsta domstolen har hittills ställt sig bakom arméledningens sekretessbeslut.

Frånvaron av klara regler har öppnat för mycket vidlyftiga tolkningar av vad som är tillåtet och den minimala risken att bli straffad för missbruk av vapenmakt har minskat respekten för palestiniernas liv och rättigheter, anser Yehuda Shaul som är talesman för organistationen Breaking the silence. Det är en liten grupp före detta värnpliktiga soldater som arbetar för att försöka visa den israeliska allmänheten vad som hänt de senaste fem åren när ingen granskar och diskuterar de regler som gäller för arméns verksamhet.

Yehuda Shaul kommer från en ultraortodox bakgrund och är den förste i sin familj som gjort vanlig värnplikt. Han var maskingevärsskytt i Nahalbrigaden och slutade efter tre år som sergeant. Större delen av tiden tillbringade han i staden Hebron på Västbanken, vars palestinska befolkning lever under hårt tryck från både bosättare och soldater.

- Jag var posterad i en skola som vi hade tagit över, vår uppgift var att skydda de israeliska bosättningarna som palestinierna brukade skjuta mot på kvällarna. Jag stod där och sköt med mitt granatmaskingevär, inte mot några palestinska skyttar utan mot ett par utvalda mål i staden, samma varje kväll. Syftet var att visa att den israeliska armén fanns på plats, och att försöka skrämmas.

Yehuda beskriver sin uppgift som helt absurd - de fyrtiomillimeters granater som han sköt mot den tätbebyggda stadsmiljön dödar alla inom åtta meters radie och skadar inom sexton meter. Åtminstone femtio sådana granater sköt han varje kväll i tre månader.

- Jag har ingen aning om ifall någon blev dödad eller skadad, det var som ett videospel - du står en kilometer från målet, siktar och skjuter - lite mer till höger, lite för högt, sikta lägre - träff! När det blev alltför enahanda kunde man utmana prickskytten - vem får första träffen på den där gatlyktan eller det där bildäcket? Ingen brydde sig om konsekvenserna då, i början av 2001.

Sedan kom en ny order - två pansarfordon skulle varje kväll skickas in i den palestinskkontrollerade delen av Hebron för att åka runt och kasta granater på bilar och skjuta granater in i butiker.

- Syftet var att skrämma den palestinska befolkningen, det var en uttrycklig order - och vi tyckte det var kul. Så länge man har en ursäkt för det man gör går det att förneka verkligheten, även om man kanske nånstans känner att det är fel. Det är en del av den professionalism som varje soldat strävar efter. Varje order kan berättigas - den som är ute och går mitt i natten måste ha terroristärenden, och då är det rätt att skjuta för att döda.

När Yehuda Shaul muckade i mars förra året började insikterna komma ifatt honom:

- När man börjar tänka som en civil igen är det som att stå framför en spegel och fråga sig - är detta jag? Jag kunde inte fortsätta förneka allt det jag gjort och sett, och när jag pratade med några av mina soldater och befäl upptäckte jag att vi alla kände på samma sätt. Vi kom fram till att vi måste göra något, och att det skulle handla om vår tid i Hebron. Det var fotografen Miki Kratsman som gav oss idén till en utställning.

Yehuda och några av hans kamrater samlade ihop foton och vittnesmål från ett sextiotal soldater, och i juni öppnade utställningen "Breaking the silence - soldater berättar från Hebron" i Tel Aviv. Den hann ses av cirka åtta tusen personer innan den stängdes av militärpolisen, och den polisutredning som inleddes pågår fortfarande.

Utställningen blev en viktig vändpunkt för Avichay Sharon, som tjänstgjorde tre år i Egoz, ett av Golanibrigadens elitförband, som opererar överallt på ockuperat område.

- För första gången insåg jag att jag inte var knäpp, att det fanns andra människor med samma erfarenheter, tankar och känslor. Jag hade aldrig tidigare pratat med någon om mina upplevelser, vare sig under militärtjänsten eller efteråt. Men nu förstod jag plötsligt att detta inte handlade om mig som individ utan om hela min generation, och det israeliska samhället i stort.

Nu är Avichay Sharon talesman för Breaking the silence, vars främsta mål är att försöka bryta igenom den mur av tystnad som omger den israeliska arméns aktiviteter:

- Avståndet mellan den verklighet vi deltagit i och vad folk i allmänhet vet - och vill veta - är enormt. Det är vår skyldighet att förmedla det vi sett och upplevt, för de vägspärrar som hindrar palestinierna från att ta sig hit hindrar också sanningen att nå fram. Vi måste börja diskutera våra moraliska gränser. Vad är det vi gör mot andra människor - och mot oss själva och vårt samhälle?

Efter utställningen fortsatte gruppen att samla in vittnesmål inte bara kring situationen i Hebron utan också från soldater som tjänstgjort i andra delar av de ockuperade områdena.

- De flesta av vittnesmålen handlar om den brutala sidan av den dagliga rutin som de unga soldaterna lever i. Många berättar om den moraliska urholkning som blir följden när man ostraffat kan förödmjuka och till och med döda civila palestinier. De få fall som blir uppmärksammade avfärdas både av militärledningen och allmänheten som undantag - det handlar om enstaka rötägg. Men det är inte sant - bristerna ligger inte hos enskilda soldater och deras närmaste befäl utan genomsyrar hela systemet, ända uppifrån högsta ledningen.

Avichay Sharons förband Egoz, en antiterrorenhet som bildades under Libanonkriget, har de senaste fem åren främst utfört farliga och komplicerade arresteringsoperationer på ockuperat område.

- Vi sändes nästan varje kväll till en ny stad, by eller ett flyktingläger. Vi brukade ta över någons hus och låsa in familjen i ett av rummen, för några timmar eller några dygn. Ibland slängde vi ut dem på gatan medan vi sökte igenom huset. När man gör sånt varje dag, genomgår man en djup korruptionsprocess - man slutar se människor som människor och egendom som människors egendom, annars klarar man inte att fortsätta. Om man håller på att söka igenom ett barns rum så kan man inte stanna upp en sekund och titta på barnet som gråter... Det är en process som innebär att man varje dag når ett nytt stadium av förnekelse. Som soldat måste man fungera mekaniskt, man har inte tid att reflektera.

Men kan man inte välja att protestera eller hoppa av?

- Nej, ingen hoppar av. Varje ung israel vill bli stridande soldat och försvara vårt hemland. Det är så djupt rotat i oss. Du får inte glömma vår historia. Jag kommer från en familj där både min fars och min mors föräldrar hade överlevt Förintelsen. När min farfar såg min far i uniform första gången grät han … Känslan av förpliktelse är så stark, och som tonåring eller soldat ifrågasätter man aldrig det moraliskt rättfärdiga i att göra armétjänst och delta i landets försvar. Man växer in i systemet, något annat val finns inte.

Han ger ett exempel på en sök- och arresteringsoperation, denna gång i Nablus på Västbanken:

- Operationen inleddes under natten och fortsatte fram mot morgonen. Det rådde inget utegångsförbud, så när det ljusnade började folk komma ut på gatorna. Fyrtio femtio meter från oss var tio femton barn mellan tolv och femton år som kastade sten på oss, som det brukar vara. Genom radion fick vi order att skjuta i luften. Jag befann mig inne i en gränd och höll på att ta ut en familj från deras hem för att söka igenom det. Strax intill var de två killar som skulle skydda oss. Deras order var att skjuta i luften - det blev en katt-och-råttalek som pågick under sex sju minuter, ungarna sprang sin väg och kom tillbaka gång på gång.

- Eftersom det som vanligt inte fungerade att skjuta i luften kom en ny order via radion: skjut mot stenkastarnas ben. Killarna lydde order, och en av ungarna blev träffad i magen eller bröstet när han böjde sig ner för att ta upp en sten. Han blev hämtad av ambulans och vi fick sedan rapport om att han hade dött. Det var det - ingen debriefing, nästa natt ett nytt uppdrag bara. Alla som var där såg pojken bli träffad, men ingen sa något om det sedan. Ingen behövde stå till svars för det som hände.

Avichay Sharon pekar på ett stort problem med den här typen av operationer - ett specialförband som Egoz har ingen utbildning för att handskas med civilbefolkning:

- Vår egentliga uppgift är att döda. Jag är skarpskytt, har fjorton månaders utbildning i att döda. Vi har inga ickedödande eller mind­re dödliga vapen som tårgas eller gummikulor och vi har aldrig fått lära oss att skjuta för att skrämmas. Det låter säkert helt obegripligt för en normal person. Man behöver inte vara något geni för att inse att varje gång vi går in i en stad eller by i de ockuperade områdena så möter vi stenkastning, demonstrationer och molotovcoktails. Men arméledningen har ännu inte insett att någon måste träna oss soldater som går in i nya städer varje natt i att använda icke dödliga vapen.

Den 11 och 12 maj förra året var två svarta dagar för den israeliska armén i Gaza. I gryningen den 11 sprängdes sex soldater till döds när deras pansarbil, fullastad med sprängämnen, körde på en vägbomb i utkanten av Gaza City. Nästa dag dödades ytterligare fem soldater på samma sätt när deras pansarbil kom körande längs gränsen mellan Gaza och Egypten.

Israel svarade på denna chockartade förlust med en massiv militär insats i Gaza. Den kallades "Operation regnbåge" och hade till syfte att täppa till det system av tunnlar från staden Rafah längst i söder till Egypten. Israel ville sätta ett effektivt stopp för insmugglingen av vapen till de palestins­ka milisgrupperna.

Två team från den israeliska arméns främs­ta elitförband beordrades till Rafah för att delta i operationen. En av grupperna leddes av Nathan, en major som inte vill avslöja vare sig sitt riktiga namn eller namnet på sitt förband. Han muckade för snart ett år sedan efter fem och ett halvt års militärtjänst.

- Det rådde fullständigt kaos när vi kom dit, en massa missförstånd och motstridiga order. Stämningen var spänd och hämndlysten. Vår uppgift var att upprätta ett bakhåll i ett av husen mellan flyktinglägret Tal el Sultan och staden Rafah för att hindra väpnade palestinier från att ta sig mellan de båda områdena, berättar Nathan.

Ett sådant bakhåll, som på hebreiska kal- las "halmänka", brukar vanligtvis upprättas så diskret som möjligt - en grupp soldater smyger in i ett hus och placerar ut prickskyttar. Men i Rafah användes en annan taktik:

- Vi fick assistans av en bulldozer som körde fram till ett av husen och grävde ett dike runt det för att desarmera eventuella sprängladdningar. Sedan bröt bulldozern upp ett hål i väggen - i vårt interna språkbruk kallas det "att knacka på dörren". Att gå in genom den vanliga dörren kan vara farligt, den kan vara försåtsminerad. Sedan backade vår pansarbil fram till hålet så vi kunde gå in utan risk för att bli beskjutna.

Vid inbrytningen upptäckte Nathan att huset var bebott. Familjen hade inte fått någon förvarning, och de blev nu inlåsta i ett av rummen tillsammans med ett par vakter. För att i möjligaste mån förvirra fienden hade
Nathans grupp fått i uppgift att göra samma procedur med en handfull andra hus.

- Det fanns fem andra grupper i området med samma order, så vi förstörde sammanlagt ett trettiotal hus. Det tog oss bara ett par minuter att tillsammans med vårt befäl peka ut på kartan vilka hus vi skulle ta, säger Nathan.

Han berättar med uppenbar svårighet, avbryter sig gång på gång, erbjuder kaffe och hämtar cigarretter.

- Vi stannade i huset två dygn och vår order var att skjuta för att döda, inte bara mot beväpnade män utan mot var och en som stod på ett tak eller en balkong eller tittade ut genom ett fönster - de kunde vara observatörer som skulle rapportera om vår närvaro. Vi skulle också skjuta för att döda var och en som böjde sig ner och gjorde något på marken - han kanske placerade ut en bomb.

Det blev en lång väntan eftersom inga misstänkta personer syntes till.

- Varannan timme ringde ett befäl och frågade vad vi sysslade med - varför skjuter ni inte? För det finns inget att skjuta på, svarade jag. Men plötsligt mitt på dagen fick vi se en man som stod på ett tak i närheten, han stod länge och bara tittade. Jag fick klartecken för att ge skjutorder och två av mina prickskyttar sköt ihjäl honom med varsitt skott från ett par hundra meters håll.

Nathans vittnesmål är ett av de fyrtio som finns med i den rapport som Breaking the silence just har gett ut på hebreiska och engelska. Den har väckt stor uppmärksamhet både i israeliska och utländska medier, och gruppen hoppas nu få gehör för sitt krav på en granskning av arméns konfrontationsregler.

Den välkände politiske kommentatorn Jonathan Geffen återgav för ett par veckor sedan några av vittnesmålen i sin krönika i den stora dagstidningen Maarivs nätupplaga. Hans slusats var att "ett upplyst samhälle kan inte existera utan en konstant granskning och kritik av armén, den organisation som har mest makt i samhället. Därför måste vi höja våra röster och begära att en oberoende utredningskommission tillsätts för att kontrollera och blottlägga dessa vittnesmål."