Det är höst i radion. Alla är på plats och allt känns ungefär som att komma tillbaka till en ny termin i skolan. Det mesta är rätt välkänt, gamla misstag är bortstädade och böckerna har fått nya omslagspapper.

Över alltsammans vilar en stillsam stämning av arbetslust och nya tag.

Annika Lantz lämnar två av sina fyra sändningar i P 1 och fortsätter till P 4. Efter henne kommer fyra ersättare, två säkra P 1-profiler - Cecilia Uddén och Thomas Norde­gren - medan kulturjournalisten Karin Magnusson och radioteaterns Jasenko Selimovic blir lite lagom överraskande.

"Ring P 1" piggas upp och stramas till av Stina Lundberg Dabrowski och Annika Hagström. För "Ring P 1" är programledarna viktigare än vad radioledningen hittills har brytt sig om. Det är inte alls lyssnarna som gör programmet utan programledaren som gör radio av lyssnarnas samtal, röster och åsikter. Först när verklig kommunikation uppstår blir det nivå på direktsändningarna och för det krävs en vässad intervjuteknik, förutom kunnighet och artig lyhördhet. Både Stina Lundberg och Annika Hagström brukar behärska den konsten.

Sedan ett par veckor är också "Naturmorgon" på plats i P1 igen och relationsprogrammet har fått byta namn och flytta till P4. Premiären på "Tillsammans" gick i lördags och handlade om lek. Alltsammans lät ungefär som det insomnade "Jonas val", men det ytliga och präktiga sättet att tala om relationer passade bättre med musik och P 4:s ton och tilltal. I P4 kan också de som saknar gamla "Casino" finna liten tröst i Lisa Walls nya musikmagasin på söndagsmorgnar.

Bland dessa nyheter och andra har Radioteaterns höstsäsong lanserats som fräck, laddad och aktuell. Och lördagens i sista stund inställda pjäs om incest, "Under skalet", verkar onekligen ha hamnat mitt i prick. "Vi upptäckte att det var något som inte höll, något som krävde ytterligare research", sa Jasenko Selimovic och sände en repris i stället.

I lördags gick också en ovanlig dokumentär, "Det perfekta har ett namn", av Mia Blomgren. Först var det svårt att förstå hur detta kunde kallas dokumentär. Reportaget handlade om männi­skans dragning till det perfekta och en rad personer framträdde och talade om sina nyfödda barn, om orkidéer, hundraser, dans och idoler. En kärlkirurg berättade att det finns perfekta operationer som ändå kan misslyckas, en präst delgav sina drömmar om paradiset och en heroinist erkände kärleken till den ultimata drogen. Och sammantaget blev det faktiskt en sorts dokumentär tillslut, en egensinnig sådan som på ett oväntat sätt lyckades ringa in och spegla något ytterst diffust och svårformulerat om människan.

FÖR ÖVRIGT ...
... fick Fredrik Reinfeldt tala ganska ostört i ekots lördagsintervju. Det är ofta klädsamt för politiker att få göra det, dock inte för journalister att låta dem göra det. Inger Arenander klarade balansgången. Det var helt enkelt dags att höra honom kommentera både sin egen ledarstil och alliansens.