Att en radiokrönikör ska kommentera radions utbud kan tyckas som ett solklart uppdrag och hittills har jag försökt att hålla i sär det från debatten om SR:s personal- och budgetpolitik. Sedan i tisdags har det blivit ännu svårare. Då inledde Sara Kadefors en serie för "Kulturnytt" i P 1 där författare ska berätta vad radion betyder för dem. Sara Kadefors, som själv arbetade på P 3 för ett antal år sedan, använde sin programtid för att på ett dräpande sätt jämföra de arbetsvillkor som gällde på hennes tid med dem som gäller nu. Och återigen framkom hur alla på SR, både anställda och frilansare, verkar slava under de mest urusla och ibland bisarra villkor.

Men vad i hennes beskrivning gjorde skillnad för mig? Andra radioprogram har tidigare tagit upp problemen och tidningarna har varit fyllda av debatten. Ja, någonstans går gränsen och när Sara Kadefors inlägg kom på en av mina "bevakningsdagar" framstod plötsligt den krönika som jag höll på att skriva som både insiktslös och okollegial.

Jag var i färd med att skriva om hur skickligt och varsamt "Schüldt i P 2" hanterar blandningen av klassisk musik, smal samtida pop och seriösa samtal. Men också om att det är bra att programserien redan från början har bestämts till tolv avsnitt. Allt bra måste inte stanna i evighet och det finns något lättsamt med att också favoriter byts ut. Jag tänkte alltså skriva att produktionsbolagens intåg faktiskt inneburit något bra för lyssnarna eftersom serietanken har växt fram som en direkt följd av SR:s kontrakt med bolagen.

Tidigare har jag inte vägt in radiomedarbetarnas anställnings- och budgetvillkor när jag skrivit mina krönikor. Jag har kommenterat sändningarna och koncentrerat mig på lyssnarnas och tidningsläsarnas intressen av radiobevakning. Så vill jag fortsätta arbeta. Ändå vet jag numera att Erik Schüldt ingår i produktionsbolaget Filt, det sägs i direkt anslutning till sändningarna. Vad jag däremot inte vet är hur hårt Filt måste slåss för sina uppdrag, och inte exakt hur mycket de som arbetar där måste sänka sina löner för att konkurrera med de större bolagen på radiomarknaden. Och jag vet inte heller om han är en av dem som Sara Kadefors räknar in i den skara som "måste sitta under en filt utomhus" för att göra sina program eftersom de "inte får visa sig i Radiohuset".

Hur ska man i fortsättningen kunna kommentera själva programverksamheten utan att förefalla dum när till och med programmen handlar om personal- och budgetpolitik? Man vill ju bara, med Sara Kadefors egna ord, "slippa känna den beska bismaken när man lyssnar".

FÖR ÖVRIGT ...
...vände Sigrid Combüchen ögonen ut mot världen på ett befriande sätt i onsdagens författarstafett i "Kulturnytt".