Om det är den rad iakttagare som intervjuats för denna artikel försiktigt överens, även om de har olika syn på hur mycket och vad som är nytt.
- Visst har världen förändrats. Om inte annat därför att amerikanerna anser att den förändrats, säger den brittiske forskaren Jonathan Eyal. Han tar Nato som ett paradoxalt exempel: samme George W Bush som inte brydde sig så mycket om Nato blir den president som kommer att leda den största utvidgningen av militäralliansen.
- Angreppen på New York och Washington rättfärdigade en förändring i USA:s prioriteringar. Ändå är det för tidigt att tala om början på en ny era och framväxten av nya skiljelinjer, tycker den amerikanske professorn Charles Kupchan.
- 11 september var mer som en blixt som lyste upp de drag i det internationella landskap som förändrats juldagen 1991, då Sovjetunionen begick självmord, säger den tyske chefredaktören Josef Joffe och påpekar att Europa nu vill inskränka USA:s rörelsefrihet.
- Vi har fått en polarisering i Sverige. Det är svårt att inta en problematiserad position, svårt att ifrågasätta begrepp som terror, anser statsvetenskapsdocenten Marie Demker.
Från sin utsiktspost vid Göteborgs universitet säger sig Marie Demker vara lite förvånad över att världen är så pass vanlig som den ändå faktiskt är och att den stora förändringen är att allt som händer mäts i ljuset av kampen mot terrorismen, att man har andra glasögon på sig.
- Den amerikanska rösten i världspolitiken hörs tydligare och blir mer och mer bestämmande för hur de här glasögonen ser ut. Jag tycker att den lilla förskjutningen på inriktningen av svensk utrikespolitik är ett uttryck för det, säger Marie Demker. Ur demokratisk synvinkel ser hon en fara i att det saknas nyanser i debatten, i att alla föses in i samma fålla.
Veterandiplomaten Sverker Åström ansluter sig till denna kritik. Han hävdar att den som uttalar minsta frågetecken om terroristbekämpningen anses illojal och opålitlig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.
Den förre moderate statsministern Carl Bildt anser att den svenska debatten kring terroristdåden varit tämligen fattig.
- I delar av mediedebatten finns en antiamerikansk surdeg, men att USA inte bara hade rätt utan också skyldighet att försvara sig borde ha varit självklart för alla, säger Carl Bildt.
Hans främsta slutsats är att hoten i världen måste mötas i samverkan mellan länder. Därför skärps kraven på att svensk utrikespolitik inte främst inriktas på inrikespolitiska poäng. Efter den 11 september har Sveriges medlemskap i EU blivit viktigare och det är inom EU:s ram Sverige måste söka dialog och samarbete med USA, anser Carl Bildt.
Från andra sidan Atlanten betonar amerikanska bedömare att hoten från terrorismen består och ökar. Amerikaner är i allmänhet mer oroade för nya terrordåd än vad européer är.
- Folk har inte slappnat av. 11 september medförde en ny känsla av sårbarhet som allmänheten inte alls har glömt. Man vet att terroristernas avsikt var att åstadkomma massförödelse och att de kommer att slå till igen så snart de kan lägga beslag på nya massförstörelsevapen, säger Rose Gottemoeller, forskare i kärnvapen och vapenkontroll vid Carnegiestiftelsen för internationell fred i Washington.
Hennes syn på USA:s sårbarhet delas av Jonathan Eyal vid den militära tankesmedjan Royal United Services Institute i London.
- I Europa har vi vant oss vid risker och försökt hantera dem. Därför var vi psykologiskt förberedda för terroristangreppen. Amerikanerna däremot trodde att de var immuna mot risker, och därför är förändringarna så mycket större och oåterkalliga i USA, och kommer att vara det de närmaste tio femton åren. Det amerikanska kriget mot terrorismen syftar nu till att eliminera riskerna och återvända till 1930-talets värld, då den amerikanska kontinenten var immun mot angrepp, säger Jonathan Eyal. Han pekar bland annat på den ökade amerikanska satsningen på att bygga försvar mot missilangrepp.
För Rose Gottemoeller som vapenforskare är den största och avgörande förändringen efter 11 september att den administration som leds av president George W Bush svängt 180 grader i synen på skyddet av massförstörelsevapen. Nu är Bushadministrationen villig att samarbeta med andra länder, särskilt Ryssland, för att skydda kärnvapen och biologiska och kemiska vapen så att de inte hamnar i händerna på terrorister.
Den ryske presidenten Vladimir Putins beslut att genast efter 11 september sluta upp bakom USA i kampen mot terrorismen ledde till att han kunde utverka eftergifter från Bushadministrationen om det så kallade ABM-avtal som förbjuder missilförsvar. President Bush och hans rådgivare ville ensidigt lämna detta avtal utan att något annat kom i dess ställe.
I utbyte mot sitt samtycke till USA:s tillbakadragande från ABM-avtalet lyckades Putin förhandla fram ett nytt bindande fördrag, det så kallade Moskvaavtalet. Detta ger i och för sig både USA och Ryssland stort utrymme att själva avgöra vad de ska göra med sina kärnvapen, men det ger också en ökad förutsägbarhet om framtida minskningar av antalet kärnvapen och om hur den framtida amerikanska kärnvapenarsenalen ska se ut.
En av de största förändringarna efter 11 september är närmandet mellan USA och Ryssland och den snabba lösning på en rad tvister mellan länderna som kom efter terrordåden, inte bara inom vapenkontrollfrågor.
Förhoppningarna om bättre förbindelser har funnits inom den så kallade ryska eliten ända sedan Boris Jeltsin satt vid makten, påpekar den brittiske forskaren Anatol Lieven, också han verksam vid Carnegiestiftelsen i Washington.
Anatol Lieven ser attitydförändringar mest på amerikansk sida, Vladimir Putin har länge haft siktet inställt på den västvärld som har ekonomisk förmåga att med investeringar lyfta Ryssland ur fattigdom. Då avgör inte längre ideologiska skillnader.
När George W Bush tillträdde som president diskuterades både i Europa och USA på vilket sätt förbindelserna mellan USA och Ryssland kunde förväntas bli sämre. Det som drev USA var i stor utsträckning att minska det ryska inflytandet i världen. Från den 11 september har fientligheten överskuggats av drivkraften till ett nytt samarbete med gemensam kamp mot terrorism och islamism som grund.
Den gemensamma terroristbekämpningen riskerar dock att på sikt försvagas eftersom synen på terrorismen och dess orsaker är väsentligt olika i USA och Ryssland.
Den terrorism som riktas mot USA kommer utifrån och tar kraft från hatet mot en ensam supermakt med inflytande och framgång som inget land kan mäta sig med.
Rysk terrorism är intern och har sin grogrund i lokalt, religiöst och etniskt missnöje från framför allt Tjetjenien mot ett militärt, ekonomiskt och politiskt försvagat land.
Den brittiske forskaren Jonathan Eyal ser de snabbt förbättrade relationerna med Ryssland som ett tecken på en förändring inom Bushadministrationen som är oväntad, nämligen att presidenten och hans medarbetare tänker och planerar i ett långsiktigt perspektiv.
- Vi väntade oss att Bushadministrationen skulle avfärda internationella avtal men inte att de skulle sluta avtal om militära baser med oviktiga diktaturer i Centralasien eller identifiera långsiktiga fiender, både verkliga och potentiella, som Kina. Talet om en ondskans axel mellan Irak, Iran och Nordkorea är exempel på samma sak: de försöker identifiera varifrån nästa hot kommer. Före 11 september hade detta inte prioriterats av president Bush, anser Jonathan Eyal.
Charles Kupchan, professor i internationella relationer vid Georgetownuniversitetet i Washington, anser att de viktigaste förändringarna i amerikansk politik efter terrordåden 11 september är taktiska och har med hemlandets försvar att göra. Det gäller saker som en samordning av hemlandsförsvaret med ökad underrättelsekapacitet utomlands, hårdare gränskontroll och övervakning av medborgarna som viktiga beståndsdelar. Det ska ske inom ramen för ett superdepartement där både underrättelsetjänsterna och den federala polisen ska samsas.
Däremot tycker Charles Kupchan inte att världspolitiken genomgått en fundamental förvandling. Han varnar också för att böjelserna för isolationism och världsfrånvändhet är så starka i USA att landets ledare i en framtid kanske hellre reser barriärer kring USA än jagar terrorister i Afghanistans berg. USA:s upptagenhet av sin egen säkerhet skulle i så fall ge andra konsekvenser av terrorangreppen än de flesta föreställt sig, alltså isolationism i stället för det ökade internationella samarbete som blev resultatet genast efter terrordåden.
Bland internationalisterna i den amerikanska utrikespolitiska debatten finns en betydande rädsla för att antiamerikanism i omvärlden ska stärka dessa tendenser.
En grupp av trettiofem framstående affärsmän, mediemänniskor, forskare och diplomater varnar i en rapport för den inflytelserika tankesmedjan Council on Foreign Relations för den negativa bild av USA som kampen mot terrorismen enligt opinionsundersökningar fört med sig:
"Negativa attityder till amerikansk politik präglar frontstater i kampen mot terrorism och bland länder som är våra främsta allierade. Runt om i världen, från Västeuropa till Fjärran östern, ser många USA som arrogant, hycklande, inåtvänt, njutningslystet och föraktfullt mot andra."
Dessa attityder kan tyckas märkliga, åtminstone i ett Europa som i stort sett stod enat bakom USA efter terrordåden.
En förklaring kan vara den svartvita syn på världen som dominerat efter 11 september och som liknar den förenklade världsbilden under det kalla kriget mellan demokrati och kommunism och som inte går väl hem bland dagens välutbildade eliter.
- Plötsligt ser vi en allians mellan USA och diktaturer, en allians som kan tolkas som att de inte längre är intresserade av demokratier som sådana. Särskilt i Centralasien liknar USA:s politik Latinamerika på 1950- 0ch 60-talen: "det spelar ingen roll hur löjlig en diktator är så länge han är vår diktator". I Centralasien omhuldar USA en del operettliknande diktatorer för att det passar just nu, säger Jonathan Eyal.
Andra debattörer pekar på att övergrepp mot oppositionella demokratiska krafter sker i terroristbekämpningens namn förutom i Centralasien också i frontstater som Pakistan och Indien, liksom i Kina, Indonesien, Filippinerna och Malaysia. Att USA ser genom fingrarna på detta eftersom det gynnar kriget mot terrorismen kan göra det svårare för demokrater att hävda sig.
Detta är baksidan av att terrordåden gjort den politiska ledningen i Washington helt upptagen av det strategiska hot som terrorismen utgör.
- USA bedömer förbindelserna med i stort sett alla länder utifrån grundfrågan huruvida de gynnar eller hindrar den globala och USA-ledda kampanjen mot terrorism och spridning av massförstörelsevapen. Terroristhoten har dragit bort uppmärksamheten från problem i tredje världen som lågintensiva konflikter, fattigdom och staters sammanbrott, säger Jonathan Stevenson, som är redaktör för årsboken Strategic Survey vid det internationella institutet för strategiska studier (IISS) i London.
Som så många andra noterar Jonathan Stevenson att den enorma sympati som vällde över Atlanten från Europa efter terrordåden övergått i en irritation som under våren och sommaren skapat sprickor i den så kallade transatlantiska alliansen mellan USA och dess allra närmaste vänner. Det har inte minst visat sig i debatten kring en eventuell amerikansk militär invasion av Irak.
Jonathan Stevenson hävdar att Bushadministrationen från att totalt ha dikterat villkoren för hur kampen mot terrorismen ska föras "sakta har börjat inse att att om den vill bevara en stark koalition mot terrorism och vapenspridning så måste den rådgöra mer med sina europeiska allierade". Det kan bidra till att president Bush tvingas backa från planerna att störta Iraks diktator Saddam Hussein genom en väpnad invasion.
Samtidigt förväntas administrationen dock fortsätta följa vad Josef Joffe, chefredaktör för den tyska tidningen Die Zeit, kallar Rumsfelddoktrinen (efter USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld) om att "uppdraget bestämmer koalitionen". Det betyder att USA, till skillnad från insatserna i Jugoslavien, där en lång rad länder deltog, ingår i "de villigas koalition" vid framtida militära insatser. Kriget i Afghanistan var det första exemplet på det. Militäralliansen Natos erbjudande om bistånd viftades bort och i stället tilläts bara enskilda Natoländer att bistå ledaren USA.
Därmed har Natos betydelse minskat efter 11 september samtidigt som terrordåden medfört att alliansen vid ett toppmöte i Prag i november tänker bjuda in fler medlemsländer, troligen sju, än vid någon tidigare utvidgning.
- Européernas problem är att den amerikanska makten inte längre motbalanseras av sovjetisk/rysk makt. Därför försöker Europa "balansera" mot hegemonen genom att inskränka hans rörelser, exempelvis med hjälp av saker som internationella domstolen, minförbud, Kyotoprotokollen och opposition mot ett krig i Irak, säger Josef Joffe.
Eftersom USA är det enda land som har tillräcklig militär styrka att ingripa var som helst i världen, och länderna i Europa hittills vägrat följa USA:s uppmaningar att öka satsningarna på militär upprustning, kommer dock Europa att förbli beroende av USA.
Flera bedömare anser också att de växande sprickorna mellan USA och Europa efter 11 september har sin grund i skilda sätt att se på världen. Den amerikanske säkerhetspolitiske skribenten Robert Kagan formulerar det så här i den amerikanska tidskriften Policy Review:
"Det är dags att sluta låtsas att européer och amerikaner har en gemensam syn på världen. Europa vänder sig bort från makt och rör sig bortom makten in i en sluten värld av lagar och regler och transnationella förhandlingar och samarbete, och går in i ett posthistoriskt paradis av fred och relativt välstånd. Samtidigt förblir USA fastkört i historien och utövar makt i den anarkistiska värld där internationella lagar och regler är opålitliga och där sann säkerhet och försvar och främjande av en liberal ordning fortfarande är beroende av innehav och användning av militär makt. I dagens avgörande strategiska och internationella frågor är därför amerikaner från Mars och européer från Venus: de är överens om lite och förstår varandra mindre och mindre."