Jag blev väckt av en kollega på tidningen efter klockan 01 natten till den 28 september 1994.
Han hade fått information som närmast föreföll vara ett missförstånd - "en Finlands-färja hade sjunkit någonstans vid Åland".
Finlandsfärjor sjunker inte, och absolut inte i de förhållandevis skyddade vattnen runt Åland.
Jag ringde ändå rutinmässigt Stockholm Radio, den kustradiostation som då hade hand om sjöräddningen i vår del av Östersjön.
Det man då visste var förfärande och helt overkligt. Estlines Tallinnfartyg "Estonia" hade förlist sydost om Finska Utö och man hade nu, någon timme efter katastrofen i ett allt sämre väder med sex meters vågor, räddat tio personer.
Och hur många fanns ombord?
- Ungefär tusen, svarade räddningsledaren.
Han trodde nästan inte själv på det, det var som taget ur ett scenario när man övade katastrofräddning. Något sådant här inträffade inte i verkligheten.
Det är tio år sedan. Sedan dess har det overkliga knappast blivit mer verkligt.
Jag har i min journalistiska vardag levt med den här overkligheten. Det har varit allt från förtvivlade anhöriga som frågar varför regeringen inte låter just deras kära tas upp från vraket, till den anonyme tipsaren som ringer en sen kväll och vet att berätta att det var en rysk ubåt som sänkte "Estonia".
Eller beskyllningarna från de alltmer verklighetsfrämmande lobbygrupperna om att vi i medierna är betalda av regeringen för att mörklägga vad som verkligen hände.
Och de fruktansvärda detaljerna om hur äldre människor dog i hytterna när vattnet steg. Uppgifter som jag aldrig kunnat redovisa i detalj, av omsorg om de anhöriga.
Någonstans gick det fel redan från början, efter de första dagarnas totala kaos. De båda statsministrarna - avgående Carl Bildt och tillträdande Ingvar Carlsson - lovade en bärgning utan någon som helst faktagrund. Statsministrar vet sällan något om högsjöbärgning. Den internationella haverikommissionen hamnade i ett nationellt utbyte av äpplen och päron, där alla måste få sitt för att acceptera helheten. Det blev ingen bärgning av döda, sedan Utredningssverige konstaterat att det kunde vara för farligt och att så stora krisgrupper inte gick att skapa.
Angreppen på haverikommissionen har i dag blivit så hätska att ledamöter i utredningen trött konstaterar att "det spelar ingen roll vad vi säger, vi blir ändå inte trodda".
Ingen ansvarig kunde fällas, eftersom en del av de skyldiga var döda, och man aldrig kunde enas om den exakta skuldbördan. Ingen politiker ville heller rikta kritik mot den unga estniska nationen.
Så är läget efter tio år och 1.852 artiklar i DN:s arkiv om "Estonia". Vårt trauma går inte över. Finländarna har haft sina krig för bara två generationer sedan, och Danmark och Norge minns ockupationen.
Vi minns i stället "Estonia", utan andra jämförelser, och allt som katastrofen förde med sig för det svenska samhället.
Kommer vi någonsin helt över vad som hände den där septembernatten?