Det produceras larmrapporter om råttinvasionen. Senast var det någon av gratistidningarna som gav pendlarna rysningar med hjälp av råttstatistik.
Omfattningen kunde jag betrakta en vintermorgon, när jag osäkert promenerade längs Kungsgatan mot T-centralen efter en natt av dålighetsliv.
Det myllrade längs trottoaren. Hotfulla skepnader som i sin vidrighet tycktes utgöra själva motsatsen till mänsklig anständighet. De sökte föda i avfallet. Gula tänder och elaka, pliriga ögon som sökte svagheter och uppskattade möjligheterna för en attack.
Och så fanns där ganska många råttor också. De tog för sig av tappade brödbitar och övergivna choritzosnuttar, tassade makligt ner i trädplanteringarna om man kom för nära.
Man brukar säga att det finns en råtta för varje människa i en stad, som om varje invånare hade en fyrbent gnagare som ofrivilligt totemdjur.
Jag har inga som helst problem med råttor. Aldrig har jag varit med om att en råtta kommit fram och sluddrat obegripligheter i mitt öra; aldrig att en råtta tagit mig i skrevet eller blivit förbannad för att jag nekat erbjudanden om svarttaxi.
Råttor är diskreta och artiga. Jag läser med förtjusning Robert Sullivans reportagebok ”Rats. Ett år med New Yorks mest ovälkomna invånare.” Den finns sedan några månader översatt till svenska av Olof Zachrisson för Tiedlund förlag.
Sullivan behandlar New Yorks råttor som om de vore surikater på någon savann. Han tillbringar ett år med att studera deras levnadsvanor och samhällen. Han intervjuar människor som har till uppgift att ta råttorna av daga och han gräver ner sig i råttornas kulturhistoria. En bra intervju med Sullivan finns här.
Han pratar med Barry, som en gång hade hand om skadedjursbekämpningen i World Trade Center. 1993 utsattes byggnaden för det första terrorangreppet. Alla evakuerade stället, säger Barry, men maten lämnades kvar. Då flyttade råttorna in.
Så går det till. Där människorna drar fram, följer råttorna efter, som mänsklighetens skugga. Jag skulle vilja tillägga: som mänsklighetens bättre sida.