Vem är då denne envetne 69-åring? Som avskyr intervjuer, säger sig vara djupt troende och menar att alla tränare borde ha overall. Som fascineras av gräsdoften när han passerar en fotbollsplan och inte bryr sig ett dugg om övriga miljoner självutnämnda förbundskaptener, i ett Spanien som fortfarande pinas av sina ständiga misslyckanden i stora turneringar.
José Luis Aragonés Suárez Martinez föds i Hortaleza i nordöstra Madrid i juli 1938. Han börjar spela fotboll i jesuitskolan Colegio Nuestra Señora del Recuerdo, en läroanstalt som fostrat flera spanska toppolitiker, men även idrottsprofiler och skådespelare. I tonåren värvas Aragonés av Getafe, där han stannar fram till 1958. Samma år upptäcks han av Real Madrid, klubben där hans store idol, Alfredo di Stéfano, "den vita pilen", spelar. Men i stället för att ta en plats i ett av fotbollshistoriens bästa lag, startar en lång rad av utlåningar för Luis Aragonés. Efter fyra år får han nog och tar farväl av de vita eleganterna.
Och de flesta spanjorer förknippar honom främst med huvudstadens andra lag. Efter tre år i Real Betis i Sevilla skriver Luis Aragonés 1964 på för Atlético Madrid. Sejouren kommer att vara i hela 16 år, de tio första som spelare. Redan första året vinner han spanska cupen med sitt nya lag. Året efter blir han ligamästare, vilket upprepas två gånger. 1970 delar Aragonés titeln som skytteligavinnare tillsammans med lagkamraten Gárate och Real Madrids Amancio.
Fyra år senare spelar Atlético Madrid Europacupfinal mot tyska mästarna Bayern München. I förlängningen skickar Aragonés in en fantastisk frispark bakom Sepp Maier. En minut före full tid kvitterar tyskarna. Omspelet två dagar senare slutar 4-0 till Bayern.
- På den tiden var rivaliteten sund, både bland spelare och fans. Jag och Amancio kunde ta oss ett glas ute på stan, vilket även fansen gjorde. Inte som nu, då jag kan slå på tv:n och se saker under en match som gör att jag frågar mig om detta verkligen pågår i Spanien. Respekten som fanns förut finns inte längre, menar Luis Aragonés.
Efter 360 matcher och 160 mål i primera división gör Luis Aragonés säsongen 1974-75 sin sista match som spelare. I stället tar han över som tränare och vinner omgående Intercontinentalcupen mot argentinska Independiente. 1976 leder han laget till en ny spansk cuptitel och året därpå vinner han sitt hittills enda ligaguld som tränare. 1980 lämnar Aragonés Atlético efter en rad svaga resultat. Med tiden kommer det att bli ytterligare tre vistelser i Madridklubben.
Sedan första avhoppet från Atlético har Luis Aragonés bytt jobb i snitt vartannat år. Bland arbetsgivarna märks Espanyol, Sevilla, Valencia men också giganten Barcelona.
- Min relation till de spanska klubbarna är bra och det har den varit hela tiden. Betydligt bättre än vad den är med medierna, konstaterar Luis Aragonés torrt.
Som 66-åring erbjuds han posten som förbundskapten efter att Spanien fått packa väskorna redan efter gruppspelet i Portugal-EM. Aragonés svarar ja, med motiveringen att "tidpunkten känns helt rätt". Belackarna frågar sig hur förbundet kan anställa en "gammal gubbe".
- Jag känner mig absolut inte gammal. Min hjärna funkar perfekt och det är inte jag som ska springa ute på plan. Gammal är den som vill vara det, svarar han på typiskt Aragonésmanér.
Utöver den två år långa Raúl-debatten, som har fått många ringar på vattnet, har Luis Aragonés som förbundskapten hunnit med att hamna i fler blåsväder än under hela sin tidigare karriär. I oktober 2005 fångar ett tv-team på en landslagsträning upp hur Aragónes "peppar" José Antonio Reyes genom att säga att denne är bättre än "den där svarte skiten" Thierry Henry i Arsenal. Efter förlusten i åttondelen mot Frankrike i VM är kritiken massiv. Naivt spel med en "kamikazeuppflyttad backlinje" får journalistkåren att ifrågasätta förbundskaptenens fotbollskunnande. Även Raúls sparsamma medverkan blir föremål för diskussion, framför allt i Madridpressen.
Det slutar med att Aragonés säger upp sig - två gånger.
- Jag menade allvar, bägge gångerna. Men vi har en förbundsordförande som är mycket listig och som övertygade mig att stanna kvar, kontrar Luis Aragonés.
Det inledningsvis så knackiga EM-kvalet, med förluster mot Nordirland och Sverige, rör upp en storm av kritik. Inte minst tycker några medier att lösningen på alla problem lämnats utanför truppen. Under det senaste året har det brustit rejält för Luis Aragonés vid flera tillfällen när Raúl kommit på tal. Bland annat fick en supporter som skrikit Realstjärnans namn under en landslagssamling sig en häftig utskällning. I en radiostudio för ett par månader sedan slutade det nästan med handgemäng mellan Luis Aragonés och en spansk radioreporter när denne anklagade förbundskaptenen för att inte berätta sanningen om Raúls petning.
- Du är en lögnare och fegis som vilseleder dina lyssnare!, fräste Aragonés vilt gestikulerande.
För några veckor sedan kom slutligen listan med de 23 utvalda spanjorer som ska bryta 44 års förbannelse. Luis Aragonés förklarade att han tagit ut truppen utifrån varje enskild spelares nuvarande status, inte hur deras lag låg till i ligan. Den passningen var riktad till alla dem som hoppats på ett under, inte minst sedan Real Madrid avgjort ligan med tre omgångar kvar. Raúl González enastående säsong, med 18 mål i ligan och fem i Champions League, räckte inte. I stället åker den nyblivne division 2-spelaren Sergio García i Real Zaragoza, samt ytterligare fyra debutanter, med till EM.
Skälet till petningen av Raúl är fortfarande höljt i dunkel. Några menar att Aragonés bestämde sig efter VM i Tyskland. Själv har förbundskaptenen aldrig offentligt motiverat sitt beslut med annat än att "andra spelare presterat bättre". Mellan raderna har han dock vid ett par tillfällen indikerat att Real-legendaren passerat zenit och att landslaget behöver en nystart. Symboliskt nog talade Luis Aragonés om Raúl i dåtid under förra helgens presskonferens.
- Det handlar inte om att få slut på debatten om Raúl. Den kommer att finnas där ändå, eftersom Raúl varit en utomordentlig spelare och dessutom är mycket medial. Men jag ser till spelarnas prestation och inte om deras lag ligger etta, tvåa eller trea i serien. Det finns spelare som omräknat per minut gjort mål oftare än Raúl, men som inte heller de kommer med till EM. Turligt nog, eller olyckligtvis, så är det jag som är förbundskapten!
Om fyra veckor spelas finalen i EM på Ernst Happel-stadion i Wien. Skulle Spanien vinna har "den vise från Hortaleza", eller "stora stövlar" som han också kallas, lovat att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. Efter det ska han fortsätta som tränare. Men då utanför Spaniens och Raúls gränser.