Det är onsdagseftermiddag i mitten av maj och jag är inte säker på att tiden rör sig framåt.
Ska man försöka förstå Sverige måste man någon gång ha sett en sån här idrottsplats.
Ska man försöka förstå Sveriges förbundskapten i fotboll måste man just hit.
Det var här GIH-teoretikern Lars Lagerbäck för första gången blev tränare ute i verkligheten. Om han inte hade lyckats här hade han kanske inte lyckats någonstans. Gympamajen hade kunnat bli desillusionerad, stannat i skolvärlden och den svenska fotbollshistorien hade då sett helt annorlunda ut.
- Planen var ännu sämre förr, säger Lagerbäcks finalhjälte Ivan Äng när vi går över Knöttas.
Har man bara vunnit en titel under en lång ledarkarriär borde man komma ihåg varje spark, varje doft, varje tuggummitugga från finalen.
Lars Lagerbäck är inte sån. Han minns inte ens var matchen spelades.
Det var här, Lasse. Det var i den där lilla holken vid sidlinjen du satt i tajt enfärgad träningsoverall, på bilderna ser jag att du hade mer hår då. Här såg du radarparet Ivan Äng och Krister Bergström väggspela sig fram mot dansbanemålet en sommarkväll 1981.
Bergström avslutade. Äng tog returen. Det var inte mycket kvar att spela.
- Här nötte vi mycket väggspel med Lasse. Det gällde att komma rätt i positionerna, minns Ivan.
"Komma rätt i positionerna". Ingen vanlig fotbollssvenska nere i lingonserierna i början av 80-talet. Så vi pausar där ett tag.
Jag har pratat med fem av spelarna i Lagerbäcks mästarlag och det spännande, nästan lite skrämmande, är att när de beskriver hans sätt att jobba låter det precis som om fem av spelarna i EM-truppen pratar.
Noggrannheten. Zonförsvaret. Planeringen. Lugnet. De målsnåla matcherna. Allt går igen.
- När jag ser honom stå och köra sina övningar eller instruera sina landslagsspelare, då är det som om han är hos oss än i dag, säger Erik Lindblom.
Han var lagkapten och nyckelperson i Lagerbäcks tidiga karriär. Han styrde försvaret när Lagerbäcks första offsidefällor skulle slå igen.
- De där papperen och pärmarna känner man igen, säger Erik. Vi visste precis hur vi skulle stå om vi var fyra i frisparksmuren och vem som skulle vara den femte. Vi visste precis vem som skulle stå var vid hörnorna. Det där är vanligt nu, då var det helt nytt.
Svensk fotboll befann sig i en taktisk brytningstid.
Det gamla var Labans linje, tysk-
influerat man-man-spel. Det nya var Bob&Roys revolution, engelsmännens tro på att ett strikt zonförsvar med gillrade offsidefällor var vägen till succé.
När Lagerbäck gjort sitt val blev han teorin trogen.
Många år senare sade han till mig och kollega Lewenhagen:
"Det var jädra roligt, när jag kom ut från GIH 1977 och började träna Kilafors, att liksom kunna spela med hög backlinje och ställa offside, det var ju en kick i sig. Att tränarna tillsammans med spelarna kunde åstadkomma något som syntes så tydligt".
Under intervjun hade vi gjort allt för att få honom att tända till och prata passionerat om fotboll. Testat med VM -58. Anders Svenssons frispark. Hur England knäcktes på Råsunda.
Inget hade funkat.
Då sade vi Bob Houghton.
Det var som att trycka på känslomässiga katapultknappar och vi hamnade i Kilafors, division fyra.
Lars Lagerbäck hade inte tillräckligt med talang som spelare men hans tränare i Gimonäs hade sett något annat, något mer. Lagerbäck hade tränat tioåriga knattar och Calle Lindelöf hade sett tillräckligt med ledaregenskaper för att uppmana spelaren, kanslisten och ungdomsansvarige Lagerbäck att söka in på GIH:s fotbollslinje.
Han kom in och träffade Roland Andersson, som öppnade dörrarna rakt in i Bob Houghtons Malmö.
Det var en uppenbarelse för Lagerbäck. En taktisk frälsning.
I samma GIH-klass fanns Kjell Pettersson från Hälsingland. När han fick höra att Kilafors behövde en tränare tipsade han om Lagerbäck. Pettersson sålde inte in en man med meriter - men med höga ambitioner och stor noggrannhet.
Frun Barbro fick jobb som socionom i Bollnäs, Lasse började jobba på folkhögskolans idrottslinje och blev sedan idrottslärare på Torsbergsgymnasiet. En elev har berättat för min fru att Lasse var den typ av ledare som såg alla.
De här åren pendlade han de 17 kilometerna från Bollnäs hit till orten vid Bergvikens strand för att sätta sin taktiks planer i verket. Och om man sett vad det blåa kvällsljuset gör med de mjuka bergen i fjärran så inser man att fotbollstankarna fick kämpa mot naturromantiken under resorna. Jag tror att fotbollsnörderiet vann de flesta av matcherna.
- Han var trogen sin idé. Press och styrspel, precis som med landslaget, det körde han mycket. Jag har aldrig sett så utstuderad offsidetaktik som vi körde då. Varken förr eller senare, säger backen Rune Ericsson.
Men hur kan samma idé funka lika bra på små svenska kartprickar som på hög världsnivå?
- Det är ett smart system och om man genomför det konsekvent är det svårt att komma igenom. Vi vann många matcher med 1-0, minns Rune Ericsson.
- Det kunde se lite tråkigt ut men det var effektivt och lurade många. Det var offsidefällor och där framme hade vi flåbusar som Ivan, som sprang på allt. Anfallsspelet var lite "långa bollar på Bengt", säger Erik Lindblom.
- Om det gått hade vi nog försökt ställa motståndarna offside på deras egen planhalva, säger Lagerbäck själv.
- Vi betydde något för honom, det har jag förstått efteråt, säger Rune Ericsson.
- Det var nyttigt för mig att vara så pass länge, fem år, i ett lag. Jag hann lära mig att inte vara så fundamentalistisk med mina idéer, säger Lagerbäck.
Han är den svenska fotbollsdrömmen få vill erkänna högt.
Han har visat att det är möjligt att växa från gräsrötterna till höga toppar i fotbollsvärlden.
Han har visat att i Sverige kan man bli förbundskapten utan några framgångar (sorry DM) som klubbtränare. Man behöver inte ens ha varit ledare i högsta serien. Men man måste vara beredd att kavla upp overallärmarna och arbeta stenhårt.
- Han ville längre, det var han öppen med och det lyckades han med. Han har hela tiden jobbat hårt för att komma långt. Jag tycker att han har gjort det skitbra, säger Erik Lindblom.
Erik Lindblom, jag, Ivan Äng och fotograf Lars Lindqvist sitter inne i en affär där du kan köpa allt som behövs om du vill gå loss i hälsinge-
skogen. Det är extrapris på kedjor till motorsågen och snart är det tystnad som råder i församlingen. Lindblom jobbar här. Tystnaden som ska hänga kvar uppstår när jag rotar i Lindbloms förflutna.
De som lämnade Kilafors för spel högre upp säger att de aldrig spelat med en så bra försvarare som Lindblom. Men han blev kvar i Kilafors, division fyra. Och jag har just rotat i ämnet.
- Lasse sade att jag borde prova på något annat lag. Vi var väl fega, vi som stannade. Det kanske man har ångrat. Men det var väl en svaghet, man var hemmakär.
En annan kärnfråga:
Hur kunde en nybörjartränare få division fyra-spelare att köpa och klara taktik mästarna i Malmö brukade köra, men som de själva aldrig varit i närheten av.
- Det är inte så stor skillnad på killarna jag hade i Kilafors och de i landslaget, säger Lagerbäck. Självklart är de jag har i dag skickligare men annars är det mest deras klockor och bilar som är annorlunda.
- Han var helt enkelt en bra instruktör, säger Erik Lindblom. Han lärde oss att försvara över hela banan.
Mittfältaren Stefan Hansson tror att Lagerbäck och Kilafors var rätt för varandra.
- Vi var ett gäng som ville lyssna och lära oss saker, vi var nog taktiskt rätt duktiga.
- Det nya var att det var helt annan struktur på träningarna, han var påläst inför varje övning och visste precis vad vi skulle göra. Det hände att man funderade "Vad är det här nu då?" Nu förstår jag varför han gjorde som han gjorde. Vi fick lära oss något nytt varje dag.
Som tränare har han formats av Lagerbäck och formen har fungerat. Stefan Hansson har tränat flera lag i bandyns högsta serie.
- Det jag har tagit efter är att ha en klar spelidé, inte göra hundra olika saker, utan hålla sig till en idé och göra det bra. Hur viktigt det är med trygghet och bra harmoni och att alla är viktiga för framgång, alla är delaktiga.
För Lagerbäck gick det inte alltid lätt i början av tränarkarriären. När det strulade ringde han Roland.
- Jag blev inte förvånad att han tog Roland Andersson som assisterande förbundskapten. Lagerbäck pratade mycket om honom och Malmö och den filosofi som rådde där, säger Rune Ericsson.
Rune var forward och forward ville han vara. Det ville inte Lagerbäck. Lasse såg en offensiv, löpstark ytterback. Omskolningen höll på att krascha direkt.
- I vår första tävlingsmatch ville han byta ut mig i halvtid. Dels hade jag släppt in ett mål när jag täckte stolpen.
- Och dels hade jag upphävt en offside.
Åh, Jesus! Att du ens fick vara kvar i truppen, tänker jag för mig själv.
Rune fick vara kvar på planen och några månader senare hade han en nyckelroll i vägen mot DM-segern.
Kilafors hade förlorat två raka DM-finaler med Lagerbäck, den senaste på straffar. 1981 hade Kilafors slagit ut Korskrogen, Enånger och Bergvik och sedan skulle det egentligen ta stopp i semin mot storfavoriten Hudiksvall. Laget heter bara ABK på de här breddgraderna och var topplag en division upp.
Lagerbäcks uppladdning är knappast något han kommer att köra den 9 juni.
- Det här var på sommaruppehållet och vi satsade egentligen mest på serien, så dagen innan vi skulle möta ABK hade vi en riktig hårdkörning. Han hade ofta hårda träningar och den här gången var det världens gnuggning, minns Karl-Arne Käller.
Kanske var det därför ABK så lätt gick fram till 2-0 och kanske skulle alla andra lag givit upp. Men:
- Kilafors var ett gäng som aldrig räknade med att ta stryk. Det var en makalös inställning. Det var spelare som skulle vinna varje match, vinna till nästan varje pris och krigade till 100 procent, säger Käller.
Han var i startelvans gränsland och därmed en av de första som fick känna på Lagerbäcks petningar.
- Det var inga krusiduller med sånt. Efter sista träningen skrev han upp dem som skulle starta på en tavla. Det behövdes inga förklaringar, det var bara att acceptera.
Lagerbäck fick vara fredsmäklare när det smällde i träningarnas tvåmålsspel. Rune Ericsson var en av dem som bara inte skulle förlora och den här semifinalen tänkte han inte ge bort.
När matchen verkade körd fick Ericsson flytta upp till kedjan och han minns vad han ropade ut till sidlinjen:
- Jaha. Är det dags nu, Lasse?
När spelarna i Kilafors minns sin DM-titel är det semifinalen de minns mest. För underhundsperspektivet. För underläget. För vändningen. Rune Ericsson minns mest.
Han krigade fram en hörna som gav 1-2 och han gjorde själv 2-2.
- Jag sprang från mittlinjen och kastade mig över målvakten för att nicka in bollen. Jag har aldrig gjort ett liknande mål.
Det blev förlängning, det självsäkra var försvunnet hos ABK-spelarna. Det lilla laget kände vittring och Rune Ericsson kände för att ösa på i samma stil. Han kämpade fram en ny målchans. Ivan Äng avgjorde. 3-2. Finalen var klar.
Ivan sitter på en avbytarbänk och tittar ut på planen där finalen spelades för snart 27 år sedan. Han säger att det var annorlunda då. Efter jobbet tränade de flesta fotboll, i varje by fanns ett lag. Nu har Sverige svårt att leva upp till Svenska fotbollförbundets slogan "En förening i varje by".
Och där det finns föreningar finns oftast färre lag. Kilafors IF har klarat sig rätt bra, men tolv lag har blivit nio. Ivan Äng ser utvecklingen i fler orter. Det är annat som lockar nu, konstaterar han, datorer och sånt.
I Kilafors historia hade järnverket lockat med jobb. Från början av 60-talet var tillverkningen av släpvagnar orsaken till att ni läste Kilafors på stänkskydden när ni låg bakom en lastbil.
Downtown Kilafors finns bion kvar, mittemot missionsförsamlingen och bredvid korvkiosken. På somrarna vaknar bion till liv och i år ska "Sex and the city" påstå hur det är i en annan del av världen. Då har just Status Quo varit här och lirat sina hockeyhits i årets enda Sverigespelning.
Status Quo. Det känns som om det är så här, i alla fall om man bara stannar till ett dygn och tittar på den vackra ytan.
Wikipedia påstår att det bor 3.000 i Kilafors. Det är andra gången jag gör Kilafors, min fru har släkt här, och jag förstår fortfarande inte var de där 3.000 ska bo.
I Lagerbäcks Kilafors jobbade spelarna på fabrik, någon var idrottslärare, någon pluggade och någon jobbade på lantbruk.
Spelarna stannade ofta länge efter träningarna för att prata fotboll eller lyssna på Janne Nyboms bilhandlarskrönor. Lagerbäck gillade att sitta kvar och surra. Ingen jag pratar med känner igen den tråkiga bilden Lagerbäck senare odlat genom medierna.
Visst var han lugn och samlad men när det var derbydags mot Bergvik kunde Lagerbäcks känslor svalla. Erik Lindblom och Ivan Äng berättar om matcherna mot lokalkonkurrenten och det verkar som om dagens Råsundaderbyn är scoutmöten i jämförelse. De minns hur upprörd Lagerbäck kunde bli när han tyckte att domarna varit orättvisa då. En annan gång var Erik Lindbloms pappa så upprörd på en domare att Lagerbäck fick hjälpa honom in i bussen.
Finalen 1981 krävde inga såna utbrott.
Hälsinglands DM är den äldsta levande fotbollsturneringen i Sverige, i år gör den sitt 103:e år. I början av 1980-talet tävlade man om fabrikör Gösta Svenssons pokal och DN har sett till så att Ivan Äng får känna på det sönderfestade priset igen. När han står på planen pekar han mot målet där björkarna susa.
- I det där gjorde jag 1-0 på straff. Rune (Ericsson) brukade ropa "lägg han lågt" men jag minns inte om jag satte han högt eller lågt.
Efter skrällsegern mot ABK kändes det som om inget kunde stoppa Kilafors, de skulle bara vinna. Men Näsviken var på väg att göra en Kilafors, i början av andra halvlek pressade Tomas Brolins moderklubb. Bengt Lif hade en tuff match i målet.
Lif höll nollan. Krister Bergström gjorde 2-0 och sedan kom väggspelet med Ivan Äng. Bergström sköt, Äng fick returen och såna lägen brände han inte. 3-0. Lars Lagerbäcks första och enda titel var klar.
Det blev inga vilda segerfester efteråt. Hälsinglands förbund bjöd på en bit mat på Svarta Tuppen men det var vardag. En del skulle jobba dagen efter.
Till helgen möttes lagen igen och då vann Näsviken klart. Till hösten skulle Kilafors fortsätta kampen om seriesegern men skador förstörde drömmarna och då föll Kilafors till ännu en mittplacering.
När vi lämnar Kilafors tar vi DM-bucklan hem till Hudiksvall. Lars Lagerbäck gjorde själv samma resa i karriären, men stannade då till ett par år i Arbrå.
Bucklan hamnade i Hudiksvall efter tre DM-segrar för ABK och här tränade Lagerbäck sitt senaste klubblag.
På ABK:s kansli bläddrar jag i en klippärm. Då kommer chocken. Herregud, som fjunig frilansare intervjuade jag Lagerbäck 1988.
Hade jag inget minne av.
Jag läser det allra första citat jag skrivit med mannen som skulle bli förbundskapten. ABK hade förlorat mot Råsunda. Men:
"Vi hade bra organisation."
Lars Lagerbäck nådde bara mittplaceringar med ABK. Det räckte ändå för att hans gamle antagonist, Lars "Laban" Arnesson, skulle vilja ta in honom i kanslivärmen i Solna. "Laban" erbjöd Lagerbäck att bli elitinstruktör och leda ett av de yngre landslagen.
Men i september 1989 tvekade han ändå. I klippboken läser jag: "Men så är det det här med att bo i Stockholm, det är ju inte direkt attraktivt".
Före flytten hann Lagerbäck med en sista DM-final. Lilla Enånger vann med 4-1 och Lagerbäck skämdes efteråt.
På en finalbild ser jag Lars Lagerbäck sitta längst ut på bänken.
Han har benen i kors. Pärmen ligger i knäet.
19 år och ett okänt antal pärmar senare ska han starta sitt femte raka mästerskap med Sveriges landslag.
Kommande avsnitt: DN möter de and-
ra förbundskaptenerna i Sveriges EM-grupp: Hiddink, Rehhagel och Aragonés.