Favoriterna är givetvis Italien och Frankrike, jättarna som stötte på varandra redan i kvalet och som möttes i VM-finalen 2006.
Där, i Tyskland, drog Italien det längsta strået.
Mycket talar för att det blir samma visa denna gång.
Italienarna kan, som alltid, lita till sitt betongförsvar, förmodligen det bästa som finns att uppbringa i fotbollsvärlden idag.
Längst där bak har man Gigi Buffon, som utstrålar lika delar trygghet och pondus och som är rutinerad och meriterad som få andra målvakter.
Framför honom tornar ett centrerat block om fem spelare upp sig, de båda supererfarna mittbackarna Materazzi och Cannavaro, den pudelkloke centrale mittfältaren Andrea Pirlo och två stenhårt arbetande tvåvägsspelare, alldeles säkert Gennaro Gattuso och förmodligen också Massimo Ambrosini. Här kan dock Romas Daniele de Rossi vara ett alternativ.
Det blir garanterat svårt att göra mål på Italien. Frågan är hur italienarna själva ska göra mål.
Förbundskapten Donadoni traskar i företrädaren Marcello Lippis fotspår och prioriterar defensiven.
Det innebär att ensamme anfallaren Luca Toni riskerar att bli isolerad från övriga lagdelar.
Donadonis förhoppning är att de båda yttermittfältarna i 4-5-1-uppställningen, förmodligen Mauro Camoranesi och Antonio di Natale, ska orka ge Toni det understöd som krävs för att offensiven ska bli slagkraftig.
Lyckas det kan Italien gå hela vägen.
Annars kan det faktiskt bli respass redan i gruppspelet.
Frankrike är givetvis också kapabelt att vinna turneringen.
Men här finns fler frågetecken.
Det alla undrar är om förbundskapten Domenech väljer att satsa på det yngre gardet, som Lyons supertalang Karim Benzema och Marseilles Samir Nasri, eller om han fegar ur och spelar ut de gamla beprövade korten Henry, Anelka, Malouda och Vieira.
Förmodligen väljer konservative Domenech erfarenhet framför ungdomlig entusiasm. Blir det så kan fransmännen få problem med anfallsspelet, för om Benzema är glödhet känns Thierry Henry och Nicolas Anelka iskalla.
Henry har varit en skugga av sitt forna jag i Barcelona och Anelka - som missade den avgörande straffen i Champions League-finalen - har knappt fått spela sedan han bytte Bolton mot Chelsea.
Försvarsmässigt ser det hyfsat stabilt ut med superveteranen Makelele som städare framför det lika rutinerade mittbacksparet Gallas-Thuram. Dock mycket förvånande att Domenech valde stabbige Willy Sagnol som högerback framför Arsenals succérookie Bacary Sagna, som inte ens fick plats i truppen.
Holland haussas av många men här finns det anledning att vara skeptisk, främst av tre skäl:
1) Förbundskapten Marco van Basten har på senare tid bytt spelsystem från 4-3-3 till 4-2-3-1 och det känns inte som att spelarna är komfortabla med det.
2) Försvarsuppsättningen är direkt svag, här finns inte en spelare som ens är i närheten av att hålla toppklass. Frågar man Lars Lagerbäck skulle han knappast byta sina defensiva pjäser mot van Bastens.
3) Eftersom van Basten bara spelar med en anfallare måste han välja antingen van Nistelrooy eller Huntelaar. Oavsett vem han väljer har han ett jätteego att försöka hantera på avbytarbänken.
Rumänien rankas som gruppens sämsta lag, men det vore direkt korkat att redan nu räkna bort Piturcas unga, försvarsstarka och spelskickliga manskap.
Christian Chivu, antingen vänsterback eller defensiv mittfältare i klubblaget Inter, är spelmotor i landslaget och utgår från vänsterkanten.
Han är det ena trumfkortet.
Det andra är Adrian Mutu, som tycks ha lämnat knark- och prostitutionsskandaler bakom sig och nu äntligen mognat. Mutu har varit formidabel i Fiorentina denna säsong, rankades som italienska ligans näst bäste anfallare efter Zlatan Ibrahimovic och gjorde 17 mål i 29 matcher.
Mutu - en blivande EM-kung?
För ett par år sedan hade man avfärdat frågan som rena skämtet.
Det gör man inte längre.