Strax före midnatt den 17 november 2004 njuter publiken på Estadio Santiago Bernabéu. Spanien har just bjudit Sven-Göran Erikssons England på en lektion i passningsspel och vunnit med 1-0. En spelare står högre i kurs än alla andra. Xavi Hernández Creus, född och fostrad i Barcelona, hyllas extra mycket av Madridpubliken. Hans spel denna kväll har vida överglänst den haussade duon Gerrard/Lampard hos engelsmännen. I pressen hyllas det katalanska spelgeniet som Spaniens hjärna och hjälte.
Juni 2007. En spansk pressfotograf fångar landslaget uppradat inför EM-kvalmatchen mot Lettland. Två spelare sticker ut, Xavi och Barçakollegan Carles Puyol. Bägge har vikt strumporna på ett sätt som skymmer de gula och röda ränderna. Bilden klipps från midjan och nedåt och publiceras i flera tidningar.
Debatten om opatriotiska katalaner är serverad - igen.
- Jag fattar inte frågan. Jag har alltid gett allt för landslaget och har inget att bevisa. Debatten är patetisk. Dessutom har jag alltid strumporna på det sättet, säger en upprörd Xavi ett par dagar efter matchen.
I Spanien är klubbarna starka. Det har de varit sedan fotbollen kom till landet. Under Francos diktatur, 1939-1975, hette det ofta att det fanns två ställen där det gick att fritt ventilera sina åsikter; på tjurfäktningsarenan och på fotbollsstadion.
Starkast manifesterades detta i Baskien och Katalonien. Där fick de förtryckta regionala språken fritt utlopp när Barça och Athletic de Bilbao spelade match.
I dag ser man aldrig en spansk flagga vare sig på Camp Nou eller San Mamés. Det beror delvis på att landslaget inte spelat på någon av arenorna på länge. Men framför allt på att klubbarna, Barcelona och Athletic, är så starkt förknippade med sina regioner att deras anhängare främst identifierar sig med laget, staden och regionen. Den spanska nationalkänslan hamnar, om den överhuvudtaget finns, långt ned på listan.
Paradoxalt nog har ännu ingen spelare avböjt att spela för det spanska landslaget. Basken José Angel Iribar, som vaktade målet 49 gånger och vann EM för Spanien 1964, gjorde ingen hemlighet av sina nationalistiska sympatier efter Francos död. Inte ens Oleguer Presas, Barcelonas ytterback med starka sympatier för katalansk självständighet, tackade nej när han kallades av Aragonés till den 30 man starka förtrupp som samlades inför VM i Tyskland.
- Det första han gjorde var att sätta på sig de spanska landslagskläderna. Vi hade ett mycket bra samtal och han förklarade att han inte hade några som helst problem med att spela för Spanien. Att han sedan inte kom med i truppen berodde på att hans form inte räckte, säger förbundskapten Luis Aragonés.
Att förneka de nationalistiska strömningar som Spanien länge har brottats med, såväl separatistiska som prospanska, vore lika dumdristigt som att ge dem för stor betydelse.
Mycket av hetsen mellan "españolistas" och "separatistas" utspelas i den hejaklacksliknande spanska pressen. Och inte minst i radio och på internet, där några av de mest radikala åsikterna ventileras.
Men faktum kvarstår att "la selección" under långa perioder haft såväl katalaner som basker som nyckelspelare. Under ilskne Bilbaotränaren Javier Clemente var nästan hälften av VM-truppen 1994 basker. De senaste åren har profilerna hetat "Pep" Guardiola, Xavi, Puyol och inte minst Cesc - alla katalaner och fostrade i Barça.
Flera av dessa spelare har dessutom redan vunnit både VM och EM för Spanien på ungdomsnivå, utan att ha drabbats av patriotiska dubier.
Få förväntar sig att baskiske Xabi Alonso eller mittbacksklippan Carles Puyol kommer att vifta hysteriskt med den spanska fanan om Spanien tar EM-guld. Däremot råder det ingen tvekan om att de kommer att jubla lika mycket som Madridfödde Iker Casillas. Det gör alla fotbollsspelare som skriver in sig i historien.
Och att fotbollslandslaget skulle fungera annorlunda än världsmästarna i handboll 2005 och basket 2006, där det kryllade av katalaner, blir en svår ekvation att få ihop.
- Jag tror att det är svårt att hitta ett landslag med större vilja och förhoppningar om att vinna EM än Spanien, säger Fernando Torres.