Sefiks son blev likadan.
En av de sista landslagsträningarna inför EM och efteråt kommer Zlatan lufsande i mörkblå överdragsbrallor, som en kung genom en hedersvakt av unga fans, och skriver snällt sin autograf på framsträckta papperslappar och nakna flickarmar.
- Vad står det egentligen? frågar en tioåring och stirrar häpet på krumeluren.
- Det är ett zäta, säger Zlatan. Mitt namn börjar på det förstår du.
Ett zäta, alltså.
Inget mer.
Övrig presentation onödig.
För det är som om hela de 192 centimeterna, med all sin begåvning, alla sina svagheter och alla sina förtjänster, skulle kunna sammanfattas i just den där bokstaven; den mest udda av alla i vårt alfabet, den som är både vänster och höger på samma gång, tes och antites, en livsfarlig rallykurva, ett hisnande dribblingsschema, vad ni vill.
Kvällspostens Rune Smith skrev den 28 februari 2000 den första stora intervjun med Zlatan Ibrahimovic - nyupptäckt supertalang i ett Malmö FF på väg ner i Superettan - och inledningen var inget annat än en profetia:
"Smaka på det blivande rubrik- och löpsedelsnamnet: ZLATAN! Det låter spännande. Det låter som ett nätrassel."
Då hade Zlatan under sina 19 år gått från klarhet till klarhet. Fått sina första skor, ett par röda, av mamma Jurka från billighetskedjan Skopunkten. Skaffat boll och burit den innanför tröjan, som en kvinna bär sitt barn, till och med sovit med den i sängen om nätterna. Tränat till långt efter mörkrets inbrott i det han senare skulle kalla "hundburen", en inhägnad grusplan som i dag är sponsrad av Nike, försedd med konstgräs och guldfärgade stolpar till Zlatans ära.
"Zlatan" betyder just "guld" eller "gyllene" på serbokroatiska. Ett passande namn på en nästan fem kilos guldklimp med blont hår (jo, faktiskt) som snart skulle vara så mycket profet på sin egen bakgård att han kunde gå ut på balkongen, släppa ner en tjugolapp och "då springer ungarna iväg och köper mjölk till mig, klart man stormtrivs här i Rosengård" som han sa i en tidig intervju.
I dag är Zlatan inte bara ett begrepp och alla rubriksättares våta dröm. Hos patent- och registreringsverket är det sedan länge ett registrerat varumärke.
Ingen rör det ostraffat, precis som ingen rör dess innehavare utan att riskera en spottloska i ansiktet eller ett bakdäck över foten. Att Zlatan en dag säljer sitt namn till en klädfirma eller rakvattentillverkare med god vinst - eller varför inte gör det själv som Björn Borg eller Börje Salming - är ingen vågad gissning.
För 26-åringen som i dag tjänar 99 miljoner om året enbart på sina fotbollskonster har alltid vetat sitt värde.
Blott elva år gammal ilsknade Zlatan till över att inte Malmö FF:s A-lag hörde av sig om hans tjänster. Han hade just själv vänt ett 0-4-underläge mot Vellinge till seger för FBK Balkan med sina åtta (!) mål. Världen låg öppen, tyckte han. Det var dags att lämna den inhägnade grusplanen i Rosengård för större uppdrag.
Eller när svenskaläraren på Sorgenfriskolan bad klassen skriva uppsats på temat "Mitt framtidsyrke" och Zlatan lugnt förkunnade att han skulle bli proffs i Inter, precis som idolen Ronaldo.
Eller då MFF-basen Bengt Madsen några år senare bad utlandsproffset Yksel Osmanovski ta ett snack med den 18-årige Zlatan, ge lite tips, köra lite peptalk och så, och ungtuppen visserligen tycktes tacksam över råden, men när Yksel efter dagens slut erbjöd honom skjuts tillbaka till Rosengård i sin svarta Mercedes, blinkade mot Madsen och viskade:
- Du, nästa gång är det jag som kör Yksel hem!
Och samtidigt:
Att ens försöka sätta etiketten "Självsäker, kaxig, målmedveten" låter sig egentligen inte heller göras. "Zlatan är Zlatan" som han själv sa i ett berömt citat, när ännu en journalist försökte kräva besked om i vilket läger han egentligen hörde hemma: Svensk eller invandrare? Kristen eller muslim? Individualist eller lagspelare?
Få svenskar har så prompt vägrat att placeras i ett fack. Det är som hela hans natur gör revolt, så fort någon försöker tvinga in honom i en fålla.
"Spela enklare!" beordrar Inters tränare Roberto Mancini och då spelar Zlatan enklare.
För en stund.
Sen spelar han svårt igen.
Ty det är som om Zlatan helt enkelt inte kan underordna sig auktoriteter - samtidigt som han behöver dem. Av alla tränare som har arbetat med Zlatan är det de tuffaste som lyckats bäst: Åke Kallenberg i MFF:s ungdomslag, Leo Beenhakker i Ajax och Fabio Capello i Juventus.
Samma sak med hans pappa Sefik - en dokumenterat hetlevrad och principfast herre - och hans lärare. På fotbollsgymnasiet fanns den blott 164 centimeter korta, men hårdföra Barbro Sandor, som alltid tvingade ner Zlatan på huk för att kunna läxa upp honom öga mot öga. De blev med tiden bästa vänner. Andra försökte den mjuka stilen - men hittade inte ens en lucka i försvaret.
Att grabben innerst inne var rätt smart, förstod nog många. Det räckte att lyssna på Zlatans blixtsnabba repliker: "I form? Jag är alltid i form!"
Men samtidigt fanns det få elever som lika lätt kunde hamna i trubbel, sabba en lektion, eller göra tjejerna ledsna med sina kommentarer. "Det hände en del tråkiga saker kring Zlatan" som en lärare uttrycker det. En del kan säkert härledas till tiden för skilsmässan mellan Sefik och Jurka när Zlatan gick på lågstadiet.
Bråken tycks dock ha klingat av när familjen sprack och Zlatan fick eget pojkrum i pappas nya lägenhet på Branteviksvägen. Och det var ändå bara knappt 400 meter hem till mamma och de andra syskonen, den röda skinnsoffan, tavlorna med arabiska motiv och kylskåpet där vita och blå magneter naglade fast de första bilderna på en fotbollsspelande Zlatan.
Mamma som han älskar så. Mamma som är så snäll att man bara kan ropa efter en macka när man kollar på en match, så kommer hon farande som ett skott.
- Hon är en mycket känslig person, säger Zlatan i en berömd scen i dokumentärfilmen "Blådårar 2" när han och lillebror Alexander ligger lojt utsträckta i soffan.
- Men hon är hur go' som helst. Det är min mamma och jag älskar henne jävligt mycket åsså. Hon har haft det lite tufft genom åren.
Han ordnar det ännu mer bekvämt för sig i soffan.
- Hon har fött... Hur många barn är det hon har fött... fem? Fem, sex?
- Mmm ..., mumlar Alexander.
- Eller fem, säger Zlatan.
Som svenskar tycks vi ha behov av att katalogisera och sätta etiketter på både människor och företeelser och det går säkert att hitta en bokstavskombination som passar in på Zlatans psyke.
Få fotbollsspelare är några intellektuella giganter, men Zlatan är nästan skrämmande obildad inom det mesta som inte handlar om runda bollar, snabba bilar eller avancerade tv-spel.
I en intervju fick han frågan vad han tyckte om Karl Marx:
- Jag är ledsen, men jag har aldrig hört talas om den mannen.
Eller när han på en presskonferens fick frågan om han var skrockfull:
- Förlåt, men vad betyder det?
- Ja, vidskeplig, alltså.
- Nä, det ordet har jag tyvärr aldrig hört.
Vill man leka amatörpsykolog - och gåtan Zlatan lockar onekligen till det - kan man säkert hävda att hans kantiga relation till media delvis har sin förklaring i just den här bristen på bildning. Zlatan har komplex, så lyder diagnosen. Med följden att den där spärren slår till, leendet slocknar, ögonen svartnar och han än en gång sluter sig inom sitt skal, blir oåtkomlig, tjurig och trögflytande.
På fotbollsplanen blir det tvärtom.
"Allt som han kan göra med en boll kan jag göra med en apelsin" lyder ett gammalt klassiskt Zlatancitat (med adress norrmannen John Carew) och även om Sverige haft makaklösa bolltrollare som Nacka Skoglund, Kurre Hamrin och Roger Magnusson, är det tveksamt om någon av dem kommer ens i närheten av Zlatans konster.
Att klacken mot Italien på Estàdio Dragao i Porto den 18 juni 2004 inte ens var en kandidat till "Tidernas vackraste landslagsmål" på fotbollsgalan härom året, är inget annat än en skandal.
När som helst kan de magiska fötterna börja att prata och då är det som om både tyngdlagar och glidtacklingar sätts ur spel för ett ögonblick. Då spelar han på en annan nivå än andra dödliga. Då är det trolleri, kvantfysik, transcendens, nirvana, vad ni vill.
Ty ett är säkert: Ska lilla Sverige, ett subarktiskt land där fotbollsplanerna åtta månader om året består av snöblask eller lervälling, någonsin kunna skaka de allra största elefanterna, behövs Zlatan.
Genom historien finns det några spelare som burit ett helt lag på sin exceptionella talang. Maradona tog Napoli till två ligaguld, Tomas Brolin Sverige till VM-brons och Eric Cantona ett mediokert Leeds till slutseger i den stenhårda engelska ligan.
Zlatan Ibrahimovic skulle kunna göra en liknande bragd i EM.
Om Gud, slumpen och ett visst högerknä vill, så kan detta bli turneringen där han slutligen blommar ut till den världsstjärna han så länge tycks ha varit predestinerad att bli.
Potentialen finns där, utan tvekan. 2005 röstades Zlatan fram som åttonde spelare i världen av Europas 52 främsta fotbollsskribenter. Smaka på det för ett ögonblick: Åtta i världen ...
Sedan dess har det dock varit ungefär som med den där autografen. Först himmel, sedan helvete. Kanonskott i ungerska krysset och olovligt nattsudd i Göteborg. Good guy, bad guy. Å ena sidan, å andra sidan ...
Det är märkligt, men det är som om Zlatan bara består av idel motsatspar: god-ond, glödhet-iskall, arrogant-charmig, småaktig-generös, trög-explosiv, pratsam-tyst, dåraktig-genial.
Aldrig lagom. Aldrig ljummen. Snarare som en sådan där fixeringsbild som hela tiden ändrar utseende. ("Det är ett geni, va? Nej, en vettvilling. Nej, nu ser jag ett geni igen.") En undantagsmänniska. En rebell. En fotbollens anarkist som till varje pris ska provocera och utmana?
Eller är det rättvisare att jämföra honom med de stora konstnärerna? De som hela tiden tycks piskas framåt av en inre demon, som drivs av ett ständigt behov av att sticka ut, sticka av, spjärna emot, röra om, väcka debatt och ställa på sin spets?
Zlatan som fotbollens Strindberg, kanske? Bråkstaken som ständigt skapar nya kemiska reaktioner i nationens ryggmärg?
För Zlatans styrka - och svaghet, förstås; vi pratar ju motsatspar hela tiden - är just denna obestämbarhet. Ingen vet hur Zlatan ska dribbla nästa gång, inte ens hans medspelare.
Överraskningsmomentet är fotbollens trollspö, den dyrk med vilken även ett grekiskt betongförsvar kan öppnas. Zlatan äger den, utan tvekan. Men har han verkligen vett att använda den rätt? Förstår hans lagkamrater när den där geniala genomskäraren slutligen kommer? Riskerar vi än en gång att se en Zlatan som spelar likt en solitär kung i ett ingenmansland, långt bakom fiendens linjer, med inga andra gudar jämte sig än sig själv?
Kanske ändå inte.
För det som talar för att EM i Österrike och Schweiz blir show à la Zlatan kan sammanfattas i tre ord:
Helena, Maximilian och Vincent.
Elva år äldre Helena Noell Seger från Lindesberg stod i modebutiken Donna i Helsingborg när Zlatan kom in för att handla. Han föll direkt för hennes självsäkerhet och blonda lockar. Det tog några månader, men snart var de ett par. Fotbollsstjärnan som gått för att köpa en jacka, hade som bonus fått både en flickvän som en gång varit med i barnprogrammet "Solstollarna" och ny livsstil, kantad av lyx, märkeskläder och minst 200 par skor.
Helena Seger har aldrig stuckit under stol med att hon opererat sina bröst och läppar. Även här hakade Zlatan på. Någon gång under 2005 försvann plötsligt den karaktäristiska tandgluggen som berett Malmö skoltandvård sådan huvudbry. Borta var också två leverfläckar på vänster kind.
I dag viskar elaka tungor att det är hustrun som styr allt utom Zlatans steg på fotbollsplanen. Den officiella versionen av hur paret skaffade sig sin röda villa på Malmös gräddhylla, med utsikt över Öresund, lyder att Zlatan en dag knackade på och erbjöd ägarna 30 miljoner. Andra hävdar dock att det i själva verket var Helena Seger som målmedvetet malde sönder ägarnas motstånd med ideliga telefonsamtal.
Zlatan toffelhjälten? Ja, en smula kanske. Allt tyder på att Zlatan gillar läget som toyboy och tvåbarnspappa. Att byta blöjor och koka välling har utan tvekan gett Zlatan en annan mognad. Det syns både på och utanför planen. Kroppsspråket är piggare, tjuvnypen färre, humöret jämnare, balansen bättre, löpningarna ambitiösare. Och uttalandena mer eftertänksamma:
"Jag är mycket nöjd. Jag lär mig nya saker. När jag ser mina barn varje morgon blir jag lycklig eftersom jag vet att de är en del av mig, att deras blod rinner i mina ådror."
På de senaste presskonferenserna har Zlatan varit roligare, smartare och mera tillgänglig än på många år. Harmonin lyser ur ögonen. Busgrabben är tillbaka.
Vilket å andra sidan - om vi nu ska fortsätta resonemanget om Zlatans dubbelhet - lika gärna skulle kunna vara dåliga nyheter.
För vad händer om tändvätskan har dunstat bort i takt med blöjbytena? Är det kanske så att Zlatan ändå presterar bäst när han är pressad, vresig och revanschlysten? Som många stora stjärnor har Zlatan alltid varit bäst när han mött riktigt bra motstånd, inte minst utanför planen. Blir hela livet som en match mot Liechtenstein - ja, då kanske det bara blir lojt dribblande för hela slanten?
Det är paradoxen Ibrahimovic igen: Det enda man med säkerhet vet, är att man inget med säkerhet vet.
Annars vore ju Zlatan inte Zlatan.