Det var i slutet av 1960-talet och filmerna strömmade från Amerika över Atlanten till Europa med bilder på unga människor som ställde sig utanför samhället och levde för att köra motorcykel och festa.

Rebellimagen satt där stenhårt.

Kulmen nåddes med "Easy rider" 1969. En lågbudgetfilm som visar två knarklangare som tar de intjänade stålarna, sitter upp på sina ombyggda Harley-Davidsonmotorcyklar och beger sig ut på en resa med inget särskilt mål mer än att se USA.

De vill ha andra upplevelser än att jobba från sju till fyra, gifta sig, köpa bil och hus. Droger, sex och död väntar dem. Vi får möta bönder, hippiekollektiv och en aggressivt och dödligt fientlig reaktion från ett trångsynt samhälle som inte tolererar oliktänkande eller ens sådana som ser annorlunda ut.

Allt ackompanjerat av Steppenwolfs stenhårda låt "Born to be wild".

Det har hänt en del sedan dess. Det har gått så där 40 år. De som föll för glidarromantiken då har blivit rejält mycket äldre.

Det märks på hojfiken. Företrädesvis äldre rullar in på glidarmotorcyklar medan de yngre väljer andra sportigare eller mer praktiska maskiner. För den som kör långa sträckor är poserandet på hoj av mindre betydelse än bekvämligheten.

I mc-köerna till de färjor till och från Gotland och Åland som jag stått i denna sommar blir det övertydligt.

En 50-åring skulle dramatiskt sänka medelåldern bland de köande Harleyåkarna

Hur ska det gå, undrar jag i mitt stilla sinne. Kan Harley-Davidson bevara mystiken och rebellimagen? Kan märket locka unga framöver? Eller kommer dessa bara att förknippa H-D med att det var morfars/farfars maskin?

Den här veckan har Conny Pettersson kört amerikanska Victory som nu vill utmana Harley-Davidson i Europa i kampen om glidarköpare.

Om det blir några kvar i framtiden?