- Nej, men de var farliga för samhället.
Han börjar ett resonemang som tar avstamp i efterkrigstidens fortsatta ansträngningar att bygga folkhemmet. Alla skulle sträva åt samma håll. Det var ett samhällsbygge som krävde att alla gjorde sitt bästa för att alla skulle få det så bra som möjligt. De ungas liv före vuxenheten skulle tillbringas i föreningar och klubbar med uppbyggliga ideal och under vuxnas överinseende.
- Det fanns en nyttoaspekt på alla. Unga skulle göra nyttiga saker på sin fritid. Allt för att bli samhällsdugliga medborgare.
- Mitt i allt det här kommer raggarna. De är allt som inte innefattas i de här planerna.
Raggarna hade jeans från USA, skinnjackor, egna frisyrer och rocknrollmusik. De körde gamla amerikanska bilar, röjde och festade... Det var kort sagt en egen kultur som utmanade.
- Raggarna tog plats och ställde krav. Det blev en chock i Folkhems-sverige. De satte sig upp mot myndigheter och socialtjänst.
Medierna rapporterade, det gjordes filmer, debattörer förfasade sig och det startades med tiden så klart en utredning i Stockholmsregionen: raggarutredningen.
Sten Berglind berättar att den hade två syften: att stänga den legendariska raggarmorsan Edith Janssons fik och ta reda på vad som hände i bilarna.
- Unga tjejer i bilarna skulle förbjudas, tyckte en del debattörer.
Var raggarna snälla med sina tjejer?
- Ja, det anser jag. Men det är klart att det förekom en del skit i samband med krökande och knullande i bilarna.
Vi sitter och fikar. Det är kväll. Tidigare har vi kört raggarrundan några varv i Stockholm i Stens Ford Crown Victoria av 1955 års modell. Tröstlöst. Inga brudar som vill åka med. Inga andra jänkarbilar. Vi kör Kungsgatan, Sveavägen, Tegnérgatan, Birger Jarlsgatan och så Kungsgatan upp igen. Den stora V8-motorn mullrar gott. Nej, det är tomt. Inte en raggare. De är, som undertecknad tidigare skrivit, närmast utdöda i Stockholm.
När blev du raggare?
- På ett sätt var jag raggare från den dag jag föddes.
Han berättar. Pappa var fabriksarbetare på Asea i Västerås. Mamma bar ut morgontidningen VLT och städade åt "finare familjer".
Ibland fick lille Sten följa med hem till de finare hemmen.
- Man kände sitt underläge. Där föddes underdogkänslan.
Sten och hans föräldrar bodde i en fattig del av stan, Sumpen, i ett rum och kök med vedspis, kallvatten och utedass på gården.
Men i skolan imponerade den begåvade grabben. Han skulle studera vidare.
- Jag var den ende från Sumpen som gick i det Högre allmänna läroverket, säger han litet högtidligt. Sedan lägger han till:
- Jag var helt utanför där. Det var dixie, jazz och sådan där skit som gällde.
Jag tog studenten men jag lämnade aldrig riktigt Sumpen.
Raggarna var arbetarklass och förenades i sitt samhälleliga utanförskap av en stor gemenskap. De var unga män och kvinnor som levde livet på egna villkor i risiga amerikanska bilar. En bil behövde bara kosta några hundra kronor.
- Vem som helst hade råd att köpa en bil. Det fanns ingen bilprovning och bilarnas skick var ofta livsfarligt.
I pressen var det raggarupplopp och poliskonstaplar med dragna sablar.
- I raggarnas egna fotoalbum ser man hur det är bilutflykter och annat som bland vanliga människor, säger han och tillägger:
- Men man satte ju en ära i att sätta skräck i Svensson. Det var en del av meningen med att vara rebell.
Sten Berglind hade olika jobb under sin uppväxt och ungdom: julgransutbärare, brevbärare, blombud, springschas i speceriaffär, tidningsförsäljare på söndagar, tidningsbud och nattportier på Stora hotellet i Västerås.
Under 1950-talets sista skälvande år var han också frontman i Teddy Bear and his Rockers, rockbandet som hade en repertoar som bestod av "...typ tjugonio låtar av Elvis och Diana av Paul Anka."
- Jag försökte se ut som Elvis.
Det blev en andraplats i en talangtävling i Hallstahammars Folkets park och bild i veckotidningen Året Runt.
- Det var stort.
Managern fixade ett par spelningar på Nalen i Stockholm.
- Det gick inte så bra. Topsy Lindblom sa: Åk ut i landsorten och kör ett tag så får vi se sedan. Då la vi av direkt. Det var 1959.
Efter lumpen och muck som underofficer vid A1 i Sundbyberg hösten 1961 fick han yrkesvägledning i Västerås. Han fick rådet att försöka bli journalistvolontär ett halvår för att sedan kunna utbilda sig till journalist. Enda volontärplatsen fanns på Västerbottenkuriren i Umeå. Första knäcket blev att recensera filmen "Kanonerna på Navarone". - Den var bra.
Våren 1962 uppmanades han av Erik Wallmark att söka sommarvikariat på Expressen. Det gjorde han. Och faktiskt, en dag sa hyrestanten att han hade telefon från Expressen.
- Sigge Ågren ringde och sa: "Du får börja i Malmö, din lilla jävel".
Därefter utbildade han sig på journalistinstitutet i Stockholm 1962-63.
- Sedan blev jag tämligen omgående anställd på Expressen.
Fanns det några andra raggare på Expressens redaktion?
- Nej, det var bara jag. Det var som i läroverket. Elvis, rocknroll och 1950-tal var inte vatten värt på tidningen förrän Elvis dog 1977.
Cheferna förstod plötsligt att han sålde tidningar och kom till mig med mössan i hand och ville att jag skulle skriva.
I Sten Berglinds bok "Raggare" ligger fokus på raggandets skälvande första år. Även om den första tidens raggare sedan lugnade ned sig, bildade familj och köpte Volvo så fylldes leden på med nya unga som krävde att få leva sina liv på det sätt som passade dem - inte samhället.
- Det var det första riktigt stora ungdomsupproret, säger Sten Berglind som ännu inte riktigt lämnat Sumpen fastän han sedan många år bor på förnäma Östermalm i Stockholm.