Dungerhunger

När Nicolai Dunger på sin senaste skiva sjunger att han har en lyckokatt i famnen låter det mycket som hans egna ord. Som när han tidigare sjungit om fjärilskompisar och vita vilda hästar. På engelska. Nu sjunger Nicolai Dunger på svenska. Och orden är Edith Södergrans.

- Man måste alltid ta texterna någonstans i sina tolkningar. I de här låtarna är det kanske trettio procent Edith Södergran och sjuttio Nicolai Dunger, menar Nicolai och smakar på sitt lunchkaffe på restaurangen Tennstopet. Han upptäckte Edith Södergran som 18-åring, efter att ha hittat en diktsamling i sin brors bokhylla.

- Jag kände igen mig i hennes naturbeskrivningar och de magiska saker som hände i hennes texter. Jag ville bara sjunga orden. Det var inte det feministiska som var tilldragande, och det är skönt att kunna hitta något annat i hennes texter. Det är inte säkert att hon ville att alla skulle haka upp sig på just det feministiska.

Vad har du gemensamt med Edith Södergran?
- De flesta av tolkningarna gjorde jag redan som 18-åring. Det var i samma veva som jag upptäckte den konstnärliga ådran i allt. Kanske framför allt i musiken. När jag då var ung, blåögd och inte visste vad jag skulle göra i livet, så hade jag ändå en stark kärlek till det jag höll på med. Det tror jag också att hon hade.

Ända sedan Nicolai började skriva låtar har texterna formulerats på både svenska och engelska. Men det har bara varit de engelska som släppts på skivor.

- Det är mycket mer utlämnande att sjunga på svenska. Jag kände en stor skillnad på scenen när jag i höstas sjöng Edith Södergran-låtarna på Moderna museet. Jag såg publiken bli berörd på ett annat sätt. Och då var det inte ens mina egna ord.

- Men jag har gått ett varv, gjort tio, elva skivor, provat på mycket. Det känns helt naturligt att sjunga på svenska nu.

Under 2006 ska Nicolai Dunger ägna sig åt musik både på svenska och engelska, i Sverige och i USA.

- Det största för mig är att människor kan se att jag är på väg någonstans. Att jag är hungrig på att göra nya saker, att de lyssnar och tänker "killen stagnerar inte". Det skulle jag se som en skymf mot musiken.

När du för två år sedan släppte "Heres my song..." och gick ut på scenen, var det som en helt ny sorts liveartist. Du var mycket mer extrovert än på turnén innan, som var mer tillbakalutad. Vad var det för garderob du kom ut ur då?
- För mig handlar det mycket om att hela tiden utmana sig själv, att kunna stå på scenen och släppa gitarren. Jag vill vara fri att hitta det uttryck jag är bekväm i just i stunden. Min musik baseras på hur jag känner Nu. Nästan alla låtar jag spelar in är livetagningar i studion. Som artist får man välja vilket uttryck man vill. Jag känner inga krav och det är en viktig grogrund för att kunna utvecklas.

Bortsett från musiken, har du andra visioner för ditt liv?
- Allting har så länge kretsat kring musik, just nu är det viktigare för mig att må bra - psykiskt och fysiskt. Man tappar lätt bort sig själv i musiken. Jag är lite less på livsstilen som kommer med den. Jag ser ingen utveckling i det sättet att leva och lockas av att bryta mig fri, göra något annat. Samtidigt blir jag bekvämare ju äldre jag blir - jag vill gå till min bar, få maten som jag vill, träffa mina vänner. Så det är svårt att leta sig bort. Men nu har jag köpt ett hus på Brännö, precis bredvid min brors. Där kan jag ha ett annat liv.