Det har hänt att På Stans krogkommission sammanblandats med polisens. Det är konstigt för riktiga poliser äter ju mest äggröra med prinskorv, ansjovis och magnecyl, om man ska tro polisprofessorn.
Och vi ääälskar ju mat, drömmer om tryffelconsommé, fantiserar om ankleverfylld ravioli och kan få en körsbärstryfferad chokladglass på hjärnan vid de mest olämpliga tillfällen.
Men det finns faktiskt en viktig likhet. Båda uppdragen förutsätter anonymitet.
Att krogrecensenter inte kan vifta med presskortet eller beställa bord i eget namn tycks emellertid inte vara självklart för alla i yrket. Det finns kolleger som petar i maten med pennan och antecknar sig igenom hela middagen. De kanske inte har firmans vimpel på bordet men så beter sig inga normala gäster.
Satt på ärtrörsavstånd från ett sådant skamlöst sällskap nyligen. Höll på att tappa världens dyraste råbiff i knät när en av tanterna halade upp en kamera och började skjuta sönder en sjöborreglass med automatblixt.
Det är gåtfullt att proffs behöver så mycket minnesstöd för att kunna återge en helt oförglömlig middag. Såna rapportörer kan man inte lita på, i alla fall inte när det gäller något som kräver närvaro med minst fem sinnen.
Krogkommissionen är inte ensam om att inse vikten av diskretion. Time Out Londons redaktör Guy Diamond kan ge otaliga exempel på hur kända (med bildbyline i sina tidningar) eller lätt avslöjade recensenter får hela personalen att svassa runt bästa bordet medan resten av publiken sitter slokörade och hungrar i serviceskugga.
Det fjäskades fett för På stans förre redaktör, Viggo Cavling, som tillbringade mycket av sin fritid på Stockholms mest ryktbara krogar. En inte alltför avancerad gissning är att många krögare utgick ifrån att han ingick i Krogkommissionen.
Men gratischampagnen hade en baksida skulle det visa sig: När Café Opera fick en hård och rättvis recension efter renoveringen 2002 lät man skruva fast en mässingsskylt i entrén där det meddelades att en helt oskyldig person var portad från etablissemanget 50 år framåt.
Den enda nackdelen för er läsare med hemliga rapportörer är att ni går miste om en del roliga historier. Som när vi frågade hovmästaren på Leijontornet i Gamla stan om de sålt någon flaska av det dyraste vinet, en flaska Pomerol från 1982, en Pétrus, för 22 000.
"Ja, till två nyrika ryssar som satt i baren och använde det till att skölja ner var sin crouqe monsieur."
Om han fått läsa det i På stan bara någon vecka senare hade han garanterat lagt ihop två och två. Vid det här laget räknar vi med att han glömt vem som frågade.
Att en kritikers krogbesök bör vara så autentiskt som möjligt är väl annars givet. Bara den som kan ge sig hän och törs ha förväntningar kan bli så besviken och förbannad att läsarna inte behöver tvivla på att det finns bättre sätt att göra av med lönen än att gå på DEN krogen. Eller bli så barnsligt förtjust att upplevelsen går rakt igenom tryckpressen.
Helt vattentätt är upplägget ändå inte. En krogkommissionär betalar ju inte notan ur egen ficka. Varje psykoterapeut vet vilken avgörande betydelse det kan ha på klientens dedikation.
Menlösa, onödiga krogar - såna som inte gör en människa glad men inte direkt kan beslås med tjänstefel - kan också lägga sordin på temperamentet.
Vad göra när adrenalinet inte vill rinna till? Ett yrkesknep är självsuggestion:
"Jag har sparat ihop tusen beskattade spänn på ett halvår för att bjuda min tjej på middag", typ. "Och vad fick jag för det? Arroganta svinpälsar till servitörer, evighetslång väntan på smaklösa hinkräkor, segt kött, sönderkokt fisk, fabrikstillverkade såser, viner som är slut, mousse som rinner ut tallriken, äckliga toaletter och dålig stämning hela natten."
Det brukar hjälpa.
Vissa verbala lustmord kan möjligen uppfattas som oseriösa av dem som blir föremål för kritiken. Men att krogar som passerar en uselhetsgräns hamnar i det tragikomiska facket har sin förklaring: En krogkommissionärs uppgift är inte att vara företagskonsult eller simhoppsdomare utan att guida och underhålla läsarna.
Klart man oroar sig för att någon enstaka recension liksom självantänt i skrivande stund. Minns till exempel en viss akut ruelse över en rejäl avhyvling av en storsatsning vid Hammarby kanal. Därför ryckte det till i någon ansiktsnerv när en bekant sa "läste ni om Öst 100 i På stan i fredags"?
Eeh.
"Vilken rå recension. Så jävla dålig kan en krog bara inte va, tänkte jag. Så jag och en polare gick dit för att ta en öl och käka."
Jaha, och?
"Den var tamejfan ännu värre."
Sånt värmer. Krogen är numera stängd "för det var inget bra läge". Men thaibåten alldeles intill har fullt däckshus året runt
En libanesisk krog på Folkungagatan råkade nog ut för den mest inspirerade sågningen hittills. Krögarens juridiska ombud skickade hotfulla fax till redaktionen men till efterspelet hör också att miljöförvaltningen hälsade på i köket och stängde stället på stående fot. Gästerna uppmanades faktiskt att lämna maten på tallriken och gå hem.
Klart att det är ytterligare ett skäl att vara anonym. Man vill ju inte bli stekt - särskilt inte i ett kök som klassats som sanitär olägenhet.
Men när en kökschefs pappa ringer och säger att sonen visst är en jätteduktig kock och alla deras vänner tycker att restaurangen är bra - då vill man bara dö, trots att han har fel.
Men slutet gott allting gott: När Krogkommissionen gjorde återbesök några månader senare var prettomenyn i fyra nyanser av brunt utbytt mot riktig mat. Grabben måste ha insett att kejsaren var naken och ryckt sig själv i kockrocken. Vi meddelade givetvis läsarna den glada nyheten. Krogrecensionerna i På stan är nämligen aktualiteter.
En helt annan genre utövar de fransktalande farbröder som listar tusentals restauranger i flera länder en gång om året och delar ut stjärnor till krogar som åtminstone har världens bästa marknadsföring. Årets restaurangbibel ligger förresten på bokhandelsdiskarna nu. Kanske bäst att passa på för hela upplagan av Guide Michelin fick dras in för några år sedan när en belgisk krog som inte ens hunnit öppna fått en stjärna!
Krogkommissionen ger inte ut några inbundna bokslut i mastodontformat.
Vi skannar inte ens av sju hundra svenska matställen. Det gör tidningen Gourmet. På måndag kommer årets upplaga av White Guide ut där 71,4 procent av krogarna fått ett vitt kort som tecken på att de är - godkända!
Nu en fråga till er läsare: Vill ni att vi ska börja fylla i excellark med många parametrar och ge ut dyra encyklopedier med våra uträkningar en gång om året? Eller gillar ni läget - mindre matte och mera mat?
I så fall fortsätter vi att ses i På stan på fredagar från september till maj och så messar eller mejlar ni era gulddrakefavoriter i april. Sen får vi se. Key?