Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN 150 år

Veckan då allt stod och vägde

Nyhetsrubrikerna blev bara större och svartare för varje dag. Mitt i sommarhettan för precis hundra år sedan bevakade Dagens ­Nyheter upptakten till första världskriget med stor intensitet – lite för stor, ­ansåg många.

DN:s mångårige medarbetare Lars Linder berättar om hur det gick till på ­redaktionen när en av världshistoriens största händelser skulle beskrivas.

”Kriget har börjat” förkunnade Dagens Nyheter i en stor rubrik över första sidan den 29 juli 1914. I morgon för jämnt etthundra år sedan inleddes första världskriget. En månad efter skotten i Sarajevo och efter en lika nervös som febril aktivitet i politiska församlingar och diplomatiska korridorer över hela Europa förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli.

Tonen i DN:s huvudrubriker dagen efter var uppjagad och dyster. ”Aktionen i full gång. Pessimistisk stämning i Europa”. Hela sidan ägnades åt krigsutbrottet, kanske självklart i våra ögon, men i då­tidens tidningar var det ovanligt. Det dröjde ytterligare en hel vecka innan konkurrenten Svenska Dagbladet bestämde sig för att kriget var så viktigt att det motiverade odelad uppmärksamhet på ettan.

Skälet till det högre journalistiska trycket i DN var att tidningens nyhetsarbete sedan ett antal år leddes av två riktiga murvlar, Anton Karlgren och Oscar Hemberg. De hade inspirerats av den amerikanska så kallade gula pressen och satsade gärna på folkliga grepp och sensationer, inte så olikt dagens kvällstidningsjournalistik.

Deras förstasidor var nydanande och ofta grafiskt anslående, men kunde också lida brist på ett nyhetsstoff som gjorde rättvisa åt de stora bokstäverna. Och den ovanligt varma sommaren 1914 var nyhets­torkan särskilt svår, berättade Anton Karlgren senare, i brist på annat fick ettan leva på värmeböljan med bilder på det lata livet i Stockholms parker.

Men så kom Karlgren till redaktionen en stekhet eftermiddag den 24 juli, minns han, slö och olustig och ensam ansvarig på den sommartomma redaktionen. Där fann han ett telegram om att Österrike utfärdat ultimatum till Serbien. Han vaknade genast, men tillstår ärligt i efterhand att han möjligen inte insåg händelsens världshistoriska betydelse så mycket som dess möjligheter för nästa dags tidning.

”Österrikiskt-serbiskt krig före­stående? Avgörande redan de närmaste dagarna. Världsfredens öde beseglas i Petersburg.”, ropade hans förstasida, och de följande dagarna fram till krigsutbrottet, den så kallade svarta veckan, kan man följa hela förspelet i DN:s rubriker:

”Serbien framhärdar. Krig oundvikligt.” (26 juli) ”Allt klart för kriget – dock ännu intet krigsutbrott. Rysslands hållning oroande: står det bakom Serbien?” (27 juli) ”Förs­ta skotten lossas: serberna beskjuta österrikisk ångbåt. Stormakts­diplomatien rastlöst verksam.” (28 juli)

Karlgrens journalistiska energi sågs inte alltid med blida ögon, och många oroade betraktare uppfattade nu hans julioffensiv som ren krigshets. Till dem hörde, kanske något överraskande, tidningens egen chefredaktör, Otto von Zweigbergk. Han var en liberal debattör och publicist på vänsterkanten som lett tidningen sedan 1890-talet, men hans intresse för politiken var betydligt större än hans journalistiska glöd.

Han delade vänsterns djupa motvilja mot den nationalism och militarism som hemsökte Europa. Hans hållning var närmast pacifistisk, och han ville inte bidra till krigsstämningen genom att själv höja rösten i debatten.

Hans ledare under den svarta veckan handlar också mest om pågående, tämligen trista debatter i den svenska riksdagen. Först den 31 juli, när förstasidan slår fast att faran för ett verkligt världskrig nu är överhängande, tar han motvilligt upp frågan men hoppas ännu att ett alleuropeiskt krig ska vara omöjligt. Och angriper än en gång nationalismen: ”Ju fler som driva den läran, dess lättare uppstår den stämning som gör det omöjliga och absurda möjligt.”

Men dagen efter slog Karlgren till igen. ”Nya alarmrapporter: allmän tysk mobilisering. Tyskland i krigstillstånd.” stod det på hans etta den 1 augusti. Då kallade von Zweigbergk in honom till ett bekymrat samtal: förstasidorna var alldeles för sensationella, tyckte han. De borde dämpas ordentligt, för självklart skulle det inte bli något krig.

”Ordern blev inte åtlydd”, skriver Karlgren, ”nästa morgon var rubrikerna större och svartare än någonsin – ty då hade världskriget utbrutit.” Hans förstasidor var förstås också räddade för lång tid framöver (och visade sig vara bra för tidningen: upplagan steg med 50 procent på två månader).

Sverige hade omedelbart förklarat sig neutralt i kriget, men på söndagen den 2 augusti ringde kyrkklockorna över hela landet och förkunnade beredskap. Samma dag kunde DN berätta att Sverige redan börjat isoleras eftersom nästan all sjöfart på Östersjön stoppats, och att livsmedelspriserna nu steg – men också att stämningen i huvudstaden ändå var mycket lugn, även om människor flockades runt skyltfönstren vid tidningarnas depeschbyråer där de senaste nyheterna sattes upp.

Ett annat bekymmer för Otto von Zweigbergk var att tidningens egen utrikesredaktör Simon Brandell var Tysklandssympatisör, vilket framgick av hans ledarartiklar. Han fråntogs därför snart sina arbetsuppgifter, Karlberg tog över telegram­redigeringen medan Zweigbergk själv började skriva utrikeskommentarerna. Först i samma försiktiga anda som nyss – men efter krigets inledande fas, då Tyskland överfallit det neutrala Belgien och begått en rad uppseendeväckande grymheter mot civila kom hans återhållsamma inställning alltmer att glida över i en positiv ton mot Frankrike och England, som tillsammans med Ryssland utgjorde ”ententen”.

I stort sett hela det svenska etablissemanget stod annars mer eller mindre öppet på Tysklands sida, med tungt eldunderstöd från dominerande, konservativa tidningar som Svenska Dagbladet, Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet (som i december 1914 till och med köptes upp av tyska intressen). Enligt pressforskaren Leif Kihlberg anklagades DN av svenskar i Berlin för att ”ha försvurit sig åt fienden”, och tyskvänliga kretsar kom snart att se tidningen som sin huvudmotståndare.

Skillnaden i de olika tidningarnas hållning märktes inte minst på nyhetssidorna, där de stridande parternas framgångar och bakslag kunde förstoras eller förminskas beroende på vilken sida man valde att tro på. Svenska telegrambyrån, föregångaren till TT, var också klart tyskvänlig och hade monopolställning, något som efterhand ledde till att vänsterpressen startade konkurrerande, mer ententevänliga byråer.

Dagens Nyheter hade vid den här tiden inte heller någon omfattande egen utrikesbevakning, bara några löst anknutna, namnkunniga skribenter som Hjalmar Söderberg i Köpenhamn och Martin Andersen-Nexö i Berlin. De skrev rätt sporadiskt och främst i brevform.

Men det fanns en utrikeskorre­spondent värd namnet, ”den svenska pressens utan gensägelse främsta”, som DN presenterade honom 1911. Det var författaren Gustaf Hellström som tidigare varit stationerad i London, men som det året flyttade till Paris.

Under kriget kom han att sända en lång rad reportage därifrån som fångade stämningar och krigsvardag i Frankrike. Det första skrevs så tidigt som den sista juli 1914 – men publicerades, försenat, först den 11 augusti – och berättade i ögonblicksbilder om det olycksbådande lugnet i en stad där trottoarcaféerna stängts, alla guld- och silvermynt dragits in och en och annan militärpatrull börjat dyka upp på gatorna.

Gustaf Hellström dolde aldrig att hans sympatier låg hos ententen. För honom stod Frankrike och England för demokrati, Tyskland och Österrike-Ungern för auktoritärt ”preusseri”. Han pekade också tidigt ut tysk brutalitet mot civila och kunde vittna om skövlingar som förnekades av den tyska propagandan.

Eftervärlden har ofta underskattat Gustaf Hellström som reporter. Det beror delvis på att han inte riktigt passade in i den tidens DN, som odlade de korta texterna och helst ville se sig som det enkla folkets tidning. Hellström skrev gärna långt, och hans texter kunde ibland kännas både ordrika och en smula akademiska. Han såg sig också först och främst som berättande författare, och Anton Karlgren skulle senare, i en bok om DN:s historia från 1952, kritiskt anmärka att Hellströms texter sällan var skrivna så att de kvalificerade sig för hans omhuldade förstasida.

Några år senare tog DN-journalisten Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, den då avlidne Hellström i glödande försvar i en essä i tidskriften BLM. I själva verket, hävdade han, hade Hellström varit en verklig allroundreporter, en av de främsta i svensk journalistik som skrev lika vaket och engagerat om idrott och brottmål som om politik och – som enda korrespondent i borgerlig press – sociala missförhållanden.

Just från tiden i Frankrike, skrev Jolo, ligger i tidningsläggen ”begravd en fortlöpande skildring från Paris under kriget som under läsningen växer till en andlöst spännande, växlingsrik historia”.

På senvåren 1915 gjorde Gustaf Hellström en ovanlig reportageresa till fronten, nära Atlantkusten, unge­fär där slaget vid Somme senare skulle stå. Den avsatte en rad artiklar i tidningen som på nära håll berättade om krigets ohyggligheter.

Dagens Nyheter återpublicerar i dag en av dem, där Hellström fått besöka de främsta franska linjerna, bara tio–tjugo meter från tyskarnas ställningar (även den artikeln kom att försenas och publicerades först den 15 augusti; möjligen efter att ha fastnat i censuren).

Det är en unik svensk ögonvittnesskildring från Västfronten som rakt och med isande detaljer men också en viss bister humor berättar om skyttegravarnas fasor och vardagsrutiner – miltals från de heroiserande hyllningar till Tyskland och krigets förädlande inverkan som författarkolleger som Sven Hedin och Fredrik Böök formulerade ungefär samtidigt.

Krigets olika parter gjorde också vad de kunde för att skönmåla eller dölja slagfältens realiteter för hemma­opinionen. Den här direktskildringen från fronten är i sin mänskliga illusionslöshet inte så olik dem världen skulle få möta i litterär form först sent på 1920-talet, med böcker som Erich Maria Remarques ”Från Västfronten intet nytt” eller Ernest Hemingways ”Farväl till vapnen”.

Gustaf Hellström kunde ge DN:s läsare en förvånansvärt osminkad bild av kriget medan det ännu pågick.

Anton Karlgrens berättelse finns i en antologi med minnen ur Dagens Nyheters historia som gavs ut 1952 av Ivar Ljungquist, och som heter ”Bakom spalterna”.

Detta har hänt.

28 juni

Den österrikiske ­ärkehertigen Franz Ferdinand mördas i Sarajevo, och Österrike misstänker en serbisk komplott.

6 juli

Tyskland garanterar Österrike sitt stöd i ­händelse av öppen konflikt.

Den svarta veckan

23 juli Österrike ställer ultimatum till Serbien och kräver bland annat att få delta i en oberoende utredning av mordet.

25 juli Serbien går med på alla krav, utom just det. Österrike avbryter de diplomatiska för­bindelserna.

28 juli Österrike för­klarar krig mot Serbien.

30 juli Ryssland, som säger sig inte kunna se på när Serbien krossas, inleder allmän mobilisering.

31 juli Norge, Sverige och Danmark förklarar sig neutrala i konflikten.

1 augusti Tyskland förklarar krig mot Ryssland. Tyskland och Frankrike mobiliserar.

2 augusti

Tyska armén, som följer en färdig militär plan om att ett tvåfrontskrig måste vinnas genom att Frankrike slås ut först, marscherar in i Luxemburg.

3 augusti

Tyskland förklarar krig mot Frankrike och fortsätter västerut genom att invadera det neutrala Belgien. Storbritannien ställer ultimatum till Tyskland.

4 augusti

Storbritannien förklarar krig mot Tyskland.

6 augusti

Österrike förklarar krig mot Ryssland, Serbien förklarar krig mot Tyskland.