Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN 150 år

Vid gränsen till ingen mans land

Gustaf Hellströms ­reportage som återges här nedan skrevs senvåren 1915 och publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter söndagen den 15 augusti 1915.
Gustaf Hellströms ­reportage som återges här nedan skrevs senvåren 1915 och publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter söndagen den 15 augusti 1915.

Gustaf Hellströms reportage från 1915 är en unik svensk ögonvittnes­skildring från Västfronten som med isande detaljer berättar om skytte­gravens fasor och vardagsliv. Berättelsen börjar vid en liten stad i trakten av Somme i Frankrike.

Bakom oss har vi en stad eller, rättare sagt, en f d stad. Där står två hus kvar. Resten är ruiner. Sten- och grushögar, uppfläkta gator, förkolnade murar, som står och vaggar för vinden och, när vindstyrkan tar till, faller till marken med ett brak.

Där borta, utanför den f d kyrkan, står en ­övergiven trängvagn. Framdelen av den är spillror, framför den ligger fyra hästlik, mer eller ­mindre hela och med benen stretande i luften. För en stund sedan hade vi förbannat vinden, som kom husväggarna att rasa. Nu, när vi gå ­förbi ­kadavren, välsignar vi den. Vi tar dem i lovart, samtidigt om vi sätter näsdukarna för ansiktet.

– Låt oss skynda på! säger översten. Tyskarna bombarderar den här grushögen varje dag sedan fyra månader tillbaka, Gud vet varför, men det är inte säkert här.

Och han tillägger, medan han pekar på hästkadavren:

– Det där hände i förrgår. Karlarna ha vi begravt. Men hästarna har vi inte hunnit få undan än.

Kanonerna dånar, denna gång ovanligt metodiskt, en två minuters mellanrum mellan varje skott.

Nu har vi kommit ut på den solstekta landsvägen.

– Vi är snart framme, ett par minuter till, säger färdledaren. Och där har ni beviset. Korparna!

Han slänger en arm upp i luften.

Där borta, en fem minuters väg framför oss, kretsar de i hundratal, luftens sedan många månader välfödda hyenor.

Nu börjar ”infanterikasernerna” ta vid. På var sin sida om landsvägen är de nedgrävda, jordhålor på ett par kvadratmeters storlek. Utanför dem i dikeskanten sitter skäggiga soldater i urblekta uniformskappor och knåpar med någonting, sömnad och brevskrivning. Över ingången till varje håla hänger en liten brädlapp med ett namn på: Villa Sans Souci, Villa Ça me suffit, Au bon coin, och Gud vet vad, och under namnet några fotografier uppspikade, kvinno- och barnporträtt, urblekta av sol, piskade av regn och förmodligen oigenkännliga även för dem, för vilka de betyder hem och fredstid, förflutet och framtid.

Här, till vänster, vid ena ändan av den lilla byn, också den före detta, ligger skyttegravskyrkogården. Den har lagts vid sidan av byns lilla begravningsplats; men fastän endast fyra, fem månader gammal, är den redan tre gånger större, och man har sörjt för, att den skall kunna utökas ännu mycket mera. Därinne bland de tätt grävda gravarna går en katolsk regementspastor i kaftan och storstövlar och med löjtnants grad­beteckning på släpmössan och ansar Herrens åker. Han rätar på de små träkorsen och söker med en skovel sätta form på de små kullarna, under vilka de ligger.

Infanteribrigadens adjutant, en axelbred, brunbränd och levnadsglad liten kapten, kommer oss i samma ögonblick till mötes. Han gör honnör, han svingar sin länsmanspåk, han skrattar:

– Välkomna, mina herrar, roligt att se civila.

– Inte mycket kvar av den här byn, tillägger han.

Bondgårdar, stallbyggnader och lador står utan tak och med gapande hål i väggarna.

– Brigadchefen väntar er, messieurs!

Brigadchefen bor ”bombfritt”. Ännu till för någon månad sedan hade han sitt högkvarter i byns enda utvärdshus. En dag mitt under lunch­en kom en tysk sjuttiosjua och rev bort en del av taket.

Han sade:

– Mina herrar, jag tror det är bäst att vi flyttar!

Sedan dess bor han i källaren till ett f d två­våningshus tillsammans med sin stabschef. Brigadgeneralen är en lång, mager och senig överste, som vid krigets början endast var major. Han beklagar, att han i egen person inte kan göra les honneurs i skyttegravarna. Han har vrickat ena foten för tre nätter sedan, då man hade att avvärja en attack. ”Men”, tillägger han ”ni träffar på överstelöjtnant X däruppe. Och han, mina herrar, är en fan till mullvad. Man kan aldrig göra skyttegravarna för bra. Men jag tror inte, det finns många, som gör dem bättre än han. Lycka till, mina herrar!”

Utanför den bombfria källaren får vi våra instruktioner: ett par meters mellanrum mellan varje man och framför allt ödmjukhet! Böj huvud och rygg i skyttegravstarmarna!

Det blir en lång och obekväm promenad. På en kilometers frontskyttegravar räknar man i allmänhet fem à sex kilometer ”tarmar”, dvs de sicksack-gående dikena, som förbinder tredje linjen eller basen med första linjens försvars­gravar. Gevärskulorna visslar: p-s-s-s-t, p-s-s-s-t!

– Huka er ännu djupare ned, kommer ordern, deras skarpskyttar har upptäckt oss! Monsieur le suédois, ni är för lång för de här tarmarna. Man ska ju vara blind för att inte kunna upptäcka er gröna hatt. Var så snäll att ta av den och huka er bättre ned!

– P-s-s-s-t! P-s-s-s-t!

– Och ni, monsieur l’espagnol. Ni också!

Den gamle amerikanske senatorn flåsar och svär:

– Damn you, youngsters, I’m an old man!

Spanjoren svarar med att påpeka amerikanernas världsberömda artighet. (Minnen från Kubakriget.)

P-s-s-s-t! P-s-s-s-t!

Kulorna viner över skallen på en. Man springer och snavar och kryper samman; man stannar ett ögonblick för att hämta andan och snubblar vidare fram.

(Kanske bör det inom parentes påpekas, att truppavlösningar sker endast efter mörkrets inbrott, då faran naturligtvis är så gott som ingen. Detta är anledningen till varför ”tarmarna” ej grävts så djupa som skyttegravarna, som med bröstvärn är betydligt över manshöjd.)

Så är vi framme, där framme!

Tjugofem meter från oss ligger tyskarna...

Jag sätter periskopet för ögonen. Allt jag ser är en förkolnad slottsruin till vänster, en park med avskjutna träd till höger, en halv meter hög kalkbank framför dem – tyskarnas skyttegravar – och mellan dem och oss en gräsplan, där stängseltråden sträcker sig från vårt bröstvärn till deras, ett ogenomträngligt, meterhögt metodiskt ordnat virrvarr av stolpar och järntråd och långa spetsiga taggar.

Det är allt!

Nej, det är inte allt. Ty i stängseltråden, en tio meter från oss, hänger liken av tre soldater. Deras uniformer är sönderslitna av taggarna och deras ansikten – deras ansikten är borthackade av korpar.

Överstelöjtnant X, han som enligt brigad­chefens utsago är en fan till mullvad, står vid sidan om mig, också han med ett periskop för ögonen.

– Fransmän? frågar jag.

– Ja! De har hängt där minst ett par månader. Vi förlorade dem en natt. Vi försökte forsla in dem dagen efter. Jag frågade mina pojkar: Är den någon som vill försöka plocka in de här hjältarna? Jag valde ut en av dem, som anmälde sig. Jag sa till honom: Klättra upp på bröstvärnet, sväng den här Röda-kors-flaggan och vifta med den andra handen för att visa, att du inte är beväpnad. Då måste de ju förstå. Och så: Gud vare med dig, mitt barn!

Han klättrade upp! Han svängde det röda korset! P-s-s-s-t! P-s-s-s-t! P-s-s-s-t! Han sjönk tillbaka! Han var död!

– Ni förstår, monsieur: det var inte bara sentimentala skäl, som gjorde, att jag ville ha de där tre tappra några fot under jorden. Jag tänkte på värmen som skulle komma och stanken och hälsofaran. Därför sa jag till mina gossar: Är det ännu någon som vill – – – ? Jag valde ut en av dem, som anmälde sig. Han klättrade upp! Han svängde det röda korset! P-s-s-s-t! P-s-s-s-t! Och så tumlade han om! Död!

Och han tillägger med lugn röst:

– På det sättet har jag fyra mans liv på mitt samvete. Det var visserligen ogifta karlar alla fyra, men de har far och mor och systrar. Jag har skrivit till deras föräldrar. Jag har talat om för dem hela sanningen. Och om jag kommer levande härifrån, ska jag söka upp dem. Jag ligger och tänker på det ibland om nätterna. Och när det sticker till riktigt ordentligt i samvetet på mig, säger jag till mig själv: Du hade själv en son, som du älskade över allt annat och som du offrade! (Han ligger i Elsass.) Och du har en till, som i sommar slutar gymnasiet och som du också skall offra...

Han låter periskopet falla:

– Nu önskar jag bara, att korparna skulle göra slut på de tre liken innan den riktiga hettan kommer.

Jag stirrar i periskopet på den långa vita kalklinjen tjugofem meter ifrån mig, tyskarnas skyttegrav.

Sol och korpar och tre lik – det är allt!

– För resten, fortsätter han efter en stund, slumpen är besynnerlig. Jag har här på mitt regemente en löjtnant, som förra sommaren spelade tennis på den här gräsplanen, där borta, där ni ser en rektangel, där gräset inte gror. Han var gäst här på slottet. I början, när vi kom hit – det är en fyra månader sedan nu – brukade han om kvällarna sitta och berätta för oss om juni och halva juli i fjol. Hur det var då! Unga damer i vita klänningar, promenadritter, automobilfärder. Och nu – – – Se på ruinen där borta! Se på parken! Mon Dieu! Och likadant är det i tio av Frankrikes rikaste departement!

* * *

Den nästan uppsluppna stämningen i batterierna finner man ej i skyttegravarna. Och det är naturligt. Fyra månaders liv ett tjogtal meter från fienden, ständiga nattattacker, som plockar bort en handfull eller mera män, granaterna, som då och då regnar över tredje linjen och av vilka marken bär tydliga spår, den långa vintern med vatten upp till knäna i gravarna – allt detta lockar ej till högljutt skratt och lustiga piruetter, allra minst i första linjen, där man på grund av fiendens närhet är förbjuden att tala med hög röst.

Med en halv meters mellanrum mellan varand­ra står soldaterna. Geväret är färdigt, ögonen stirrar genom skotthålet i bröstvärnet dit bort. De står där tysta med cigarretten fastklistrad vid underläppen eller snuggan mellan tänderna. Och när någon gång ett par ord växlas med grannen, sker det med låg röst.

– Mon vieux, tyckte du inte det rörde sig där borta?

– Var?

– Alldeles intill den svarta fläcken i deras bröstvärn.

– Du drömmer, mon vieux!

– Låt oss titta efter båda! Jag ger mig fan på att – – –

Så fortsätter de åter att stirra genom sina skottgluggar.

För tre nätter sedan började deras vakttjänstgöring. Första natten blev det attack. Nu har de stått i två dygn och stirrat genom skotthålen. De har ännu ett dygns första linjes-tjänst kvar, innan de skickas tillbaka till infanterikasernerna för fyra dagars vila och rengöring – såvida det ej kommenderas till anfall. Och så har dagar och nätter gått, och dygnen har blivit till snart ett långt halvt år, och ”de skäggiga” har hunnit vänja sig vid att kalla denna underjordiska fästning ett andra hem. Vinterns köld och vattenflöden har de bakom sig. Framför dem ligger någonting ännu värre: julis och augustis brännande hetta i dessa kalkgravar, dit ingen vindfläkt tränger ner.

– Det är långtrådigt det här, säger de. Det är inte vårt sätt att föra krig, men man får vänja sig vid allt. Bara vi fick hoppa ur de här hålorna upp på bröstvärnet en gång på allvar och fösa dem härifrån. Men pappa Joffre förstår det bättre än vi. Han vet vad han vill. Men skriver herrarna i tidningarna, så var snälla och hälsa ”Wilhelm” att vi är färdiga både med kulor och Rosalie (smeknamn på bajonetten).

Skägget bredes ut i ett leende. Pipan stickes mellan tänderna, och ögonen stirrar åter genom skotthålet dit bort.

Ur en av ”gourbierna”, jordhålorna för fria vakten i bakre väggen av skyttegraven, sticker fram ett huvud med ett oljeglänsande, väl soignerat, svart hår.

Överstelöjtnanten säger:

– Kom upp, min gosse, och tala om för de här herrarna, vad du gjorde under attacken häromdagen!

Den hårfagre kryper fram och gör ställningssteg.

– Mon colonel, stammar han, jag gjorde ingen­ting särskilt.

Han ser sig omkring, blyg och försagd. Hans hy är fin och vit. Regn och sol har ej bitit på den.

– Nå, kläm fram med det!

– Mon colonel – – – jag gjorde kål på tre tyskar. Det var allt!

– Ja, men hur?

– Jo, mon colonel, det var natt, så att skjuta dem kunde man ju inte. Så att jag stack ihjäl dem med bajonetten. Och så, den tredje gången hade bajonetten krökts, så att jag inte kunde få ut den igen, utan att trampa ”bochen” på bröstet och rycka ut den.

Han står där blek och finhyllt och fingrar tafatt på sin uniformskappa.

Någon av oss frågar:

– Vad är ni i det civila livet?

Och det förbluffande svaret kommer:

– Monsieur, jag är damcoiffeur i Paris. 118 Boulevard Sébastopol.

Överstelöjtnanten vänder sig bort, slår flera gånger sin promenadkäpp mot benlädret och ler...

– Ska vi gå vidare, mina herrar?

Vi passerar en grav. Den ligger mitt uppe på bröstvärnet. Den lilla kullen är omgiven av olikfärgade stenar, och vid träkorset står en knippa violer i en bleckburk.

Överstelöjtnanten stannar vid ett kvadratiskt hål i jorden:

– Det är där inne, vi ska ha dem! Vill ni krypa ned och se? Men bara en åt gången och absolut tystnad.

Jag kryper in i hålet. Det är en mingång. Den går i en tio graders vinkel rakt mot tyskarnas skyttegrav. Längst inne skymtar jag två knä­liggande figurer, som arbetar vid skenet av ett par talgljus. De ligger på knä. Deras överkroppar är nakna. Då och då lägger de hackorna åt sidan och lyssnar... Nej, där hörs ingenting... (Det har hänt att franska och tyska mingångar har mötts!) De börjar åter hacka.

– Hur nära tyskarna är ni här? viskar jag.

– Vi är sju meter från deras bröstvärn.

Och en dag, då de hunnit gräva sig under fiendens skyttegravar och minorna lagts och en tändsticka satt eld på tråden, så – – – så skall tyskarnas konstrika underjordiska fästning bli en enda djup jättegrav. Och när jordpelarna sjunkit tillbaka igen, skall den vara fylld av sönderslitna lik och lemlästade levande och skrik och förbannelser och allt jordiskt helvete.

Såvida inte – – – såvida inte de hinner före i denna spännande sköldpaddskapplöpning.

Ty sådant är kriget, då de, som vill förgöra varandra, ligger varandra alltför nära.

Publicerat i Dagens Nyheter 15/8 1915.

Fakta.

Gustaf Hellström (1882–1953) var journalist och författare, född i Kristianstad.

Efter studier i Lund började han 1907 arbeta som korrespondent för Dagens Nyheter med början i London. 1911 flyttades han till Paris, 1918 till New York, där han stannade i två år.

Tidigt på 1930-talet skrev han uppmärksammade rapporter om nazisternas förföljelser i Tyskland.

I den svenska litteraturen räknas han till ”tiotalisterna”, som drogs mot realism och samhällsengagemang – flera av dem varvade liksom Hellström journalistik med skön­litteratur.

Hans mest kända bok är ”Snör­makare Lekholm får en idé” (1927), om ståndscirkulation i en svensk småstad. Han skrev också en självbiografisk romanserie och skärgårdsskildringen ”Storm över Tjurö” (1935).

1942 valdes han in i Svenska Akademien.

Bakgrund.

Originaltextens pluralformer har moderniserats.

Hellström skriver aldrig ut namnet på staden i början av sin text. Varför? Kanske för att han fått ­direktiv från militären att inte nämna stadens namn, berättar Lennart Leopold som forskat om Gustaf Hellström.

Ordförklaringar

”Pappa Joffre” syftar på Joseph Joffre, den franske överbefäl­havaren.

”Boche” var det franska ök­namnet på tyskarna.

”Damcoiffeur” betyder dam­frisör.

Läs fler reportage

Inom kort ger Gustaf Hellström-sällskapet ut ett urval av hans krigsreportage från Frankrike i ­boken ”1 ½ mil härifrån står världens största slag. Gustaf Hellström som korrespondent i världskrigets Frankrike”, där även ”Vid gränsen till ingen mans land” ingår.