Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Christine de Pizan: ”Kvinnostaden”

Omslagsbilden till boken är gjord av ”Mästaren av Kvinnostaden” i Paris, en anonym illuminatör som illustrerade ett flertal handskrifter av ”Kvinnostaden” 1405–1415, sannolikt på uppdrag av Christine de Pizan själv.
Omslagsbilden till boken är gjord av ”Mästaren av Kvinnostaden” i Paris, en anonym illuminatör som illustrerade ett flertal handskrifter av ”Kvinnostaden” 1405–1415, sannolikt på uppdrag av Christine de Pizan själv.
I två nyutgivna böcker – en från medeltiden och en från samtiden – diskuteras kvinnliga frihetsdrömmar och makt i en manlig värld. Nina Björk finner en katalog över mord, krig och vapenkärlek.
Litteraturrecension

Skribent: Christine de Pizan

Titel: ”Kvinnostaden”

Översättare: Jens Nordenhök

Utgiven av: Ersat

”Kvinnostaden” skrevs år 1405 av Christine de Pizan, dotter till den franske kungen Charles V:s läkare och en av Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Den börjar med en beskrivning av en mental förlamning: psykbrottet när en läsande kvinna upptäcker kulturhistorien. ”Nästan alla författare och filosofer och poeter och storordiga talare”, skriver Christine där hon beläst och slokörad sitter på sin studerkammare, ”tycks faktiskt tala med en enda röst, eniga om en enda sak, nämligen att det hör till kvinnans natur att vara hågad för och hemfallen åt alla slags laster.” Christine de Pizan har upptäckt kvinnoföraktet.

Och lyssna nu, oh sentida systrar, hur retoriskt skickligt hon turnerar det i ett tal direkt riktat till själve Gud Fader: ”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt att du kunde misslyckas?”

Så förvandlas snabbt och enkelt misogyni till hädelse. En klassisk strategi för att vinna sin motståndares öra: man lånar vokabulär från hans ordning för att framföra sin kritik. Om kvinnan är misslyckad är hennes skapare också misslyckad, vilket inte så många torde vara pigga på att hävda i en kristen medeltida värld.

Men om kvinnan nu inte var Guds misslyckande – i sig en omöjlighet för den fullkomlige – vad var hon då? Ja, för att hon verkligen var någonting, att hon ägde en natur, var Christine naturligtvis övertygad om. Även om hon, lika lite som någon människa, levde före de sociala konstruktionernas tid så levde hon före tron på dem.

Kvinnan var av naturen framförallt dygdig och inte hemfallen åt skörlevnad. Hon var barmhärtig, alltid villig att hjälpa de svaga och sjuka, kärleksfull mot barn och gamla, fysiskt svag och därför ej benägen till grymheter och trakasserier.

Jo. Och sen följer sisådär trehundra sidor där Christine visar att denna natur likväl tålde att förnekas. Minst sagt. In i den bedrövade författarens kammare träder Fru Rättrådighet, Fru Rättvisa och Fru Förnuft, förkunnande att de tre ämnar hjälpa henne att bygga en unik stad där enbart berömvärda kvinnor skola få bo. Byggprojektet inleds med att de höga fruarna lämnar en omfattande redogörelse för vad Kvinnor Kan och har kunnat genom historien – och det visar sig bli en katalog över mord, krig och vapenkärlek.

Om drottning Semiramis berättas, till exempel, hur hon lade land efter land till sitt imperium, och då något lydrike gjorde uppror marscherade hon snart ”mot de upproriska, som hon betvingade med underbar styrka och mod”. Om amasonernas drottning Synope sägs att hon ingen annan kärlek hade ”än vapenleken”; i det land där hennes mor hade stupat ”dödades samtliga invånare och deras jord ödelades”. Om när den ”ädla damen Lilia” tvingade sin son tillbaka i den strid där hans far hade dödats berättar Fru Förnuft uppskattande att ”Hennes modiga och ädla sinne fick henne att så komplett glömma en moders medlidande med sitt barn att hon hellre önskade sin son död med äran i behåll än drabbad av en så stor skam.” Gemensamt för nästan alla dessa våldsälskande kvinnor är att de sägs vara så stolta att de aldrig lät sig penetreras av någon man, utan förblev jungfrur hela livet.

”Så”, säger Fru Förnuft, ”har vi lagt första stenen till grund för vår Kvinnostad”. Och här darrar man onekligen till, och fortsätter darra gör man. Det visar sig att Kvinnostaden främst ska befolkas av damer som så älskar äran, sin make eller Kristus att de är beredda att offra egna och andras liv för dem. Den ärofyllda döden som utopi?

Det vore möjligen en förhastad slutsats. Men en Kvinnostad byggd på i dåtiden rådande dygder rör det sig onekligen om. Det enda ”manliga” fenomen som medborgarna i denna separatistiska stad skulle få slippa vore väl kvinnoföraktet.

Och här uppenbarar sig möjligen också risken med den strategi Christine de Pizan tillämpar, att skriva under på ordningen men byta ut könet på dem som bäst upprätthåller den. Det som motsvarar Gud för senmedeltiden – en inte ifrågasatt auktoritet för samhället – torde i dag vara lönsamheten. Och även här fortsätter feminister att ibland tillämpa Christines strategi: att inte rekrytera kvinnliga chefer eller styrelseledamöter strider mot lönsamhetens ordning och är därför förkastligt, heter det då. Möjligen sant, men sant blir då även att vi vet vad feminismen är till för: denna ordning och inte en annan framtida sådan. Vad vi anser om en sådan strategi avgörs väl av vad vi anser om hur stort behovet av samhällsförändringar är.

Jag har i vilket fall en känsla av att den strategin ofta går hand i hand med ytterligare en av de taktiker som Christine tillämpar: att gjuta mod i samtidens kvinnor genom att presentera historiska och mytologiska kvinnliga förebilder. Hela hennes bok är en enda lång rad av sådana, berättelse efter berättelse, det ena lysande undantaget efter det andra. Och resultatet blir väldigt tråkig läsning. Namnen på hjältinnorna byts ut, men samma historia berättas om och om igen. Analys! Ropar jag till en sexhundra år gammal text, och känner mig lite fånig – för det är naturligtvis i sig värdefullt att överhuvudtaget få tillgång till en sådan i, vad jag kan bedöma, utmärkt svensk översättning.

”Analys” är inte det jag direkt ropar till den andra bok där Christine de Pizan förekommer denna bokvår: litteraturvetaren Carin Franzéns ”Jag gav honom inte min kärlek. Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi”. Franzén bygger nämligen på den franske filosofen Michel Foucaults tankar om makt, och då följer ju alltid en viss analys. Liksom det också alltid följer vissa slutsatser.

Franzéns ämne är den ”moraliska kod för utomäktenskapliga relationer bland hovets folk” som uppstod i Frankrike under 1100-talet och därifrån spred sig till övriga Europa. En riddare åtrår och besjunger en ouppnåelig älskad Dam – det sexuella begäret omformas till dikt.

Att kvinnan på detta sätt blir idealiserad och placerad som symbol för kärlek samtidigt som hon saknar reell samhällsmakt skulle ju kunna tolkas som uttryck för marginalisering. Men den som har läst sin Foucault – och är det nåt alla humanister har läst de senaste trettio åren så är det väl han – vet att så enkelt är det aldrig. Makten är alltid heterogen och utspridd och full av sprickor.

Alltså vill Franzén driva tesen att de höga damer som i sin egen poesi svarade på riddarens höviska ord använde idealiseringen strategiskt för att kritisera och förskjuta den dominerande ordningens former. Hon läser fyra kvinnliga diktare – Grevinnan av Dia, Christine de Pizan, Margareta av Navarra och Madame de Lafayette – i jakt efter sprickor, instabilitet och motsägelser. Och låt mig säga så här: hon hittar dem. När hennes läsningar är klara vet hon att berätta att ”dominansförhållanden inte är faktiska utan bygger på ritualer och förhandlingar, på diskursiva relationer och regleringar”. Och nu vill jag inte ropa ”Analys!” utan ”Hänge dig icke åt idealism!”. Dominansförhållanden bygger på pengar och vapen, muttrar jag (och gör därmed alla litteraturvetare onödiga?)

Mer lyckade blir Franzens läsningar när hon istället för Foucault tänker med psykoanalysen, med Freud och Lacan. Den höviska kärleken ”erotiserar otillfredsställelsen”, att avstå blir att njuta. Den här tankevägen leder inte till funderingar kring maktens natur, utan till kärlekens. Och där visar Franzén att faktiskt just litteraturvetare har en hel del intressant att säga.

Skribent: Carin Franzén Titel:

Skribent: Carin Franzén

Titel: ”Jag gav honom inte min kärlek. Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi”

Utgiven av: Ersatz