Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Edward St Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose

Bokmärk artikel
Med brittisk stil. Edward St Aubyn (född 1960) debuterade 1992 med den självbiografiska romanen ”Glöm det”, som 2011 avslutades med ”Till slut”.

Foto: David Sandison Med brittisk stil. Edward St Aubyn (född 1960) debuterade 1992 med den självbiografiska romanen ”Glöm det”, som 2011 avslutades med ”Till slut”.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Roman

Edward St Aubyn

”Romanerna om Patrick Melrose” (volym 1)

Övers. Erik Andersson

Albert Bonniers förlag

Roman.

Foto: Edward St Aubyn

”Romanerna om Patrick Melrose” (volym 1)

Övers. Erik Andersson

Albert Bonniers förlag

Edward St Aubyn förnyar sedeskildringen genom att tillföra äkta förtvivlan och hat. Malin Ullgren läser en strålande översättning av ”Romanerna om Patrick Melrose”.

Edward St Aubyn förnyar sedeskildringen genom att tillföra äkta förtvivlan och hat. Malin Ullgren läser en strålande översättning av ”Romanerna om Patrick Melrose”.

Romanerna om Patrick Melrose börjar i en förrädiskt förförisk stämning. En herrgård i södra Frankrike, bebodd av en manlig figur som kan få en viss sorts svenska yrkesanglofiler att salivera av undergiven lycka: David Melrose är en klassiskt bildad aristokrat vars stora passion är att förnedra sin omgivning. Främst sin fru, den amerikanska arvtagerskan Eleanor, men gärna förstås också uppåtsträvande medelklass (ungefärligen desamma som de saliverande anglofilerna).

Inledningsvis är alltså människornas plågor behagliga att ta del av. Davids sadism och Eleanors alkoholism är inte mer smärtsamma än den lätta svedan av kall vit sprit i halsen.

Men överklassens eleganta olycka är bara upptakten till den djupsmärta som Edward St Aubyns romansvit kretsar kring: Davids sexuella övergrepp på sonen Patrick, som börjar när pojken är fem år gammal.

Övergreppet är en chockartad scen, inte bara för våldtäkten, utan också för att St Aubyn bryter kontraktet med läsaren. En elak sprätt och hans kuschade fru, ett ensamt barn i en hemlighetsfull trädgård – detta ter sig faktiskt som en trygg, redan hörd berättelse.

Men med våldtäkten växlar det så ofta beundrade engelska snobberiet upp till en psykopatisk nivå. Så tänker fadern också efter övergreppet på sonen ”att han nog hade gått litet för långt i sitt förakt för den sippa medelklassen”.

Edward St Aubyns hyllade självbiografiska svit gavs ut i Storbritannien mellan 1992 och 2012. Det stora genomslaget för romanerna kom flera år efter att den första kommit ut, när författaren svarade ett enkelt ”ja” på frågan om traumat var självupplevt. En man som berättar om en fars sexuella övergrepp är kanske det allra mest laddade, och därtill inom societeten.

I en av många smarta meningar beskriver huvudpersonen och alter egot Patrick Melrose den terapeutiska metod han tänker använda sig av, när han väl har anförtrott sig för första gången, i 30-årsåldern: ”narrativ utmattning”. Att tala tills man själv tröttnar på sin berättelse.

Överklassens eleganta olycka är bara upptakten. Med våldtäkten växlar det så ofta beundrade engelska snobberiet upp till en psykotisk nivå.

Stadigt har romansvitens rykte vuxit under åren, inte minst genom den amerikanske superkritikern James Woods hyllningar. Och jag invänder inte – det är mycket bra litteratur, även om det stundtals finns en viss pladdrighet i dialogen som besvärar en mer lutherskt allvarsdyrkande kritiker som jag själv.

Annons:

De tre första delarna från 1990-talet, ”Glöm det”, ”Dåliga nyheter” och ”Visst hopp”, har nu samlats i en volym på svenska, de två senare, ”Modersmjölk” och ”Till slut”, kommer i en andra volym under nästa år. Det är Erik Andersson som har översatt och det är en strålande överföring till svenska.

Den första romanen är som en mörk saga. Ett avlägset 1960-tal, en slösande snårig fransk trädgård, och så då den incest som förändrar den kittlande moraliska förfallenheten hos familjen Melrose och deras vänner; som gör den avskyvärd och verklig.

I nästa roman har Patrick blivit drygt 20 år och är i New York för att hämta hem sin döde fars aska. Den drömska sorgen är borta ur prosan, vilket jag saknar. I stället är ”Dåliga nyheter” en sorts svart och kallsvettig fars, som omsorgsfullt och kunnigt beskriver ett avancerat drogmissbruk. Patrick är heroinist, och allt annat också: det gäller att kombinera motsägelsefulla preparat för att överleva och fungera.

Rösterna trängs i hans huvud, personligheten går sönder, hallucinationer och ångest blir till sida upp och sida ner av inre dialoger. Samtidigt är miljön fortfarande denna osannolikt privilegierade värld; mitt i sina krävande rus måste Patrick konversera old chaps på medlemsklubben och helst få sina spyor att inte översvämma klubbens marmorhandfat.

I ”Visst hopp” är Patrick kring de 30 och nyss fri från missbruket. Här befinner han sig i utkanten av handlingen, som framför allt kretsar kring den ingifta grevinnan Bridget. Hon ska ordna en stor fest för sin 60-årsfirande man – en man som i sin tur funderar på att skilja sig för att kunna få en titelärvande son med en mer fertil fotomodell.

Alla de tre mycket korta romanerna är i det närmaste underkastade rummets, tidens och handlingens enhet: en plats, ett dygn, ett koncentrerat skeende, så som en middagsbjudning.

Med dessa frigörande begränsningar lyckas Edward St Aubyn skapa oerhört livfulla berättelser, med en känsla av episk vidd på få boksidor. Romanerna blir lättsammare ju längre från den inledande skildringen de kommer, samtidigt som det satiriska hela tiden får sin svarta energi från urscenen. Volymens tredje roman är den svagaste, samtidigt den roligaste.

Och skildringen av aristokratins seder och bruk är verkligen enormt kul och spetsig. Här paras prinsessan Margarets dumdryga tyranni med societetens desperata kryperi vid en fest som tar fram det sämsta hos alla. St Aubyn försöker få fatt i den särskilda form av intellektuell avtrubbning som odlas och idealiseras hos denna brittiska överklass.

Att använda en speciell form av dumhet för att särskilja sig från lägre klasser är verkligen avancerat. Men också ganska uppfinningsrikt i kampen för att skapa åtskillnad i vår tid.

Dumheten är väldigt särpräglad, och jag känner igen den från Tina Browns biografi om prinsessan Diana, ”The Diana Chronichles” (i brist på gedigen personlig kännedom om denna sfär). Både St Aubyn och Brown lyfter fram hur en viss avslagenhet i tanken är ett adelsmärke i dessa kretsar. Förstås utifrån skräcken för att vara en tråkmåns. Men jag tänker att det också är ett sätt att visa att man inte behöver använda sin intelligens så särskilt, att det är en form av invärtes kroppsarbete som den stackars medelklassen måste hålla på med av ekonomiska skäl.

Att använda en speciell form av dumhet för att särskilja sig från lägre klasser är verkligen avancerat. Men också ganska uppfinningsrikt i kampen för att skapa åtskillnad i vår tid. Det var ju inte i går – däremot år 1597 – som drottning Elisabet I stiftade en detaljerad klädlag för vilka adelstitlar som berättigade bärandet av exklusiva tyger. Allt i syfte att hålla nyrika handelsmän utanför och den sociala ordningen intakt (se Nancy Armstrongs ”Desire and domestic fiction. A political history of the novel”, Oxford University Press 1987).

De betitlade, landägande vuxenmobbare St Aubyn beskriver – dem känner han väl. Samtidigt är berättarens blick också präglad av denna loja pennalism – kroppsliga misslyckanden, generell töntighet, sårbarhet, entusiasm… Inget småttigt mänskligt går den stränge berättaren förbi, och han excellerar i meningar som omsorgsfullt bildsätter och analyserar skeenden och tankeflykt.

Edward St Aubyns romansvit har förstås jämförts med Evelyn Waughs förlorade värld; Patrick Melrose är en förtvivlad och missbrukande undergångssnobb likt Sebastian Flyte. Men medan Waughs roman präglas av öm förståelse för aristokratin, är ”Romanerna om Patrick Melrose” snarare fyllda av hat ibland knappt skylt av humor. Den brittiska sedeskildringen har hur som en mångahundraårig tradition, och i den är St Aubyn en fullvärdig arvtagare, vem man än vill jämföra honom med.

Samtidigt för han in något nytt med det förtvivlade barnets påträngande vittnesmål. Det orena mötet mellan en trygg genre, humor och modernt psykologiserande fadermord gör romanerna ovanligt begärliga och besvärligt intagande.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.