Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Emma Leijnse: ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan”

Emma Leijnses reportagebok är en studie i svenska elevers allt sämre skolresultat.
Emma Leijnses reportagebok är en studie i svenska elevers allt sämre skolresultat. Foto: Johan Bävman
Nu börjar skolhösten. Men läget är dystert i svenska klassrum. Återigen skiktas eleverna efter inkomst och klass. Kajsa Ekis Ekman har läst Emma ­Leijnses insiktsfulla reportagebok.
Litteraturrecension

Skribent: Emma Leijnse

Titel: ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan”

Utgiven av: Natur och kultur

När jag gick i grundskolan på 90-talet var ett konstant klagomål från oss elever att det vi lärde oss i skolan bara var ”korvstoppning”. Långt senare har jag undrat: var fanns den där korvstoppningen egentligen? I själva verket led vi av stor brist på just inpluggade faktakunskaper, medan vi blev experter på att jobba i grupp, göra egna projekt och redovisa framför klassen. Jag minns när någon bad geografiläraren att få lära sig världens alla huvudstäder. Åt detta skrattade läraren: ”Varför ska man lära sig något som man kan kolla upp? Det är viktigare att man lär sig leta efter kunskap!”

Vi blev fritt tänkande individer och vi blev av med scenskräcken, något jag är mycket tacksam för. Men jag har ofta tänkt på att vi saknar den bildning som andra européer har i ryggen. Fråga en svensk ur min generation om världens floder eller historia som inte är andra världskriget och vi bara: Va? (Undantaget är om vi gjort ett specialarbete om ämnet, då kan vi å andra sidan allt.)

Om varför det blivit så skriver journalisten Emma Leijnse i boken ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.” Frågetecknet är överflödigt – det här är en bok om vad som gått fel. Svenska elevers resultat har nämligen försämrats i rasande fart det senaste årtiondet. När de anställda på Skolverket såg Pisastudien, den internationella kunskapsjämförelsen, 2009, blev de chockade. Aldrig hade resultaten varit så entydiga. Från år till år, i ämne för ämne, hade svenska elevers resultat visat åt samma håll – nedåt. Och nu hade nedgången accelererat. ”Skillnaden mellan de starka och svaga eleverna hade också plötsligt ökat markant.”

Leijnse ger sig ut för att ta reda på varför, i den klassiska reportageandan som jag brukar tycka är så lam, men hon gör det bättre än de flesta genom sin prövande och öppna hållning. För varje domedagskapitel kommer ett kapitel om en skola som lyckats trots resursbrist och dåligt rykte – till exempel genom ett så vågat grepp som att avskaffa läxor.

Mycket har med klassamhället att göra. Det kommer man inte ifrån. Elefanten i klassrummet som ingen nämner är just det här. Att skolan har gått från att vara en plats där klassklyftor utjämnas, till en plats där klasskillnader rent av förstärks. Skolan är i dag mer klassuppdelad än resten av samhället. Det fria skolvalets främsta konsekvens är att de övre klasserna väljer bort skolor där arbetarklass och invandrare går. Populära skolor har inte bättre lärare eller mer intressanta profiler – utan ligger helt enkelt i dyrare bostadsområden.

På Bellevuevägen i Malmö ser radhusen likadana ut på båda sidor av gatan. Men den ena sidans hus är värda en halv miljon mer. Vet ni varför? Jo, de som bor på den sidan garanteras en plats i skolan med ”bättre rykte”. Vi är således, konstaterar Leijnse, på väg tillbaka till 30-talet då skolan var klassindelad. Då fick man betala för att gå i realskola. Nu betalar man, som Leijnse insiktsfullt skriver, priset genom bolånet i stället.

Jag mår fysiskt illa när jag läser detta. Det är som att bevittna en ond spiral, där alla dras med, armbågar sig fram och trampar på var­andra för att undvika klassamhällets värs­ta effekter, och ju mer vi trampar, desto större blir klyftorna och ­desto räddare blir vi för att hamna i dem. Det blir extra tydligt när det handlar om barn. Vuxna som armbågar sig fram är en sak. Men föräldrar som armbågar sig fram för att göra plats åt sitt eget barn och trycka undan någon annans – det är så ovärdigt. Ändå vill de bara sitt barns bästa. Ännu ett exempel på att klassklyftor tvingar fram osympatiska sidor hos människan, utan att hon kan göra särskilt mycket åt det. Hon kan observera sitt eget beteende, men hon kan inte ta sig ur spiralen på egen hand.

Klassamhället är dock ingen automatisk orsak till att svenska elever får allt sämre resultat. Här spelar pedagogiken en viktig roll. Tar man tag i de ”svagare” eleverna eller låter man dem klara sig själva? Leijn­se pekar på precis det jag skrev i början – att fokus på individuellt arbete har blivit allt starkare sedan 80–90-talet. Detta kan låta fritt och i linje med dagens arbetsmarknad, men är i grunden djupt orättvist. Den som inte har fått grunderna kan inte ge sig i väg och knåpa ihop ett projekt helt själv. Den som inte har mattekunniga föräldrar kan inte få hjälp med läxorna hemma. Jag säger: gärna fritt arbete – men först lite hederlig korvstoppning. Och sedan skulle jag gärna se Leijn­se i debatt med Jan Björklund.