Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Erin Morgenstern: ”Nattens cirkus”

Erin Morgenstern är författare och multimediekonstnär. Hon beskriver sina verk som sagor ”på ett eller annat sätt”.
Erin Morgenstern är författare och multimediekonstnär. Hon beskriver sina verk som sagor ”på ett eller annat sätt”. Foto: Kelly Davidson
Den amerikanska författaren Erin Morgen­stern skildrar litteraturens förmåga att skapa labyrintiska passager mellan verklighet och mystik. Det hedrar henne, skriver Jonas Thente.
Litteraturrecension

Skribent: Erin Morgenstern

Titel: ”Nattens cirkus”

Utländsk titel: (”The night cirkus”)

Översättare: Jan Risheden

Utgiven av: Norstedts

De allra flesta romaner jag läser ger intryck av att ha skrivits med svett och möda för att författaren har velat peka på ett problem. Problemet kan ha med den moderna sjukvården att göra, eller arbetslösheten, eller tredje världen, könsmaktordningen, historiesynen, klassamhället, den moderna kärleken, landsbygdsledan, rasismen eller vad som helst som förtjänar att sättas under lupp och granskas i fiktionens laboratorium.

Vi brukar kalla sådana romaner för seriösa och skilja dem från de oseriösa underhållningsromaner som snarare brukar anses understödja åtminstone somliga av de fel på världen som de seriösa romanerna vill uppmärksamma och korrigera.

Den amerikanska författaren Erin Morgenstern är inte en seriös författare. I alla fall inte i bemärkelsen att hon skriver debattartiklar i romanform. Inte heller är hon en regelrätt underhållningsförfattare: därtill är hon alldeles för oförutsägbar och stilistiskt avancerad.

Morgenstern hör i stället till de författare vars böcker ger läsaren intrycket av att egentligen vara skrivna helt och hållet för upphovsmannens eget bruk. Varje mening skvallrar om lyckan i att formulera en värld – i motsats då till många seriösa böcker, som ofta nog ger intrycket av att vara skrivna under tortyr.

Litteraturvetenskapen saknar såvitt jag vet ett hanterligt begrepp för det Erin Morgenstern sysslar med i romanen ”Nattens cirkus”, trots att denna sortens romaner inte alls är sällsynta. Det finns en vedertagen term för berättelser som leker med att skriva om historien. De kallas kontrafaktiska.

Men vi saknar ett begrepp för romaner som så att säga injicerar en parallellhistoria i den faktiska historien. Kanske beror det på att i princip samtliga romaner tar sig denna frihet i högre eller lägre grad. I sanningens namn så har det aldrig funnits några personer som hetat Tintomara, Arvid Falk eller Anna Svärd.

Men så finns det alltså författare som tar omskrivningen av historien en aning längre och omskapar även sådant som historiska sanningar och fysiska lagar. Jag vet inte vad man skall kalla den sortens litteratur – ”spekulativ fiktion” är alltför allmänt – men eftersom den har stora likheter med konspirationsteoretikernas omtolkningar av vedertagen historieskrivning, så kan man kalla den för konspiratoria eller något i den stilen. Konspirationsroman.

Erin Morgensterns roman ”Nattens cirkus” tar sin början i New York 1873, då magikern och varietéartisten Prospero träffar sin femåriga dotter, sänd till hans loge med en hälsning från modern i ett kuvert.

Magikern Prospero kommer att anta en utmaning från en annan magiker, där han sätter sin dotter på spel mot en jämnårig utövare av magiska konster.

För det står klart redan från romanens början att det finns magi. Riktig magi. Det är bara det att utövarna försöker få det att se ut som de gamla vanliga tricken med rep, rök och speglar. Sanningen skulle vara alltför farlig.

En kringresande cirkus kommer att skapas – romantitelns cirkus som reser runt Nordamerika och Europa i tysthet, utan affischer men med devota fans som följer dess rutt och korresponderar om attraktionerna.

Nattens cirkus är undanglidande, gåtfull och dyker upp plötsligt på oväntade platser. Tälten är svartvita – faktum är att allting är mer eller mindre svartvitt inklusive artisterna.

Jag tror att allegorin blir lagom tydlig här. Vad Erin Morgenstern skildrar mellan raderna är litteraturen – svarta bokstäver på vita papper – och hur den har förmågan att skapa just den sortens labyrintiska passager och häpnadsväckande attraktioner som Nattens cirkus består av. Vad man bör påminna sig är att vi svenskar associerar begreppet ”cirkus” till ryska akrobater som säljer sockervadd i pausen, alkoholiserade polska clowner och en handfull uppgivna elefanter med sår av fotbojorna.

Amerikaner som Erin Morgen­stern får helt andra associationer när de hör ordet cirkus. Där fanns det sideshows med skäggiga damer och sälmänniskor; där fanns spågummor, trollkarlar och mystik. Utan tvekan har Morgenstern minst ett dussin gånger läst Ray Bradburys fantastiska ”Something wicked this way comes” (på svenska som ”Oktoberfolket” i översättning av Olov Jonason). Man bör i sammanhanget också nämna Angela Carters ”Nights at the cirkus” som en trolig inspiration för den här romanen.

Erin Morgenstern hör till de författare som tar romanformen på så pass mycket allvar att de använder den till det den egentligen är till för: att utan spärrar skapa alternativa verkligheter, allegorier och spelplaner för oss att utvecklas som människor inom. Men framför allt tror jag att Erin Morgenstern hör till dem som helt enkelt vill skapa en egen, parallell värld eftersom den gamla vanliga ter sig alltför beige. Jag kan sympatisera med sådana ambitioner, så länge resultatet blir bra.

I det här fallet har resultatet blivit bra. Morgenstern verkar drivas av drömmen om att klä det bleka skelett vi kallar verklighet med en gnutta lekamlig mystik, och det hed­rar henne.