Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Eva Susso: ”Dansfabriken 1–3: street, funk och break”

Dansfebern bland unga har möjlighet att slå tillbaka mot samtidens anorektiska Barbie­ideal, tror Pia Huss, som varit på seminarium om barns kroppar och läst flera nya dansböcker.

Litteraturrecension

Skribent: Eva Susso

Titel: ”Dansfabriken 1–3: street, funk och break”

Utgiven av: Rabén & Sjögren

”Den är het”, konstaterar tjejen i videobutiken och lämnar över Frederick Wisemans dokumentär ”La danse”. ”Mest bland unga faktiskt”, förtydligar hon och bekräftar att dansfilmer som ”Billy Eliot”, ja även gamla klassiker med Ginger Rogers och Fred Astaire, har fått en ny ung publik.

Dansintresset växer och därmed också suget efter filmer, böcker, kurser och föreställningar. ”Dans i skolan” är nu ett begrepp och plötsligt har de akrobatiska turerna i lindy hop skuttat från 50-talets journalfilmer till klubbgolven.

Det är ur gatudansen som intressevågen emanerar, det finns ett sug efter andra fysiska uttryck än de som ges utlopp i motionsspåret eller på gymmet. Dans är ett kroppens alfabet att foga samman till berättelser. Dansen svarar mot en längtan att – bortom orden – kommunicera med omgivningen liksom med sig själv. Genom dansen formuleras och växer en självkänsla som kanske inte står helt oberoende av rådande ideal, men som ändå slår tillbaka mot den självbestraffande anorexin. Den som upplever dansglädje vill ogärna svälta bort nödvändiga muskler.

Street och hiphop, liksom den moderna dansen, mobiliserar mot de ideal som, inte minst hos flickor, börjar dunkas in redan i förskoleåldern. När Centrum för barnkulturforskning i slutet av mars höll sina årliga symposiedagar, den här gången med temat ”Om barn, kultur och kropp”, beskrev forskaren och psykologen Carolina Lunde hur en rad företeelser som vuxen­mode, reklam och lek med till exempel Barbie och Barbie brats, gör sitt för att begränsa småflickor. Också för en förskoletjej går det snabbt att bli på det klara med att kroppen är ”ett projekt att jobba med”. Särskilt om man vill bli lika slimmad som Barbie. För hur liten man än är, är man ändå alltid för stor. Flickkläder i barnstorlekar tillverkas konsekvent en storlek mindre än motsvarande centilong för pojkar. Förskolekillar däremot kan ta det lugnare, deras ideal ligger närmare Nalle Puh än Ken.

Bestickande är dock att om det Barbietunna blev norm, vore det snart ute med mänskligheten. Översatt till människomått är en Barbiekvinna 240 centimeter lång med ett midjemått 30 procent smalare än en genomsnittlig anorektikers! Någon så mager har förlorat menstruationen och är därmed infertil.

Är det mot bakgrund av dessa kroppsfientliga Barbieideal man ska läsa också den litterära dansvågen? På samma vis som flickors vurm för ridning sålt hästböcker sedan 1950-talet, avspeglas naturligtvis även intresset för dans i barn- och ungdomslitteraturen.

Författaren Eva Susso har nyligen utkommit med en trilogi ungdomsböcker med samlingstiteln ”Dansfabriken”. ”Street”, ”Funk” och ”Break” kallas de olika delarna som framför allt skildrar fyra ungdomars olika vägar in och – för somliga av dem med tiden – ut ur dansen. Melina, Marko, Rafael och Tess kommer från vitt skilda uppväxtmiljöer. De möts genom dansen och svetsas samman då deras tränare väljer ut dem till en specialgrupp, Funk’it, som tränar extra hårt.

Eva Susso är en ambitiös författare och har gått grundligt till väga då hon undersökt streetdansens olika specialiteter. Böckerna är pepprade med fackuttryck och namndroppande vad gäller artister och låtar. Men till slut blir det hela något av tack, men nej tack. För att legitimera en bra historia behöver man inte redovisa hela researchen. Dialogen tjocknar av slang och svordomar, och historien känns mer krystad än innehållsrik.

Redogörandet för dansens teknikaliteter skymmer gestaltningen. Här nämns till exempel problem med en gravt alkoholiserad och dödssjuk far, sökandet efter sexuell identitet, svartsjuka, självhävdelsebehov, ensamhet, vantrivsel i en aningen dysfunktionell familj med mera. Men Eva Susso snarare ”bockar av” än skildrar på djupet. Störst utrymme, förutom alla ”moves” och ”skills”, ges förhållandet mellan Rafael och Melina. En känsla som ändå knyter samman de tre böckerna med sin förälskade tråd.

På betydligt större djup lodar Marie-Chantal Long när hon i ”Vad hatet gör kan ingen fatta” berättar om 16-åriga Martha, storvuxen och missnöjd med sig själv. I sitt självförakt kanaliserar hon också sin, så småningom faktiskt sjuka, vrede mot omgivningen. Marthas värsta hatobjekt är faderns nya kvinna. Denna Solveig som är smal, sval och med ”Ikea-look”. Hon stjäl Marthas pappa och lämnar svartsynta Martha utanför.

För att ytterligare bevisa lagen om alltings jävlighet, väljer klunsiga Martha gymnasiets danslinje. Blott genom sin entré ger hon omgivningen fingret. Men här träffar hon, mot all förmodan, sitt räddande vittne. Det är dansläraren Irina som av egen erfarenhet vet hur det känns att hata sig själv ner till apstadiet. För det är faktiskt dit Marie-Chantal Long följer Martha. Det är en smärtsam resa, också för läsaren. Och Martha är inte alltid någon sympatisk huvudperson. Desto mer befriande när romanen leder vidare framåt.

Marie-Chantal Longs text lever. Här gestaltas dansen från tanke, genom träning och vilja ända fram till det handsvettigt viljekraftiga uttrycket. Författaren räds varken burlesken eller grotesken. Marie-Chantal Long beskriver intuitivt hur dansen här blir ett sätt att utmana egna och omgivningens låsningar. Den dansande Martha frigör sig slutligen både från Barbieidealet och sina egna demoner.

Skribent: Marie-Chantal Long Titel:

Skribent: Marie-Chantal Long

Titel: ”Vad hatet gör kan ingen fatta”

Utgiven av: Rabén & Sjögren