Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Göran Rosenberg: ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”

Göran Rosenberg har skrivit en klok, vemodig och vacker bok om fadern som kom till Södertälje efter Auschwitz. Porträttet visar på ett smärtsamt sätt vad som hände många efter katastrofen, skriver Jens Liljestrand.
Litteraturrecension

Skribent: Göran Rosenberg

Titel: ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

”Maus”, den amerikanske konstnären Art Spiegelmans Pulitzerbelönade memoar, är berättelsen om Förintelsen i serieform. Judarna är tecknade som möss, tyskarna är katter, polackerna grisar, amerikaner hundar, och så vidare. Med fabeln som gestaltande verktyg skildras hur Spiegelmans fader Vladek mot alla odds överlevde Auschwitz och under ännu mer omöjliga odds återförenades med sin Anja, också hon ett offer för koncentrationslägren. De tog sig efter kriget till Sverige, där sonen Art föddes 1948, innan familjen reste vidare och slog sig ner i New York. Det svenska värdfolket är avbildat som snälla – älgar!

Vad hände då med dem som i stället för att emigrera vidare försökte slå rot i det fridsamma landet med de troskyldiga älgarna? Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” är historien om en familj för vilken Sverige blev mer än en tillfällig anhalt. Rosenberg, en av Sveriges mest kända journalister och dokumentärfilmare, föddes i Södertälje 1948, och är alltså jämnårig med Spiegelman. Hans bok är, i likhet med Spiegelmans, ett dystert porträtt av en polsk-judisk fader som överlevde men livet ut förföljdes av sitt trauma.

Medan filmen och litteraturen innehåller många skildringar och vittnesmål om koncentrationslägrens fasor, finns – det är åtminstone min upplevelse – långt färre beskrivningar av vad som hände sedan. David Rosenberg tillhör de sista som hämtas när Gestapo likviderar ghettot i Lodz i augusti 1944, hamnar i Auschwitz och forslas sedan mellan olika arbets- och dödsläger i det sönderfallande Nazityskland. Vid krigsslutet väger han 36 kilo.

Via Röda Korset kommer han till Sverige, där han blir en del av den svenska lägerarkipelagen – Öreryd i Småland, Furudal i Dalarna. Efter mycket byråkratiskt krångel lyckas han ordna så att hans fästmö Hala, som också har överlevt och befinner sig i Lodz, kan resa till Sverige och återförenas med honom i Alingsås. I augusti 1947 kliver det unga paret av tåget i Södertälje för att börja livet på nytt. I stället för USA eller Israel blir den lilla hamnstaden söder om Stockholm slutstationen på hans resa från nazismens dödsläger.

Och här vill man så innerligt gärna läsa om luft och ljus, om framtidstro och folkhemslycka för en strävsam invandrarfamilj i en stad där fabriken går på högtryck för att förse det raserade Europa med svenska lastbilar. Att David Rosenberg ska få leva och arbeta i trygghet och harmoni och se sina barn bli solbrända i den varma sanden på Södertälje Havsbad. Problemet med alla Förintelseberättelser är just detta, läsarens/åskådarens längtan efter katharsis, rening. Vetskapen om att de få som räddades fick leva med själsliga sår, som inte sällan ledde till självmord, kränker vår rättsuppfattning, vårt behov av ett lyckligt slut.

Göran Rosenberg arbetar på flera plan i sin memoar. Han utför, föga oväntat, ett mycket gediget journalistiskt arbete i sin dokumentation av faderns väg genom koncentrationslägren och bosättning i Sverige. Han reser runt i Tyskland och hittar de igenvuxna platserna där godsfinkorna gjorde halt, går till läggen och fångar skickligt den ängsliga stämningen i Sverige efter krigsslutet. De judiska flyktingarna kallades då för ”koncentrationslägerklienter” och även DN:s ledarsida varnade för att låta dem (”dessa flockar”) känna sig alltför hemmastadda: ”Vi är inte vana vid att handskas med människor så främmande för svensk åskådning och standard.” Här tecknas också i minutiös detalj staden Södertäljes expansion under efterkrigstidens exportboom.

Mitt i framställningen finns dock något annat, något som lyfter stoffet ur det dokumentära. Ett författarsubjekt som ständigt talar till faderns ”du”, stillsamt rasande över det ohyggliga brott som begicks och som omvärlden aldrig i grunden kunde förstå. Den sakliga men otäcka beskrivningen av hur David Rosenberg på 1950-talet förgäves försökte få tyska staten att betala ut ett skadestånd för sin trasiga själ är ett av bokens mest smärtsamma partier.

I en annan passage beskriver författaren hur en fartkamera registrerar honom i hyrbilen när han reser i faderns fotspår från våren 1945. Fortkörningsböterna ska förstås betalas, men han känner sig ändå förolämpad av den tyska byråkratin, av att ha brutit mot en paragraf i ”lagen om ordningsvidrighet” på en väg kantad av offer, ”på ett språk som detta, med sin dokumenterade förmåga att dölja de största vidrigheter bakom de mest formella och korrekta benämningar”. Här är det privatpersonen Rosenberg som blir kränkt – debattören Rosenberg menar förstås inte att han 60 år efter kriget borde slippa tyska trafikböter i egenskap av anhörig till offer för nazismen.

Och just denna ohämmade subjektivitet får boken att lyfta även stilistiskt. Den medvetet repetitiva prosan är rakt igenom lysande, avskalad och suggestiv, både anonymiserande och naken. Jag blir mycket gripen av denna mörkt skimrande berättelse om mannen som går till sin lastbilsfabrik och köper sin Volkswagen som en lydig svensk, i utbyte mot en fristad, en plats där han kan samla ihop skärvorna av sitt liv. Men den värld som en gång var hans har upphört att existera och Södertälje är inte en plats där han kan bygga sig en ny.

Därmed är vi tillbaka vid katharsisbegreppet. När jag vid ett tillfälle intervjuade Steve Sem-Sandberg, författare till ”De fattiga i Lodz”, beskrev han hur han vägrat söka efter försoning i sin skildring av ghettot. Förlösningen, menade han, ska inte sökas i det lyckliga slutet, utan i berättandet och skapandet som sådant.

Det är just så ett mästerverk som ”Maus” kan fungera, och det är också där som Rosenbergs bok blir en lågmäld triumf för människovärdet. Den tröstar, inte med sin berättelse om en fader som inkapslad i främlingskap inte lyckades ta sig vidare ut ur skuggorna, men genom författarens förmåga och mod att göra ett konstverk av hans livsöde och deras alltför korta tid tillsammans:

”Till Havsbadet promenerar vi för det mesta eller cyklar, men det är promenaderna jag minns eftersom det jag minns är värmen av din hand runt min och silhuetten av din rygg mot solen när du skyndar dina steg, eller om det är jag som sackar mina steg för att inspektera gullvivorna, liljekonvaljerna eller blåbärssnåren längs den skogkantade vägen och sedan måste skynda ifatt ryggen framför mig och lägga handen i värme.”

”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” är en klok, vemodig, vacker och djupt personlig bok. Såväl litterärt som journalistiskt har Göran Rosenberg på ett enastående sätt bidragit till den svenska berättelsen om Förintelsen.