Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Manliga biografier

Håkan Arvidsson: "Vi som visste allt"

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Utgiven av: Atlantis

Skribent: Håkan Arvidsson

Titel: "Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets ­vänsterrörelse"

Bild

När kamraten var din fiende. Varifrån kom det självklara "vi" som 68-rörelsens ­aktörer beskriver sig själva med? frågar sig Nina Björk, som i Håkan Arvidssons minnen från studentvänstern i Lund har funnit en sorgeskrift över en revolutionär mardröm.

När kamraten var din fiende. Varifrån kom det självklara "vi" som 68-rörelsens ­aktörer beskriver sig själva med? frågar sig Nina Björk, som i Håkan Arvidssons minnen från studentvänstern i Lund har funnit en sorgeskrift över en revolutionär mardröm.

Böcker

Till en början hade jag gärna velat vara med när Håkan Arvidsson klev av på stationen i Lund inför terminsstarten 1965. Son till en redaktör och en hemmafru utan formella utbildningar, uppväxt i ett puritanskt Jönköping och nu på väg ut i världen. Han landar i ett Lund sjudande av ungdom, politik och påbörjade klassresor. Sitter på ett kafé i Akademiska föreningens borg och diskuterar dagsaktualiteter och existentiella problem.
68-rörelsen. Knappt har Arvids­son hunnit packa upp väskan innan han blir indragen i det som är en saga för oss som snarare föddes än stred för socialismen detta myt­omspunna år. Jag hade framför allt velat vara med i den tro på att världen var möjlig att förändra som alla vittnar om. För senare generationer ter den sig märklig. Var kom den ifrån?

Stammade den ur det där vi:et, som så självklart finns i titeln till Arvidssons bok, "Vi som visste allt"? Ett vi som ett antal år senare blev "Jag, jag, jag" i Unni Drougges generationsroman om punkrevolten. Men varifrån kom i så fall vi:et? Var det ett arv från kriget? Var det en folkhemsk identitet? Ett vi som skapades av den enorma materiella tillväxt som verkligen förändrade vardagen för 40-talisterna?

Fast när kläderna väl var upphängda i den där lägenheten som Arvidsson delade med Clartés ordförande i Lund, när han tar steg efter steg in i bokstavsvänsterns innersta rum, innersta strider och splittringar, blir jag mer osäker.
Ett radikalt hjärta som ser på denna studentvänster på avstånd vill bara gråta. Där stod de, den unga vänsterns män och kvinnor och hade nästan och äntligen och för ovanlighetens skull det berömda privilegiet att formulera problemen. Och så hade några skrivit "Fred i Vietnam" på sina plakat och några andra "Seger i Vietnam" på sina - och då måste de ju såklart splittras. För det första kunde betyda vilken fred som helst, men det sista enbart en rättvis fred.

Skit i det! Vill man ropa. Se den verkliga fienden! Men här betyder motståndaren sällan den imperialistiska ordningen, kapitalismen eller högern. Här betyder motståndaren i stället den kamrat som tror att revolutionen ska börja i den industrialiserade världen och inte i den fattiga periferin. Eller den kamrat som hävdar Maos läror och inte Trotskijs.
Arvidssons minnen av studentvänstern är fulla av sådana strider, splittringar, strategier, uteslutningar. Det är så sorgligt. Speciellt eftersom det förmodligen hänger samman med den i dag så avundsvärda tron på att strukturell förändring var möjlig. Om världen kunde förändras blev naturligtvis varje steg betydelsefullt, ödes­digert. Och man kom att vakta stegen så omsorgsfullt att man till slut miste förmågan att över huvud taget röra sig.

Men det är också någonting annat. Det är något med dessa upprorsmäns (männen verkar vara i klar majoritet) stora auktoritetstro. Marx, Lenins och Maos skrifter analyseras till minsta kommatecken i jakt inte primärt på en analys av kapitalismen och imperialismen, utan i jakt på en order, ett regelverk för lämpliga manövrar. Det är som om det hos dessa revolutionärer finns en längtan efter någon som pekar med hela handen: gå ditåt!
Jag kan naturligtvis inte veta hur väl Arvidssons minnen av sina motståndare, alltid inom den egna rörelsen, stämmer med dessas egna minnen. Men när han i dag argumenterar mot deras åsikter tenderar han ibland att lita alltför mycket på dagens hegemoniska tänkande.

Till exempel ställer han sig avvisande till "mutteorin" och "kapitallogiken", vilka menade att den västerländska arbetarklassen klarar sig så gott på smulorna från kapitalismens dignande middagsbord att de mister sitt revolutionära missnöje. Inte bara kroppen låter sig nöjas, utan även själen. "Genom varufetischism och ständigt ökande konsumtion skulle arbetarnas medvetande bindas vid kapitalismen, och klasskampen skulle därför inte innebära något annat än att höja lönen så att den individuella konsumtionen kunde stegras ytterligare ett par snäpp."

Sådana tankar leder enligt Arvidsson inte bara till politisk handlingsförlamning i väst, utan är resultatet av ett teoretiserande in absurdum och strider mot "det sunda förnuftet." Det kan jag inte se att de gör. Är det inte precis vad som har hänt?
Men Arvidsson tillhör inte längre vänste rrörelsen, vilket kanske är detsamma som att han tillhör dagens sunda förnuft - det vill säga dagens hegemoni. På vissa sätt, framför allt genom att han tycks ha mist tron på systemförändringar. Men på andra sätt inte. Han vill fortfarande inte tro att medborgare och konsument är samma sak. "Vi som visste allt" är mer en upp­görelse med vänsterns tillvägagångssätt än med deras drömmar om en rättvis värld.

Annons:

Problemet, inte Arvidssons eget utan alla som delar denna dröm, är att vi inte har en aning om hur drömmen ska bli verklighet. Från "Vi som visste allt" tycks vi ha gått till "Vi som vet en del, men inte ett dugg om vad vi ska göra".

Fast en del vet förstås precis vad vi ska göra. Utöka kapitalismen till hela jordklotet och hoppas att ny teknik ska rädda oss från en av dess avigsidor, att den ständiga tillväxten leder till grava miljöproblem. Lustigt nog knyter denna lösning an till den ouvertyr där Arvidsson beskriver sin uppväxt under det svenska 50-talets materiella framgångssaga, som enligt författaren ledde till "en inbiten tro på framsteget som något närmast natur­nödvändigt". Han beskriver en generation där alla på något sätt var intresserade av teknik och ingenjörskonst, av modernitet och rationalitet. "Jag har under senare år uppfattat 1950-talets framtidsföreställning som en smula övermaga", skriver Arvidsson.

Det är i så fall en överdrift som tycks vara mer vid liv än 60-tals­vänsterns överdrifter. Men att skriva dess historia är någon annans uppgift. Arvidsson har i vilket fall skrivit en spännande, lärorik och fyllig bok om en revolutionär dröm som blev en mardröm. Kanske borde jag vara glad att jag inte kunde gå av några tåg 1968.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.